Latest Posts

Fryser

20131219-105425.jpg

Jag ligger i soffan och fryser. Bultande ont i huvudet och ond svullen hals. Japp, årets julförkylning är här. Förra året hade jag ingen röst alls och fick skriva lappar för att göra mig förstådd. Fruktansvärt frustrerande för en babblande pratkvarn som jag. Eftersom jag är gravid är det ju bara att vänta att förkylningen blir värre och mer segdragen än vanligt dessutom. Butter? Jag? Mm, jag är nog det. Surt att hålla sig frisk hela hösten och så kommer det nu…

Rörelserna i magen blir tydligare nästan varje dag nu. Det är en av de allra bästa sakerna man kan uppleva enligt mig. Magin och miraklet är inte mindre den här gången fast jag trodde att det skulle vara lättare att greppa när man gjort det förr. Rent praktiskt vet jag ju hur det funkar och vad som väntar nu men ändå. Att det ska komma en lika unik, fantastisk och lika högt älskad liten person som Sam går inte att förstå ändå.

A är julledig sen i måndags och är för första gången över jul långledig. Helt otroligt skönt!! Imorgon kommer mamma, Anders och pojkhundarna för att stanna över jul och på julafton firar vi som vanligt som storfamilj allihopa hemma hos Andreas föräldrar. Det slog mig häromdagen vilken lyx det är för Sam som får fira jul med både pappa, mamma, farmor, farfar, mormor och morfar. Hur många barn får det liksom?

Efter en extremtråkig höst för hundarna som bara blivit värre så lovade jag dem dyrt och heligt ändring när A blev ledig och det har de fått med sköna långpromenader på andra platser än hemmaskogen och lyckas jag vara bli friskare och inte sjukare så sätter vi fart på träningen också. En av de ytterst få fördelarna med plusgraderna ute är ju att det är perfekt spårväder så lite av den saken får det nog bli också.

Nu ska jag försöka rycka upp mig och hjälpa A att städa och fixa. Igår var vi på Liseberg och insöp lite julkänsla och idag får det bli jakt på de allra sista julklapparna.

Min Glass

20131203-215417.jpg

Det här inlägget var jag påväg att skriva häromkvällen men min dators internetkontakt tvärdog plötsligt. Tydligen helt hopplöst att fixa enligt A och vad vet jag? Nu har jag iaf kommit på hur jag ska använa iphonen som modem så jag kan skriva vidare.

Inlägget är en slags kärleksförklaring till Glassa. En liten tjej som kom in i mitt liv när det kändes så hopplöst mörkt och jag nyss hade förlorat först Silly och sen Dizzy på kort tid. Silly var relativt gammal och blev sjuk. Trots att mitt hjärta brast fullständigt så kunde jag acceptera det och förstå det. Och jag saknar henne otroligt fortfarande nu efter 2,5 år, men jag har sörjt och accepterat. Dizzy är en helt annan historia. Just då när hon flyttade så förstod jag inte hur fruktansvärt ont det skulle göra så jäkla länge. Jag har placerat om fler hundar men det har alltid varit beslut som vuxit fram under lång tid, varit genomtänkta och som känts helt rätt för alla inblandade. Dizzys flytt var resultatet av ett hemskt val jag blev tvungen att göra mellan henne och Mella. Jag ville aldrig att hon skulle flytta och jag kände aldrig att hon skulle få det bättre nån annanstans. Det känner jag fortfarande inte. Hon har det alldeles utmärkt, det tvivlar jag inte på, men inte bättre än hos oss. Hon var hunden som jag misslyckades fatalt med. Ett superämne som aldrig fick visa vad hon gick för. Jag var inte klar med henne och det grämer mig att jag inte fick chansen att fortsätta vår väg tillsammans. Hennes charm och glädje saknas här och hon saknas mig. Kort sagt – jag har inte släppt henne och jag har inte slutat sörja henne.

