Author Archive: Saz

v 35

Shit vad gravid jag är! Fram till i påskas så var jag bara lite gravid på ett hörn sådär. Sen sjönk magen och med det kom tyngden neråt och magen har de senaste två veckorna vuxit massor. Nu känner jag att jag med stora steg är på väg rakt in i bebisbubblan och jag blir så frustrerad på mig själv. Det var en sak förra gången, men nu har jag inte samma möjlighet att drömma mig bort hela tiden. Sam kräver min uppmärksamhet och utöver det så behöver han mat på hyfsat bestämda tider, rena kläder och ett hem som inte övergår alltför mycket i kaos.

Hundarna har inte lika stora krav. Får de bara mat, gos och komma ut så är de rätt nöjda. Deras motion sköter hussen så inte ens det behöver jag fundera över. Träningen är det inte mycket med. Nåt förvirrat och ostrukturerat pass här och där bara och så får det vara nu. Hundarna har det bra ändå och lyckas jag inte samla ihop huvudet till nåt vettigt så kan det lika gärna kvitta ändå. Lite, lite har jag tränat med tanke med Latte. Vi ska nämligen tävla rally om en och en halv vecka. :-) Dubbla starter i nybörjarklass och eftersom vi bara har ett kvalificerande resultat kvar så hoppas vi på RLDn då. Lite mer träning innan är nog bra dock. ;-)

Bebisbubblan som sagt… Den drar i mig. Jag vill helst bara ligga i soffan, äta gott, läsa förlossningberättelser, pyssla med pyttesmå kläder och leta runt på nätet efter den perfekta skötväskan. Lagom stor, praktisk, färgglad och billig ska den vara. En omöjlig kombination tyvärr tror jag…

Lillasysters namn är klart förresten! Eller ja, med reservationen att det stämmer på henne när hon kommer ut. Hade det varit en lillebror hade vi ett fullständigt självklart och klockrent namn direkt. Med en lillasyster var det skitsvårt. Vi hade en lång lista på fina namn men inget kändes rätt eller som att det passade i vår familj alls. Efter mycket om och men hittade vi ett som väl var ok och som vi båda gillade och efter att ha smakat på det länge och väl så har vi kommit fram till att det är helt rätt. Vad det är får ni veta när hon kommit ut.

 

Bajs-fb

Jag saknar min blogg. Saknar att vädra mina tankar, skriva ner vad som händer i stort och smått och saknar att kunna gå tillbaka och se på det i efterhand. Samtidigt hatar jag facebook mer och mer för varje dag. Hatar reklamen, folks ytliga gnäll, skryt och delningar av gulliga djur som gör gulliga saker eller varningar för gräsliga människor endast baserat på lösa rykten och fantasier.

Jag saknar andras bloggar också. Alla de människor jag lärde känna genom deras bloggar. De flesta har jag nu som vänner på facebook men det är inte på nåt vis samma sak och många av dem kan jag inte påstå att jag känner alls längre trots att jag läser deras korta ord varje dag. Egentligen så är facebook precis det jag var rädd för och precis det som jag ville undvika när jag länge vägrade gå med. Det suger att man liksom är tvungen att vara med för att ha nån koll på nånting alls längre och vill man vara med i föreningar så är det ett absolut måste. Bah.

Nä, jag saknar min blogg. Saknar att kunna låta orden flöda. På mitt sätt. På min sida, där andra kan gå och slänga sig i väggen om de inte gillar det jag skriver. Här är orden mina och jag aktar mig inte för att bli missförstådd eller för att reta upp nån. Här är jag bara jag. Och jag hoppas få lite mer fart på skrivandet också, för jag vill ju!!

Längtan

Gick in i vecka 31 i måndags och nu har den stora längtan definitivt börjat. Har lagt det mesta på is eftersom min kropp inte vill. Fogarna och ryggen protesterar efter minsta lilla och bara en sväng på maxi eller en kort promenad får mig helt slagen resten av dagen. Vissa dagar känns tröstlösa och nu när våren kommer längtar jag nåt fruktansvärt efter att få komma ut i skogen med hundarna, spåra, njuta av naturen och att få röra på mig. Andra dagar känns lättare och jag vet ju att det är en kort period i mitt liv och att jag sannolikt aldrig kommer göra om det här. Och bortsett från smärtan så njuter jag i fulla drag av att vara gravid och bära på ett liter barn under mitt hjärta igen. Det var stort förra gången, men nu är det ännu större. Nu vet jag ju till fullo vad det innebär på ett annat sätt. Jag längtar nåt otroligt efter förlossningens äventyr och utmaning (ja faktiskt) och såklart allra mest efter att få möta vår lillasyster. Få se Sams och hennes relation, få se min älskade man bli pappa till två och helt egoistiskt få känna den otroliga närhet som bara finns mellan mor och spädbarn.

