Latest Posts

RallyLatte och förvärkar

Lilla galna Latten och hennes förare som inte direkt är i form så att säga, gjorde vårt bästa i lördags. Latte blandade superfint jobb med lite ofokus och nosande (mindre än väntat!) och matten blandad sin vanliga snurrighet med en extremt otymplig kropp och tillsammans fick vi ihop vårt sista kvalificerande resultat (kan man inte kalla det för pinnar som i agilityn istället?) och fick vårt RLDn med minsta möjliga marginal på 71 poäng (70p av 100 krävs). Galet nöjd med det var jag för dels hade vi uppnått målet utan att ha tränat nämnvärt, dels var min lilla Blond en lite mer mogen modell av vad hon var förra sommaren och hennes arbetsvilja och samarbetsvilja är underbar, dels kunde jag då med gott samvete stryka oss från eftermiddagens klass och istället åka förbi ikea en snabbis på vägen hem och sen krascha helt. Tack Linda med familj för sällskapet och grattis till ert första kvalificerande resultat och en finfin debutrunda trots neslig disk! Ni kommer traska fort upp i klasserna!

Natten till söndag vaknade jag flera gånger och konstaterade att förvärkarna gjort sin entré. Uppifrån och ner, rejäla och lätt onda. Med Sam hade jag tilltagande förvärkar i två veckor varje kväll och natt. Eftersom sånt ofta blir mer av nästa gång vad jag förstått så ställer jag in mig på minst tre-fyra veckor av detta. Natten till idag var lugn men nu känner jag av dem igen. Jag hade helt glömt hur obekväma och träliga förvärkar är…
Jag gick igår in i vecka 37 och enligt vissa källor, 1177 bl a, (varför inte alla säger samma kan man fråga sig…) så är jag nu att räkna som fullgången och bebis är redo att komma ut. Ändå är det fyra veckor till bf idag så nånstans mellan 2 och 6 veckor är normalspannet. A ska springa göteborgsvarvet på lördag och säger att hon inte får komma innan dess, jag tycker nog att hon kan vänta en vecka till, men sen får hon gärna komma!! Så gott som allt är klart. Det ska bäddas i vaggan och bb-väskan ska packas mest bara.

Idag var det valplask igen och det är verkligen en av de stora höjdpunkterna varje vecka. Så otroligt skönt! Idag fick jag dock en hel rad av starka, onda förvärkar i bassängen så jag fick stanna upp, blunda och bara andas innan jag kunde fortsätta. Det lugnade sig när jag kom hem igen dock. Imorgon är Sam hemma och vi ska bara ta det lugnt. Lite städ och kanske får jag hans hjälp att bädda den där vaggan. Han är nyfiken på allt som ställs i ordning och fixas till lillasyster men mest vill han nog att hon ska komma ut så hans mamma blir lite roligare igen. ;-)

Rally i nionde månaden

Imorgon är det dags för mig och Latte att tävla rally. Förhoppningen är att vi ska fixa vårt sista kvalificerande resultat i nybörjarklass och vi har två chanser på oss. Sen jag anmälde så har jag tränat, optimistiskt räknat, en handfull gånger och innan dess hade vi inte gjort nåt vettigt på hur länge som helst. Några optimala förutsättningar är vi alltså milsvida ifrån, men vad tusan vi tar det som det är och satsar på att ha kul ihop. ;-) Fattar inte riktigt hur jag tänkte när jag anmälde…

Idag tyckte jag att kroppen samarbetade hyfsat och det fanns iaf lite energi. Dammsugning, moppning, lite plock här och lite där, början till storrensning i badrummet, lite tvätt och sen matlagning fick jag gjort. Nu känns det som att kroppen ska gå sönder i tusen bitar. Usch så frustrerande! Det får bli en tidig kväll och fjäska till mig en massage från A så jag åtminstone kan gå imorgon.