20131207-213047.jpg

Dizzy gav mig dock nåt väldigt, väldigt fint. Hon gav mig Glassa. Glassa är hennes barnbarn och det finns så mycket av Dizzy i henne och mer märks för varje dag. På många sätt är hon farmors raka motsats, men på andra så otroligt lik. Och på sätt och vis är hon en liten bit av Silly också. Inte genom släktband men genom sin roll i mitt liv som den lugna, trygga. Den som ser mig rakt in i ögonen och liksom ser hela vägen in i hjärtat. Hon som tycks veta hur jag fungerar och när jag behöver henne nära. Ändå är hon som Dizzy i det att hon inte är en enmanshund egentligen. Hon skulle glatt följa med vem som helst med lite pondus och godis i fickan. Eller nån som lovar att klia henne i armhålorna som är ännu en likhet med Dizzy.

 

20131207-213124.jpg

Glassa är hunden som fått mig att våga mig tillbaka till ”hunderiet” och till tävlingsplanen. Utställning är en sak, men all annan form av tävling var något jag tappade all glädje i efter en kombination av många misslyckanden på rad och att sen förlora tre fjärdedelar av min flock på mindre än ett år. Och det där med att bli mamma och hela livet ändrar fokus då förstås. Men med Glassa har jag sakta vågat ta mig tillbaka. För ganska exakt ett år sen tävlade vi rally för första gången. Helt patetiskt dåligt förberedda men kul hade vi och hyfsat gick det ju. Och lusten kom tillbaka! Sen dess har både Glassa, Mella och vår virvelvind Latte tävlat rally med goda resultat. Och jag har kul! Jag kan inte påstå att jag är snabb eller ens effektiv i min träning (frekvensen är bitvis helt värdelös, men det har jag med tiden accepterat som en ny ordning), men jag är på väg och målen är tydliga och lockar stort. Nästa år ska vi ut på ”riktiga” tävlingar (sorry alla rallyfrälsta, jag tycker det är skitkul men tar det personligen inte riktigt på allvar) och även om det kanske inte kommer gå strålande jämt så vet jag att jag alltid kommer ha min trygga, fina pärla till vän vid min sida.

20131207-213350.jpg

Jag har skrivit det förr tror jag, men Glassa har det mest fantastiska språk och är utan tvekan den hund av alla vi haft och har som är bäst på relationer hundar emellan. Mella är en rätt så ”skadad” hund sen alla bråk med Dizzy och spänner sig väldigt både i logiska och mindre logiska situationer. Blir hon pressat arg så smäller det lätt bara för att hon liksom inte vågar annat. Glassa hanterar såna situationer fenomenalt. Hon ger lugnande signaler, är avslappnad och vänlig men utan att vika sig och fjäska. Hon är så säker på sig själv och på hur Mella fungerar att hon numera verkar kunna lösa upp alla ”fnurror” helt själv. Självklart lägger jag mig i när det blir för hett, eller när Mella blir för het ska jag väl skriva, för att ge mitt stöd och för att visa för Mella att man inte kan bete sig hur som helst, men egentligen tror jag Glassa hade fixat det helt själv då också. Mella är ännu ledare här hemma, men jag tror att Glassa kommer överta den rollen med tiden och det med lugn, vänlighet och med bravur.

Tja, har nån orkat läsa hela vägen hit så är jag lite impad. Orden är inte menade för att vara spännande eller roande eller ens tänkvärda. Men det är det väl aldrig när jag skriver iofs. Jag skriver det jag tänker och det jag vill skriva. Att nån läser är roligt men har aldrig varit syftet med min blogg och kommer aldrig att bli heller. Jag skriver för min egen skull. Med det sagt, fan vad mysigt det är med bebisrörelser i magen igen!! Som jag saknat det sen Sam tittade ut och som jag njuter nu. Och vad jag kommer att sakna det sen.