Den där Glassen

Jag har sagt det så många gånger att jag nog tjatar vid det här laget och kanske det tom kan klassas som skryt och några undrar hur rosafärgade glasögonen jag tittar på henne egentligen är, men oj vad jag gillar min Glass! Hon är så trygg, så vänlig, så smart och så rolig! Hon får mig att skratta, bli glad när jag är ledsen och hon får mig att bli svinarg när hon bara flinar åt mig och inte tycker att det jag säger kollektivt till hundarna någonsin gäller henne om det inte gynnar henne. Hon är med på all slags träning jag vill, lika trygg och arbetsvillig i alla miljöer och trots att vi egentligen aldrig jobbat med långa pass till vardags så blir hon ändå alltid ännu mer skärpt och taggad ju längre vi håller på fast hon borde vara trött eftersom hon inte är van att jobba aktivt i långa stunder i taget. Hon kopplar om från fullt bus, från promenadskruttande med nosen i backen, från supertaggat i bilen/buren/hundgården/platsad medans de andra får träna till perfekt träningsmode i rätt aktivitetsnivå. Hon är lättpeppad med all slags belöning eller för ett ”bra” och en klapp och går att trigga igång ordentligt utan att hon ljudar minsta lilla och sen ändå kopplar hon av direkt när det vi bryter.

Åh vad jag hoppas att jag ska kunna göra denna hund rättvisa på tävlingsbanorna så hon får visa iaf en liten del av vad hon är! Men den stora biten är ändå hur hon är varje dag. Här hemma. I vardagen med andra hundar, kända och okända, med småbarn och allt annat som hör vårt hem till. Hur hon gör allt med samma lugn, trygghet och alltid med en lekinbjudan på g. Visst har hon svagheter hon också, den perfekta hunden finns inte, men de är inte många och de är inte stora och fördelarna överväger väldigt, väldigt mycket. <3

Januari

20140121-104455.jpg
Magen i v 21. Ja och så Sams stökiga rum då. 

December med jul, mormor & morfarbesök och nyår hos fina Y swischade förbi snabbt och sen var det MyDog med rasmontern och Charliebesök och först därefter började mitt 2014.

Med foglossningar. Och RUL. Allt var fint med grodan därinne men den visade sig vara en luring som satte sig bestämt med fötterna i kors och rumpan djupt ner i mitt bäcken så att se könet var omöjligt trots att jag en lång stund låg med rumpan i vädret och skakade magen för att knuffa upp grodan lite. Jag är definitivt inte en sån som vill vänta och se vad det är tills den kommer ut. Jag ser inte alls charmen med det. ;-) Jag vill veta nu! Foglossningar ja. Det började mycket tidigare den här gången och är redan illa. Efter att ha fått ett par käftsmällar av kroppen fick jag inse att det redan är dags att prioritera och dra ner på takten. A har fått ta över ansvaret för hundarnas motion och jag har sagt adjö till min älskade skog ”vi syns i sommar” och får nu hålla mig till lugna promenader med små steg på plan mark med max två hundar i taget och definitivt ingen tung barnvagn. Det suger eftersom promenaderna är mina energipiller och lufthål, men ska jag klara något mer den här våren alls och hålla mig ifrån kryckor eller i värsta fall rullstol så är det ett måste att göra så här. Det går som sagt ingen nöd på hundarna eftersom de har en finfin husse och om dagarna en trädgård att rasta sig och rusa av sig i.

20140121-104600.jpg

Tja annars rullar livet på. För A sker det stora saker just nu som kommer att påverka hela familjen. Förhoppningsvis på ett enbart positivt sätt men det kan bara framtiden svara på. Dags för förändring är det oavsett.
Sam längtar efter att fylla 4 år och få en cykel. En med pedaler, för stora barn. Inte som hans springcykel som är för bebisar. Och så längtar han massor efter sin lillasyster. För han verkar helt säker på att det är just en flicka just nu.