Kontraster

A nattade barn, diskade och bytte sen om och tog med sig Boll på en mils löprunda i spöregn i mörkret. Jag tog en lång, het dusch (kom på häromkvällen att jag kunde ställa en pall i duschen, perfekt för onda kroppar!), slappade lite i soffan, slängde ihop en kladdkaka med knäcktäcke, åt kvällsmat och mumsar nu den varma kakan i soffan med datorn i knät. Kontrasterna är stora. Men så blir inte A andfådd av att klä på sig eller dra runt dammsugaren ett varv pga att det ligger bebis under revbenen på honom heller. Inte heller har  han en ständig känsla av att vara sparkad av en häst i skrevet eller får sammandragningar med tillhörande ”mensvärk” av minsta ansträngning. Oh well, snart nog är det lite mer fart på mig igen (och nå, jag kommer sannolikt aldrig nånsin ge mig ut och springa en mil i ösregn i mörker).

Dagens preggouppdatering är annars att sammandragningarna tagit ett steg och blivit kraftigare och tydligt ”mensvärkiga”. Och så har brösten redan börjat läcka… Inget av detta betyder ett skvatt mer än att kroppen börjar göra sig redo. Det är fortfarande sannolikt långt kvar och samma tecken började ungefär fyra veckor innan Sam kom.

 

Rätt håll!

Idag var det dags för mvc igen. Alla värden är jättefina och magen växer som den ska (jag har gått upp 9 kg vilket är 2 kg mindre än med Sam i samma vecka, men å andra sidan vägde jag 12 kg mer i utgångsvikt den här gången) och idag fick jag också ett snabbt UL som jag såg till att få löfte om redan vid inskrivningen och det visade det jag trott och hoppats, och det bm sagt hela tiden, att lillasyster ligger med huvudet neråt! Tjoho! Eftersom Sam visade sig ligga åt fel håll när han var på väg ut trots att han varit fixerad i många veckor och tre olika erfarna bm konstaterat att han låg med huvudet neråt, så ville jag den här gången få bevis och se själv inte bara lita på vad någons händer känner. Nu har jag mina bevis och eftersom lillasyster legat likadant länge (hade det ändrats hade jag märkt det) och nu lagt sig långt ner så är sannolikheten ytterst liten att hon vänder sig nu även om hon inte är helt fixerad än. Gött!!

Igår gjorde jag nåt dumt. Jag tänkte inte på mina onda fogar utan rörde mig snabbt och helt fel och fick så jäkla ont efteråt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen riktigt. Att lillasyster tyckte det var en bra idé att senare på kvällen ligga och skruva med huvudet neråt gjorde bara saken värre och när hon var som envisast gjorde det så ont att det svartnade för ögonen på mig. Som knivar rakt upp i underlivet som sen vrids runt och skrapar mot bäckenet. Skitmysigt liksom… Igårkväll fick A hjälpa mig upp från soffan, från toa, med kläderna och att lägga mig i sängen. Jag var rätt så rädd att det skulle vara likadant idag. Vad gör man då liksom? Antar att A hade fått stanna hemma för vård av trasig fru el nåt. Som tur var så var det betydligt bättre imorse och jag kunde ta mig runt själv. Efter halva dagen var det sämre igen, men fortfarande hanterbart. Jag fick ta det lite lugnt på valplasket (gravidvattengympa) ikväll men oj vad skönt det är att få röra på sig lite obehindrat och sen känna sig trött i kroppen på rätt sätt för en gångs skull!

Kul förresten att jag verkar ha några läsare som intresserar sig för det jag skriver iaf! :-)

Letar tecken

Tja det är bara att inse att om det är nån av de ytterst få läsare jag har numera inte är intresserad av bebis så sluta läs. Här kommer nog inte skrivas så mycket annat på ett tag.

På måndag går jag in i vecka 36. Jag har alltså gjort fulla 35 veckor då. Fem veckor kvar till bf. 3-7 veckor kvar till förväntad förlossning (alltså normalspannet på bf +/- 2 veckor). Idag är det 37 dagar kvar till bf och nångång i kommande vecka har jag gjort 85% av graviditeten. Många siffror på samma sak och ändå vet man inte ett piss om när ungen har tänkt titta ut så de säger egentligen inte ett skvatt. Ändå kan jag inte låta bli att noggrant räkna ner varje dag. Siffrorna både stressar och är den enda räddningen att hänga upp sig på man har liksom.