 

 

Paniken när livet ändras igen

Jag har lärt mig att bebisar kommer när man absolut minst anar det. De som känner mig eller läst här tillräckligt länge vet att vi gav upp det där med att få barn efter många år av försök. Vi sörjde, accepterade och siktade på ett liv med hundar och andra glädjeämnen istället. Vi berättade för omvärlden hur läget var för oss och då, när vi inte hade nåt hopp, eller ens nån tanke på det längre, så blev jag plötsligt gravid. Chockartat och oväntat och det tog mig över halva graviditeten innan jag fattade och fick tillbaka fotfästet och sen hamnade jag i den djupaste bebisbubbla man kan tänka sig. Där stannade jag i över ett år efter att han fötts och resten av livet fick stå på paus. Då var det nödvändigt och helt underbart. Men mycket runt om mig fick lida för det. Mina hundar allra mest. Alltså det gick ingen direkt nöd på dem, men de fick leva ett tråkigt familjehundsliv utan några roliga aktiviteter i två år. Det har jag fortfarande dåligt samvete för samtidigt som det lärde mig att tråkiga perioder är ok det också.

Den här gången var bebis planerad. Vi kände att det var dags att börja försöka och förväntade oss att det skulle ta lång tid med tanke på hur många år Sam tog. Bebisar kommer när man minst anar det. Den här blev till så fort det bara är fysiskt möjligt. När vi minst av allt anade det. Roligt såklart, men jag kan väl inte påstå att vi var redo på att det skulle gå så fort. Inte ett dugg. Den här gången är jag lite rädd att det ska bli som förra gången. Att bubblan ska bli lika tät som då. Att Sam ska komma i skymundan och att hundarna ska få stå på paus igen. Inte ok känner jag. Den här gången vet jag dock vad som väntar. Jag är ingen nybörjare längre och jag har den stora fördelen av att nu bo i hus i skogen och inte i en central lägenhet på andra våningen utan hiss. Jag har mått fruktansvärt illa, spytt, gått ner i vikt och varit obeskrivligt trött den här gången. Det tog ju såklart musten ur mig och gjorde mig till en tråkig mamma, dålig hemmafru och taskig matte som inte orkade mer än det absolut grundläggande. Sen några veckor mår jag bra igen och även om jag fortfarande är trött så är det inte lika avdomnat handikappande längre. Jag tar det lugnt och tar lite i taget och hoppas därmed att orken ska räcka till mer än det viktigaste och när A bara är klar med helvetesprojektet han håller på med nu (har gjort 4 av 7 veckor nu) där jag kan räkna tillfällena jag sett honom de senaste veckorna på en hand, så kommer allt bli lättare.

Ang hundarna så har jag fått revidera planerna och målen lite för att känna att det ska bli rimligt. Fokus ligger på Glassa och hennes träning och därefter på Latte som fortfarande bara pysslar med grunder och lär sig att lära sig liksom. Mella får hänga på på ett hörn och göra saker för skojs skull men förutom att det vore roligt att få henne till rallymästare i framtiden (och husses agilityplaner som tyvärr ligger på is under vintern) så finns det inga tävlingsplaner för henne. Glassa skulle ha röntgats den här månaden men med en katastrofal bilräkning förra månaden finns inte ekonomiskt utrymme för det just nu så det får vänta till efter jul och då hoppas jag kunna ta Latte också samtidigt. Glassa ska få gå MT till våren eller nästa höst och Latte får nog prova ett BHP nästa höst tror jag.

Sam, han är överförtjust i att få bli storebror. Underbart att höra honom prata om hur han ska hjälpa till och ge bebisen nappen när den är ledsen, men jag antar att verkligheten inte riktigt blir lika rolig som han tror nu. ;-)

Den största lyckan

 

20131123-202237.jpg

Jag är inte sugen alls på att annonsera det på fb för hela världen, men här läser ju knappt ingen ändå längre så jag skriver här för ikväll är jag så glad och lättad att jag nästan spricker. De allra närmsta har vetat ett tag, men som sagt, jag vill inte alls skrika ut det för hela världen den här gången.

Den lilla grodan gav oss en skräckupplevelse idag när jag började blöda, men efter ett besök på gynakuten i Varberg så vet vi att allt är som det ska och det var väl en förbannad tur det för jag insåg mitt i kaoset och den omedelbara sorgen när jag trodde att det var förlorat att jag redan älskar den apelsinstora grodan något ofantligt.