Jag mår prima just nu. Förutom foglossningarna då. Men annars har jag mer energi än på hela hösten, njuter för fullt av sparkar och knuffar i magen och av tanken på vad som komma skall. Man tror att man ska tycka att det är lättare att greppa och förstå när man gjort det förr men det är det inte. Det är ett lika stort mirakel den här gången och det känns på många sätt ännu större eftersom vi vet vad som kommer ut. Den ofantliga och omedelbara kärleken och samhörigheten och det lilla knytet som bär på en helt egen personlighet från första stund och som bara blommar ut mer och mer ju äldre den blir. Det känns som den största ynnest man kan tänka sig att få lov att uppleva det en gång till!

 

Fryser

20131219-105425.jpg

Jag ligger i soffan och fryser. Bultande ont i huvudet och ond svullen hals. Japp, årets julförkylning är här. Förra året hade jag ingen röst alls och fick skriva lappar för att göra mig förstådd. Fruktansvärt frustrerande för en babblande pratkvarn som jag. Eftersom jag är gravid är det ju bara att vänta att förkylningen blir värre och mer segdragen än vanligt dessutom. Butter? Jag? Mm, jag är nog det. Surt att hålla sig frisk hela hösten och så kommer det nu…

Rörelserna i magen blir tydligare nästan varje dag nu. Det är en av de allra bästa sakerna man kan uppleva enligt mig. Magin och miraklet är inte mindre den här gången fast jag trodde att det skulle vara lättare att greppa när man gjort det förr. Rent praktiskt vet jag ju hur det funkar och vad som väntar nu men ändå. Att det ska komma en lika unik, fantastisk och lika högt älskad liten person som Sam går inte att förstå ändå.

A är julledig sen i måndags och är för första gången över jul långledig. Helt otroligt skönt!! Imorgon kommer mamma, Anders och pojkhundarna för att stanna över jul och på julafton firar vi som vanligt som storfamilj allihopa hemma hos Andreas föräldrar. Det slog mig häromdagen vilken lyx det är för Sam som får fira jul med både pappa, mamma, farmor, farfar, mormor och morfar. Hur många barn får det liksom?

Efter en extremtråkig höst för hundarna som bara blivit värre så lovade jag dem dyrt och heligt ändring när A blev ledig och det har de fått med sköna långpromenader på andra platser än hemmaskogen och lyckas jag vara bli friskare och inte sjukare så sätter vi fart på träningen också. En av de ytterst få fördelarna med plusgraderna ute är ju att det är perfekt spårväder så lite av den saken får det nog bli också.

Nu ska jag försöka rycka upp mig och hjälpa A att städa och fixa. Igår var vi på Liseberg och insöp lite julkänsla och idag får det bli jakt på de allra sista julklapparna.

Min Glass

20131203-215417.jpg

Det här inlägget var jag påväg att skriva häromkvällen men min dators internetkontakt tvärdog plötsligt. Tydligen helt hopplöst att fixa enligt A och vad vet jag? Nu har jag iaf kommit på hur jag ska använa iphonen som modem så jag kan skriva vidare.

Inlägget är en slags kärleksförklaring till Glassa. En liten tjej som kom in i mitt liv när det kändes så hopplöst mörkt och jag nyss hade förlorat först Silly och sen Dizzy på kort tid. Silly var relativt gammal och blev sjuk. Trots att mitt hjärta brast fullständigt så kunde jag acceptera det och förstå det. Och jag saknar henne otroligt fortfarande nu efter 2,5 år, men jag har sörjt och accepterat. Dizzy är en helt annan historia. Just då när hon flyttade så förstod jag inte hur fruktansvärt ont det skulle göra så jäkla länge. Jag har placerat om fler hundar men det har alltid varit beslut som vuxit fram under lång tid, varit genomtänkta och som känts helt rätt för alla inblandade. Dizzys flytt var resultatet av ett hemskt val jag blev tvungen att göra mellan henne och Mella. Jag ville aldrig att hon skulle flytta och jag kände aldrig att hon skulle få det bättre nån annanstans. Det känner jag fortfarande inte. Hon har det alldeles utmärkt, det tvivlar jag inte på, men inte bättre än hos oss. Hon var hunden som jag misslyckades fatalt med. Ett superämne som aldrig fick visa vad hon gick för. Jag var inte klar med henne och det grämer mig att jag inte fick chansen att fortsätta vår väg tillsammans. Hennes charm och glädje saknas här och hon saknas mig. Kort sagt – jag har inte släppt henne och jag har inte slutat sörja henne.