Jag har redan börjat leta tecken på att det är på g. Sjukt jag vet för det är alldeles för tidigt för det egentligen, men har tankarna väl slagit en så är det stört omöjligt att låta bli sen. Än finns inga tecken att tala om dock. Jag har fått för mig att lillasyster kommer tidigare är storebror. Med honom var allt långsamt. Han tog många år på sig att bli till, var lugn i magen, föddes en vecka efter bf och själva förlossningen tog en halv evighet (drygt 30 timmar) och slutade ändå i akutsnitt. Sam själv har alltid varit en rätt lugn kille, som tänker först och gör sen. Som sovit och ätit bra sen allra första dagen och som för det allra mesta är en väldigt lättsam person att ha att göra med. Lillasyster blev till så fort vi beslutat oss för att vi var redo, innan vi ens hann börja försöka. Hon har varit vild i magen hela tiden (Undrar om hon sover mer än en kvart i taget nångång? Ofta är hon vaken och sparkar runt oavbrutet i flera timmar.) Därför tror jag att hon kommer ha bråttom ut och sen vara en vild tjej med humör från start. :-) Vi får väl se om det stämmer! Livsfarligt att tro att de ska komma tidigt, jag vet. Jag trodde det ju med Sam också och hade jättefel varpå min väntan bara blev ännu tyngre. Ändå lärde jag mig tydligen inget på det för nu gör jag ju likadant.

Jag vet inte om jag nämnt det förut men jag har krävt och blivit lovad ett sent UL denna gången för att säkert få veta att bebis ligger åt rätt håll så det inte blir som förra gången. (Om nån missat det så visade det sig när jag kom in till förlossningen fullt öppen och med krystvärkar att Sam låg åt fel håll, därav akutsnittet.) Jag är rätt övertygad om att hon legat med huvudet neråt sen v 23-24 nånting för det sparkas friskt mot revbenen hela tiden och förutom att hon vrider sig från sida till sida i magen så har hon legat likadant hela tiden sen dess, men det ska ändå bli skönt att få veta säkert. Nästa besök hos bm på tisdag, kanske blir det redan då.

Jag tror hela familjen är mer än redo för lillasysters ankomst nu. Alla längtar och det mesta av förberedelserna är klara. Vagga och skötbord ska tas fram från förrådet och monteras ihop, men det som behövt köpas är köpt, kläder framrotade, tvättade och sorterade i storlekar och fattas gör väl mest blöjor och en rejäl storstädning av hemmet. Skönt ändå att ha lite kvar så det inte bara är att sitta på rumpan och vänta. ;-)

Nu kom hundarna hem från en löptur med hussen. Undrar om han får nån löpträning alls när han springer med alla tre? Kanske mest blir armmusklerna som får jobba. :-P Dags att förbereda kvällens grillmiddag. Tror det får bli en rabarberkaka till efterrrätt.

v 35

Shit vad gravid jag är! Fram till i påskas så var jag bara lite gravid på ett hörn sådär. Sen sjönk magen och med det kom tyngden neråt och magen har de senaste två veckorna vuxit massor. Nu känner jag att jag med stora steg är på väg rakt in i bebisbubblan och jag blir så frustrerad på mig själv. Det var en sak förra gången, men nu har jag inte samma möjlighet att drömma mig bort hela tiden. Sam kräver min uppmärksamhet och utöver det så behöver han mat på hyfsat bestämda tider, rena kläder och ett hem som inte övergår alltför mycket i kaos.