Juloholic

Jag är en julälskare av stora mått. Länge var jag julhatare pga en del jobbiga minnen från barndomens jular som tyvärr överskuggade alla underbara minnen, men det ändrades sakta när jag träffade A och sen ännu mer när jag blev mamma själv. Nu har jag nån slags mission att ge Sam det bästa julen har att ge, överflöd på vissa delar, lite av annat och absolut ingenting av en del. Än så har han ju inte några önskemål själv mer än en lång önskelista till tomten så vår jul är ännu väldigt mycket det jag tycker om och föredrar, men med tiden vill jag att det ska ändras och förändras efter allas önskemål även om den del traditioner förblir fasta.

Iaf, förberedelserna har börjat för i år. Mest bara med receptläsande och listor (fixa, laga, baka, julklappar och kom ihåg) på på det ena och det andra, men ändå. Jag njuter nog nästan lika mycket av förberedelserna och planeringen som av själva julen. I planeringsstadiet så är ju allt perfekt, man hindras inte av sånt som att bli proppmätt, att nån släkting balar ur eller barnet är sur och missnöjd. :-)

Jag har hittat några bloggar med just jultema som jag länkat till. Kanske återkommer jag till jultemat själv och delar med mig av mina egna förberedelser, kanske inte. Än så länge har jag druckit glögg, haft köpepepparkakor hemma i säkert två månader, druckit julmust, fixat nån enstaka julklapp och påbörjat julstädet. I helgen får det bli lussekattsbak, hemmagjord alkofri glögg och kanske en liten bit egengravad lax.

Lite väl spännande ibland

Förra helgen åkte jag och Nadia mot Växjö för årets internationella utställning där. Tidigt på morgonen kom hon och Vin hit, vi packade in oss allihopa i vår bil eftersom den var helt nyservad och tog sikte mot Smålansskogarna. Och dit kom vi ju. Mitt i. Nånstans mitt mellan Halmstad och Växjö så gick det plötsligt inte att gasa längre och varningslamporna började blinka. Tjoho liksom. Det var ju bara att ställa oss i kanten och ringa A, försäkringsbolag och vänta på bärgaren. Måste dock säga att snubben på Trygg-Hansa och bärgaren själv var väldigt sympatiska och hjälpsamma och bärgaren dök upp redan efter 20 min och fixade så vi hade lånebil (ingår i vår försäkring) stående redo när vi kom till Ljungby där det bara var att skriva på några papper och lasta om och köra vidare.

Och tänka sig vi hann fram i god tid, fast med andan i halsen, och Nadia hann klippa Vin som hon inte hunnit göra innan. Vi sa på skämt att med vår otur skulle vi ju åka raka vägen ut med varsitt vg men Vin tog ett exc och vann sin klass och Latte drog till med BIM!! Sitt femte CERT och sitt första CACIB!! Bl a slog hon en snygg dansk championtik och detta för en dansk domare. Åh vad roligt!! Att hon sen återigen blev slagen av snygge Jagger som just nu ligger 1a som årets utställningshund alla raser känns helt ok. :)

20131113-104703.jpg
foto: Nadia Öberg

Jag är så stolt över min fina, goa lilla tjej! Hon är helt underbar att ha med sig. Helt lugn och avslappnad, tar miljöer med stor ro och är sådär lagomt social. Hälsar artigt på de som vill och hittar ibland nån att gosa in sig hos, men slänger sig inte upp i ansiktet  allt och alla. Hundar av olika udda sorter gör henne lite nyfiken men hon är lika vänlig mot alla.

Tack Nadia och Marie för en rolig, om än lite väl spännande, dag! Bilen den hämtade världens bästa svärfar från verkstaden fredagen efter. Det var partikelfiltret och nån slags sensor som hörde ihop som hade pajjat. Antagligen kör vi för korta sträckor till vardags så filtret hade kloggat igen. Dyrt som fan.
Osannolikt som tusan så ringde Nadia mig sent igårkväll och där satt hon återigen i en trasig bil i en skog och väntade på bärgare. Med exakt samma fel!! Även hennes bil hade servats bara dagarna innan. Hur sjuk är inte slumpen då?!

