Monthly Archive: januari 2014

Den där Glassen

Jag har sagt det så många gånger att jag nog tjatar vid det här laget och kanske det tom kan klassas som skryt och några undrar hur rosafärgade glasögonen jag tittar på henne egentligen är, men oj vad jag gillar min Glass! Hon är så trygg, så vänlig, så smart och så rolig! Hon får mig att skratta, bli glad när jag är ledsen och hon får mig att bli svinarg när hon bara flinar åt mig och inte tycker att det jag säger kollektivt till hundarna någonsin gäller henne om det inte gynnar henne. Hon är med på all slags träning jag vill, lika trygg och arbetsvillig i alla miljöer och trots att vi egentligen aldrig jobbat med långa pass till vardags så blir hon ändå alltid ännu mer skärpt och taggad ju längre vi håller på fast hon borde vara trött eftersom hon inte är van att jobba aktivt i långa stunder i taget. Hon kopplar om från fullt bus, från promenadskruttande med nosen i backen, från supertaggat i bilen/buren/hundgården/platsad medans de andra får träna till perfekt träningsmode i rätt aktivitetsnivå. Hon är lättpeppad med all slags belöning eller för ett ”bra” och en klapp och går att trigga igång ordentligt utan att hon ljudar minsta lilla och sen ändå kopplar hon av direkt när det vi bryter.

Åh vad jag hoppas att jag ska kunna göra denna hund rättvisa på tävlingsbanorna så hon får visa iaf en liten del av vad hon är! Men den stora biten är ändå hur hon är varje dag. Här hemma. I vardagen med andra hundar, kända och okända, med småbarn och allt annat som hör vårt hem till. Hur hon gör allt med samma lugn, trygghet och alltid med en lekinbjudan på g. Visst har hon svagheter hon också, den perfekta hunden finns inte, men de är inte många och de är inte stora och fördelarna överväger väldigt, väldigt mycket. <3

Januari

20140121-104455.jpg
Magen i v 21. Ja och så Sams stökiga rum då. 

December med jul, mormor & morfarbesök och nyår hos fina Y swischade förbi snabbt och sen var det MyDog med rasmontern och Charliebesök och först därefter började mitt 2014.

Med foglossningar. Och RUL. Allt var fint med grodan därinne men den visade sig vara en luring som satte sig bestämt med fötterna i kors och rumpan djupt ner i mitt bäcken så att se könet var omöjligt trots att jag en lång stund låg med rumpan i vädret och skakade magen för att knuffa upp grodan lite. Jag är definitivt inte en sån som vill vänta och se vad det är tills den kommer ut. Jag ser inte alls charmen med det. ;-) Jag vill veta nu! Foglossningar ja. Det började mycket tidigare den här gången och är redan illa. Efter att ha fått ett par käftsmällar av kroppen fick jag inse att det redan är dags att prioritera och dra ner på takten. A har fått ta över ansvaret för hundarnas motion och jag har sagt adjö till min älskade skog ”vi syns i sommar” och får nu hålla mig till lugna promenader med små steg på plan mark med max två hundar i taget och definitivt ingen tung barnvagn. Det suger eftersom promenaderna är mina energipiller och lufthål, men ska jag klara något mer den här våren alls och hålla mig ifrån kryckor eller i värsta fall rullstol så är det ett måste att göra så här. Det går som sagt ingen nöd på hundarna eftersom de har en finfin husse och om dagarna en trädgård att rasta sig och rusa av sig i.

20140121-104600.jpg

Tja annars rullar livet på. För A sker det stora saker just nu som kommer att påverka hela familjen. Förhoppningsvis på ett enbart positivt sätt men det kan bara framtiden svara på. Dags för förändring är det oavsett.
Sam längtar efter att fylla 4 år och få en cykel. En med pedaler, för stora barn. Inte som hans springcykel som är för bebisar. Och så längtar han massor efter sin lillasyster. För han verkar helt säker på att det är just en flicka just nu.

Jag mår prima just nu. Förutom foglossningarna då. Men annars har jag mer energi än på hela hösten, njuter för fullt av sparkar och knuffar i magen och av tanken på vad som komma skall. Man tror att man ska tycka att det är lättare att greppa och förstå när man gjort det förr men det är det inte. Det är ett lika stort mirakel den här gången och det känns på många sätt ännu större eftersom vi vet vad som kommer ut. Den ofantliga och omedelbara kärleken och samhörigheten och det lilla knytet som bär på en helt egen personlighet från första stund och som bara blommar ut mer och mer ju äldre den blir. Det känns som den största ynnest man kan tänka sig att få lov att uppleva det en gång till!