20131207-213047.jpg

Dizzy gav mig dock nåt väldigt, väldigt fint. Hon gav mig Glassa. Glassa är hennes barnbarn och det finns så mycket av Dizzy i henne och mer märks för varje dag. På många sätt är hon farmors raka motsats, men på andra så otroligt lik. Och på sätt och vis är hon en liten bit av Silly också. Inte genom släktband men genom sin roll i mitt liv som den lugna, trygga. Den som ser mig rakt in i ögonen och liksom ser hela vägen in i hjärtat. Hon som tycks veta hur jag fungerar och när jag behöver henne nära. Ändå är hon som Dizzy i det att hon inte är en enmanshund egentligen. Hon skulle glatt följa med vem som helst med lite pondus och godis i fickan. Eller nån som lovar att klia henne i armhålorna som är ännu en likhet med Dizzy.

 

20131207-213124.jpg

Glassa är hunden som fått mig att våga mig tillbaka till ”hunderiet” och till tävlingsplanen. Utställning är en sak, men all annan form av tävling var något jag tappade all glädje i efter en kombination av många misslyckanden på rad och att sen förlora tre fjärdedelar av min flock på mindre än ett år. Och det där med att bli mamma och hela livet ändrar fokus då förstås. Men med Glassa har jag sakta vågat ta mig tillbaka. För ganska exakt ett år sen tävlade vi rally för första gången. Helt patetiskt dåligt förberedda men kul hade vi och hyfsat gick det ju. Och lusten kom tillbaka! Sen dess har både Glassa, Mella och vår virvelvind Latte tävlat rally med goda resultat. Och jag har kul! Jag kan inte påstå att jag är snabb eller ens effektiv i min träning (frekvensen är bitvis helt värdelös, men det har jag med tiden accepterat som en ny ordning), men jag är på väg och målen är tydliga och lockar stort. Nästa år ska vi ut på ”riktiga” tävlingar (sorry alla rallyfrälsta, jag tycker det är skitkul men tar det personligen inte riktigt på allvar) och även om det kanske inte kommer gå strålande jämt så vet jag att jag alltid kommer ha min trygga, fina pärla till vän vid min sida.

20131207-213350.jpg

Jag har skrivit det förr tror jag, men Glassa har det mest fantastiska språk och är utan tvekan den hund av alla vi haft och har som är bäst på relationer hundar emellan. Mella är en rätt så ”skadad” hund sen alla bråk med Dizzy och spänner sig väldigt både i logiska och mindre logiska situationer. Blir hon pressat arg så smäller det lätt bara för att hon liksom inte vågar annat. Glassa hanterar såna situationer fenomenalt. Hon ger lugnande signaler, är avslappnad och vänlig men utan att vika sig och fjäska. Hon är så säker på sig själv och på hur Mella fungerar att hon numera verkar kunna lösa upp alla ”fnurror” helt själv. Självklart lägger jag mig i när det blir för hett, eller när Mella blir för het ska jag väl skriva, för att ge mitt stöd och för att visa för Mella att man inte kan bete sig hur som helst, men egentligen tror jag Glassa hade fixat det helt själv då också. Mella är ännu ledare här hemma, men jag tror att Glassa kommer överta den rollen med tiden och det med lugn, vänlighet och med bravur.

Tja, har nån orkat läsa hela vägen hit så är jag lite impad. Orden är inte menade för att vara spännande eller roande eller ens tänkvärda. Men det är det väl aldrig när jag skriver iofs. Jag skriver det jag tänker och det jag vill skriva. Att nån läser är roligt men har aldrig varit syftet med min blogg och kommer aldrig att bli heller. Jag skriver för min egen skull. Med det sagt, fan vad mysigt det är med bebisrörelser i magen igen!! Som jag saknat det sen Sam tittade ut och som jag njuter nu. Och vad jag kommer att sakna det sen.

