20131203-215417.jpg

Det här inlägget var jag påväg att skriva häromkvällen men min dators internetkontakt tvärdog plötsligt. Tydligen helt hopplöst att fixa enligt A och vad vet jag? Nu har jag iaf kommit på hur jag ska använa iphonen som modem så jag kan skriva vidare.

Inlägget är en slags kärleksförklaring till Glassa. En liten tjej som kom in i mitt liv när det kändes så hopplöst mörkt och jag nyss hade förlorat först Silly och sen Dizzy på kort tid. Silly var relativt gammal och blev sjuk. Trots att mitt hjärta brast fullständigt så kunde jag acceptera det och förstå det. Och jag saknar henne otroligt fortfarande nu efter 2,5 år, men jag har sörjt och accepterat. Dizzy är en helt annan historia. Just då när hon flyttade så förstod jag inte hur fruktansvärt ont det skulle göra så jäkla länge. Jag har placerat om fler hundar men det har alltid varit beslut som vuxit fram under lång tid, varit genomtänkta och som känts helt rätt för alla inblandade. Dizzys flytt var resultatet av ett hemskt val jag blev tvungen att göra mellan henne och Mella. Jag ville aldrig att hon skulle flytta och jag kände aldrig att hon skulle få det bättre nån annanstans. Det känner jag fortfarande inte. Hon har det alldeles utmärkt, det tvivlar jag inte på, men inte bättre än hos oss. Hon var hunden som jag misslyckades fatalt med. Ett superämne som aldrig fick visa vad hon gick för. Jag var inte klar med henne och det grämer mig att jag inte fick chansen att fortsätta vår väg tillsammans. Hennes charm och glädje saknas här och hon saknas mig. Kort sagt – jag har inte släppt henne och jag har inte slutat sörja henne.

20131207-213047.jpg

Dizzy gav mig dock nåt väldigt, väldigt fint. Hon gav mig Glassa. Glassa är hennes barnbarn och det finns så mycket av Dizzy i henne och mer märks för varje dag. På många sätt är hon farmors raka motsats, men på andra så otroligt lik. Och på sätt och vis är hon en liten bit av Silly också. Inte genom släktband men genom sin roll i mitt liv som den lugna, trygga. Den som ser mig rakt in i ögonen och liksom ser hela vägen in i hjärtat. Hon som tycks veta hur jag fungerar och när jag behöver henne nära. Ändå är hon som Dizzy i det att hon inte är en enmanshund egentligen. Hon skulle glatt följa med vem som helst med lite pondus och godis i fickan. Eller nån som lovar att klia henne i armhålorna som är ännu en likhet med Dizzy.

 

20131207-213124.jpg

Glassa är hunden som fått mig att våga mig tillbaka till ”hunderiet” och till tävlingsplanen. Utställning är en sak, men all annan form av tävling var något jag tappade all glädje i efter en kombination av många misslyckanden på rad och att sen förlora tre fjärdedelar av min flock på mindre än ett år. Och det där med att bli mamma och hela livet ändrar fokus då förstås. Men med Glassa har jag sakta vågat ta mig tillbaka. För ganska exakt ett år sen tävlade vi rally för första gången. Helt patetiskt dåligt förberedda men kul hade vi och hyfsat gick det ju. Och lusten kom tillbaka! Sen dess har både Glassa, Mella och vår virvelvind Latte tävlat rally med goda resultat. Och jag har kul! Jag kan inte påstå att jag är snabb eller ens effektiv i min träning (frekvensen är bitvis helt värdelös, men det har jag med tiden accepterat som en ny ordning), men jag är på väg och målen är tydliga och lockar stort. Nästa år ska vi ut på ”riktiga” tävlingar (sorry alla rallyfrälsta, jag tycker det är skitkul men tar det personligen inte riktigt på allvar) och även om det kanske inte kommer gå strålande jämt så vet jag att jag alltid kommer ha min trygga, fina pärla till vän vid min sida.

20131207-213350.jpg

Jag har skrivit det förr tror jag, men Glassa har det mest fantastiska språk och är utan tvekan den hund av alla vi haft och har som är bäst på relationer hundar emellan. Mella är en rätt så ”skadad” hund sen alla bråk med Dizzy och spänner sig väldigt både i logiska och mindre logiska situationer. Blir hon pressat arg så smäller det lätt bara för att hon liksom inte vågar annat. Glassa hanterar såna situationer fenomenalt. Hon ger lugnande signaler, är avslappnad och vänlig men utan att vika sig och fjäska. Hon är så säker på sig själv och på hur Mella fungerar att hon numera verkar kunna lösa upp alla ”fnurror” helt själv. Självklart lägger jag mig i när det blir för hett, eller när Mella blir för het ska jag väl skriva, för att ge mitt stöd och för att visa för Mella att man inte kan bete sig hur som helst, men egentligen tror jag Glassa hade fixat det helt själv då också. Mella är ännu ledare här hemma, men jag tror att Glassa kommer överta den rollen med tiden och det med lugn, vänlighet och med bravur.

Tja, har nån orkat läsa hela vägen hit så är jag lite impad. Orden är inte menade för att vara spännande eller roande eller ens tänkvärda. Men det är det väl aldrig när jag skriver iofs. Jag skriver det jag tänker och det jag vill skriva. Att nån läser är roligt men har aldrig varit syftet med min blogg och kommer aldrig att bli heller. Jag skriver för min egen skull. Med det sagt, fan vad mysigt det är med bebisrörelser i magen igen!! Som jag saknat det sen Sam tittade ut och som jag njuter nu. Och vad jag kommer att sakna det sen.