Hundarna har inte lika stora krav. Får de bara mat, gos och komma ut så är de rätt nöjda. Deras motion sköter hussen så inte ens det behöver jag fundera över. Träningen är det inte mycket med. Nåt förvirrat och ostrukturerat pass här och där bara och så får det vara nu. Hundarna har det bra ändå och lyckas jag inte samla ihop huvudet till nåt vettigt så kan det lika gärna kvitta ändå. Lite, lite har jag tränat med tanke med Latte. Vi ska nämligen tävla rally om en och en halv vecka. :-) Dubbla starter i nybörjarklass och eftersom vi bara har ett kvalificerande resultat kvar så hoppas vi på RLDn då. Lite mer träning innan är nog bra dock. ;-)

Bebisbubblan som sagt… Den drar i mig. Jag vill helst bara ligga i soffan, äta gott, läsa förlossningberättelser, pyssla med pyttesmå kläder och leta runt på nätet efter den perfekta skötväskan. Lagom stor, praktisk, färgglad och billig ska den vara. En omöjlig kombination tyvärr tror jag…

Lillasysters namn är klart förresten! Eller ja, med reservationen att det stämmer på henne när hon kommer ut. Hade det varit en lillebror hade vi ett fullständigt självklart och klockrent namn direkt. Med en lillasyster var det skitsvårt. Vi hade en lång lista på fina namn men inget kändes rätt eller som att det passade i vår familj alls. Efter mycket om och men hittade vi ett som väl var ok och som vi båda gillade och efter att ha smakat på det länge och väl så har vi kommit fram till att det är helt rätt. Vad det är får ni veta när hon kommit ut.

 

Bajs-fb

Jag saknar min blogg. Saknar att vädra mina tankar, skriva ner vad som händer i stort och smått och saknar att kunna gå tillbaka och se på det i efterhand. Samtidigt hatar jag facebook mer och mer för varje dag. Hatar reklamen, folks ytliga gnäll, skryt och delningar av gulliga djur som gör gulliga saker eller varningar för gräsliga människor endast baserat på lösa rykten och fantasier.

Jag saknar andras bloggar också. Alla de människor jag lärde känna genom deras bloggar. De flesta har jag nu som vänner på facebook men det är inte på nåt vis samma sak och många av dem kan jag inte påstå att jag känner alls längre trots att jag läser deras korta ord varje dag. Egentligen så är facebook precis det jag var rädd för och precis det som jag ville undvika när jag länge vägrade gå med. Det suger att man liksom är tvungen att vara med för att ha nån koll på nånting alls längre och vill man vara med i föreningar så är det ett absolut måste. Bah.

Nä, jag saknar min blogg. Saknar att kunna låta orden flöda. På mitt sätt. På min sida, där andra kan gå och slänga sig i väggen om de inte gillar det jag skriver. Här är orden mina och jag aktar mig inte för att bli missförstådd eller för att reta upp nån. Här är jag bara jag. Och jag hoppas få lite mer fart på skrivandet också, för jag vill ju!!

Längtan

Gick in i vecka 31 i måndags och nu har den stora längtan definitivt börjat. Har lagt det mesta på is eftersom min kropp inte vill. Fogarna och ryggen protesterar efter minsta lilla och bara en sväng på maxi eller en kort promenad får mig helt slagen resten av dagen. Vissa dagar känns tröstlösa och nu när våren kommer längtar jag nåt fruktansvärt efter att få komma ut i skogen med hundarna, spåra, njuta av naturen och att få röra på mig. Andra dagar känns lättare och jag vet ju att det är en kort period i mitt liv och att jag sannolikt aldrig kommer göra om det här. Och bortsett från smärtan så njuter jag i fulla drag av att vara gravid och bära på ett liter barn under mitt hjärta igen. Det var stort förra gången, men nu är det ännu större. Nu vet jag ju till fullo vad det innebär på ett annat sätt. Jag längtar nåt otroligt efter förlossningens äventyr och utmaning (ja faktiskt) och såklart allra mest efter att få möta vår lillasyster. Få se Sams och hennes relation, få se min älskade man bli pappa till två och helt egoistiskt få känna den otroliga närhet som bara finns mellan mor och spädbarn.