 

 

Paniken när livet ändras igen

Jag har lärt mig att bebisar kommer när man absolut minst anar det. De som känner mig eller läst här tillräckligt länge vet att vi gav upp det där med att få barn efter många år av försök. Vi sörjde, accepterade och siktade på ett liv med hundar och andra glädjeämnen istället. Vi berättade för omvärlden hur läget var för oss och då, när vi inte hade nåt hopp, eller ens nån tanke på det längre, så blev jag plötsligt gravid. Chockartat och oväntat och det tog mig över halva graviditeten innan jag fattade och fick tillbaka fotfästet och sen hamnade jag i den djupaste bebisbubbla man kan tänka sig. Där stannade jag i över ett år efter att han fötts och resten av livet fick stå på paus. Då var det nödvändigt och helt underbart. Men mycket runt om mig fick lida för det. Mina hundar allra mest. Alltså det gick ingen direkt nöd på dem, men de fick leva ett tråkigt familjehundsliv utan några roliga aktiviteter i två år. Det har jag fortfarande dåligt samvete för samtidigt som det lärde mig att tråkiga perioder är ok det också.

Den här gången var bebis planerad. Vi kände att det var dags att börja försöka och förväntade oss att det skulle ta lång tid med tanke på hur många år Sam tog. Bebisar kommer när man minst anar det. Den här blev till så fort det bara är fysiskt möjligt. När vi minst av allt anade det. Roligt såklart, men jag kan väl inte påstå att vi var redo på att det skulle gå så fort. Inte ett dugg. Den här gången är jag lite rädd att det ska bli som förra gången. Att bubblan ska bli lika tät som då. Att Sam ska komma i skymundan och att hundarna ska få stå på paus igen. Inte ok känner jag. Den här gången vet jag dock vad som väntar. Jag är ingen nybörjare längre och jag har den stora fördelen av att nu bo i hus i skogen och inte i en central lägenhet på andra våningen utan hiss. Jag har mått fruktansvärt illa, spytt, gått ner i vikt och varit obeskrivligt trött den här gången. Det tog ju såklart musten ur mig och gjorde mig till en tråkig mamma, dålig hemmafru och taskig matte som inte orkade mer än det absolut grundläggande. Sen några veckor mår jag bra igen och även om jag fortfarande är trött så är det inte lika avdomnat handikappande längre. Jag tar det lugnt och tar lite i taget och hoppas därmed att orken ska räcka till mer än det viktigaste och när A bara är klar med helvetesprojektet han håller på med nu (har gjort 4 av 7 veckor nu) där jag kan räkna tillfällena jag sett honom de senaste veckorna på en hand, så kommer allt bli lättare.

Ang hundarna så har jag fått revidera planerna och målen lite för att känna att det ska bli rimligt. Fokus ligger på Glassa och hennes träning och därefter på Latte som fortfarande bara pysslar med grunder och lär sig att lära sig liksom. Mella får hänga på på ett hörn och göra saker för skojs skull men förutom att det vore roligt att få henne till rallymästare i framtiden (och husses agilityplaner som tyvärr ligger på is under vintern) så finns det inga tävlingsplaner för henne. Glassa skulle ha röntgats den här månaden men med en katastrofal bilräkning förra månaden finns inte ekonomiskt utrymme för det just nu så det får vänta till efter jul och då hoppas jag kunna ta Latte också samtidigt. Glassa ska få gå MT till våren eller nästa höst och Latte får nog prova ett BHP nästa höst tror jag.

Sam, han är överförtjust i att få bli storebror. Underbart att höra honom prata om hur han ska hjälpa till och ge bebisen nappen när den är ledsen, men jag antar att verkligheten inte riktigt blir lika rolig som han tror nu. ;-)

Den största lyckan

 

20131123-202237.jpg

Jag är inte sugen alls på att annonsera det på fb för hela världen, men här läser ju knappt ingen ändå längre så jag skriver här för ikväll är jag så glad och lättad att jag nästan spricker. De allra närmsta har vetat ett tag, men som sagt, jag vill inte alls skrika ut det för hela världen den här gången.

Den lilla grodan gav oss en skräckupplevelse idag när jag började blöda, men efter ett besök på gynakuten i Varberg så vet vi att allt är som det ska och det var väl en förbannad tur det för jag insåg mitt i kaoset och den omedelbara sorgen när jag trodde att det var förlorat att jag redan älskar den apelsinstora grodan något ofantligt.