Vad händer utöver en utställning då? Massor. Men mer om det en annan dag. :-)

 

Konkurrensapportering

Hundarna var allt annat än trötta och nöjda ikväll, trots en aktiv dag, så jag tog fram godisskålen och en apport och satte mig i fåtöljen. Självklart får jag då tre flickor halvvägs upp i knät som alla vill ha godis och gör typ vad som helst för en torr foderkula. Mella är jätteduktig på ettans apportering så hon fick såklart börja hålla och fick en godis. Glassa efter det. Hon kan hyfsat men tycker inte om det och har svårt att sitta kvar och vill gärna kasta apporten på mig. Men med storasyster fyra cm bort så gör man ivrigt sitt allra bästa. Sen Latte. Hon har aldrig fått träffa apporten förut men såg ju hur de andra gjorde och sliter tag i apporten i klossen och får såklart blixtsnabbt en godis för det. Fortsätter så några varv till och Mella fortsätter klockrent, Glassa blir ivrigare och ivrigare att få sin chans och håller bättre, men får lite svårare att hålla rumpan i backen. Latte, den lilla pinglan, gör efter tio-femton repetitioner en perfekt apportering med snygga gripanden, stabilt hållande i ca 5-7 sek och en perfekt attityd! Sen ballade allt ur lite och de började försöka sno apporten ur munnen på varandra och det var väl kanske inte riktigt så jag tänkte mig. Nu sängen!

På tur

20130916-220214.jpg
Sover gott på tåget.

Jag och Latte har spenderat helgen på vift. Vi tog i fredags tåget till Linköping och Emma och Charlie. Latte är helt underbar att resa med. Nästan ännu lättare än de två svarta som ändå är helt fenomenala de också. Hon lägger sig snabbt tillrätta på tåget och somnar gott, bryr sig inte ett skvatt om människor som går förbi, pratar med mig eller gullar med henne och heller inte om andra hundar. Vill någon hälsa så går hon lugnt fram och säger hej och går sen tillbaka och lägger sig igen. När hon sen träffar någon hon känner, Emma som hämtade oss på stationen i det här fallet, så blir hon det vilda jag som vi är vana vid här hemma. Hon studsar upp i ansiktshöjd och viftar på hela kroppen. Men även det gör hon en liten stund och sen är det bra. Hon är en skön hund helt enkelt!

Anledningen till resan var Tranås Bk’s utställning och Latte skötte sig som vanligt som en pingla och plockade BIM och CERT för tredje gången i rad! Marshy var också anmäld och blev 2-a bästa hane med R-cert. Eftersom BIR-vinnande Thure sen gick och blev BIS så kan man lungt säga att jag och Charlie var nöjda med dagen. :-)

En till trevlig sak med helgen var att jag fick träffa lille Keen för första gången. Visserligen är han ”fel sort”, dvs bc, men vi välkomnar denne lille silverhund varmt välkommen in i vår storfamilj!! <3

20130916-220314.jpg
Att promenera hundar med cyklande barn är definitivt svettigare än att knuffa ungen i barnvagn.

När jag hämtades på centralen igår eftermiddags hade A skrivit veckohandlingslista så det var bara att åka förbi maxi på vägen hem och sen bara hem och vända för att åka vidare för att fira svärmors födelsedag. Trött är bara förnamnet på vad jag varit idag och trots att jag väl varit världens tristaste mamma så har Sam varit snäll och låtit mig tupplura i soffan lite och därimellan inte ställt alltför höga krav på underhållning. Glassa har visst saknat lillasyster och har busat hejvilt med henne i trädgården hela dagen och Mella har gått in i porrdimman pga Lattes löp (dygn 4 och närmare höglöp än jag trott tror jag). Trots att jag hade hundträningsabstinens efter en helg utan så har jag inte orkat idag. Imorgon är en ny dag med ny energi!