Den där Glassen

Jag har sagt det så många gånger att jag nog tjatar vid det här laget och kanske det tom kan klassas som skryt och några undrar hur rosafärgade glasögonen jag tittar på henne egentligen är, men oj vad jag gillar min Glass! Hon är så trygg, så vänlig, så smart och så rolig! Hon får mig att skratta, bli glad när jag är ledsen och hon får mig att bli svinarg när hon bara flinar åt mig och inte tycker att det jag säger kollektivt till hundarna någonsin gäller henne om det inte gynnar henne. Hon är med på all slags träning jag vill, lika trygg och arbetsvillig i alla miljöer och trots att vi egentligen aldrig jobbat med långa pass till vardags så blir hon ändå alltid ännu mer skärpt och taggad ju längre vi håller på fast hon borde vara trött eftersom hon inte är van att jobba aktivt i långa stunder i taget. Hon kopplar om från fullt bus, från promenadskruttande med nosen i backen, från supertaggat i bilen/buren/hundgården/platsad medans de andra får träna till perfekt träningsmode i rätt aktivitetsnivå. Hon är lättpeppad med all slags belöning eller för ett ”bra” och en klapp och går att trigga igång ordentligt utan att hon ljudar minsta lilla och sen ändå kopplar hon av direkt när det vi bryter.

Åh vad jag hoppas att jag ska kunna göra denna hund rättvisa på tävlingsbanorna så hon får visa iaf en liten del av vad hon är! Men den stora biten är ändå hur hon är varje dag. Här hemma. I vardagen med andra hundar, kända och okända, med småbarn och allt annat som hör vårt hem till. Hur hon gör allt med samma lugn, trygghet och alltid med en lekinbjudan på g. Visst har hon svagheter hon också, den perfekta hunden finns inte, men de är inte många och de är inte stora och fördelarna överväger väldigt, väldigt mycket. <3

Januari

20140121-104455.jpg
Magen i v 21. Ja och så Sams stökiga rum då. 

December med jul, mormor & morfarbesök och nyår hos fina Y swischade förbi snabbt och sen var det MyDog med rasmontern och Charliebesök och först därefter började mitt 2014.

Med foglossningar. Och RUL. Allt var fint med grodan därinne men den visade sig vara en luring som satte sig bestämt med fötterna i kors och rumpan djupt ner i mitt bäcken så att se könet var omöjligt trots att jag en lång stund låg med rumpan i vädret och skakade magen för att knuffa upp grodan lite. Jag är definitivt inte en sån som vill vänta och se vad det är tills den kommer ut. Jag ser inte alls charmen med det. ;-) Jag vill veta nu! Foglossningar ja. Det började mycket tidigare den här gången och är redan illa. Efter att ha fått ett par käftsmällar av kroppen fick jag inse att det redan är dags att prioritera och dra ner på takten. A har fått ta över ansvaret för hundarnas motion och jag har sagt adjö till min älskade skog ”vi syns i sommar” och får nu hålla mig till lugna promenader med små steg på plan mark med max två hundar i taget och definitivt ingen tung barnvagn. Det suger eftersom promenaderna är mina energipiller och lufthål, men ska jag klara något mer den här våren alls och hålla mig ifrån kryckor eller i värsta fall rullstol så är det ett måste att göra så här. Det går som sagt ingen nöd på hundarna eftersom de har en finfin husse och om dagarna en trädgård att rasta sig och rusa av sig i.

20140121-104600.jpg

Tja annars rullar livet på. För A sker det stora saker just nu som kommer att påverka hela familjen. Förhoppningsvis på ett enbart positivt sätt men det kan bara framtiden svara på. Dags för förändring är det oavsett.
Sam längtar efter att fylla 4 år och få en cykel. En med pedaler, för stora barn. Inte som hans springcykel som är för bebisar. Och så längtar han massor efter sin lillasyster. För han verkar helt säker på att det är just en flicka just nu.

Jag mår prima just nu. Förutom foglossningarna då. Men annars har jag mer energi än på hela hösten, njuter för fullt av sparkar och knuffar i magen och av tanken på vad som komma skall. Man tror att man ska tycka att det är lättare att greppa och förstå när man gjort det förr men det är det inte. Det är ett lika stort mirakel den här gången och det känns på många sätt ännu större eftersom vi vet vad som kommer ut. Den ofantliga och omedelbara kärleken och samhörigheten och det lilla knytet som bär på en helt egen personlighet från första stund och som bara blommar ut mer och mer ju äldre den blir. Det känns som den största ynnest man kan tänka sig att få lov att uppleva det en gång till!