Paniken när livet ändras igen

Jag har lärt mig att bebisar kommer när man absolut minst anar det. De som känner mig eller läst här tillräckligt länge vet att vi gav upp det där med att få barn efter många år av försök. Vi sörjde, accepterade och siktade på ett liv med hundar och andra glädjeämnen istället. Vi berättade för omvärlden hur läget var för oss och då, när vi inte hade nåt hopp, eller ens nån tanke på det längre, så blev jag plötsligt gravid. Chockartat och oväntat och det tog mig över halva graviditeten innan jag fattade och fick tillbaka fotfästet och sen hamnade jag i den djupaste bebisbubbla man kan tänka sig. Där stannade jag i över ett år efter att han fötts och resten av livet fick stå på paus. Då var det nödvändigt och helt underbart. Men mycket runt om mig fick lida för det. Mina hundar allra mest. Alltså det gick ingen direkt nöd på dem, men de fick leva ett tråkigt familjehundsliv utan några roliga aktiviteter i två år. Det har jag fortfarande dåligt samvete för samtidigt som det lärde mig att tråkiga perioder är ok det också.

Den här gången var bebis planerad. Vi kände att det var dags att börja försöka och förväntade oss att det skulle ta lång tid med tanke på hur många år Sam tog. Bebisar kommer när man minst anar det. Den här blev till så fort det bara är fysiskt möjligt. När vi minst av allt anade det. Roligt såklart, men jag kan väl inte påstå att vi var redo på att det skulle gå så fort. Inte ett dugg. Den här gången är jag lite rädd att det ska bli som förra gången. Att bubblan ska bli lika tät som då. Att Sam ska komma i skymundan och att hundarna ska få stå på paus igen. Inte ok känner jag. Den här gången vet jag dock vad som väntar. Jag är ingen nybörjare längre och jag har den stora fördelen av att nu bo i hus i skogen och inte i en central lägenhet på andra våningen utan hiss. Jag har mått fruktansvärt illa, spytt, gått ner i vikt och varit obeskrivligt trött den här gången. Det tog ju såklart musten ur mig och gjorde mig till en tråkig mamma, dålig hemmafru och taskig matte som inte orkade mer än det absolut grundläggande. Sen några veckor mår jag bra igen och även om jag fortfarande är trött så är det inte lika avdomnat handikappande längre. Jag tar det lugnt och tar lite i taget och hoppas därmed att orken ska räcka till mer än det viktigaste och när A bara är klar med helvetesprojektet han håller på med nu (har gjort 4 av 7 veckor nu) där jag kan räkna tillfällena jag sett honom de senaste veckorna på en hand, så kommer allt bli lättare.

Ang hundarna så har jag fått revidera planerna och målen lite för att känna att det ska bli rimligt. Fokus ligger på Glassa och hennes träning och därefter på Latte som fortfarande bara pysslar med grunder och lär sig att lära sig liksom. Mella får hänga på på ett hörn och göra saker för skojs skull men förutom att det vore roligt att få henne till rallymästare i framtiden (och husses agilityplaner som tyvärr ligger på is under vintern) så finns det inga tävlingsplaner för henne. Glassa skulle ha röntgats den här månaden men med en katastrofal bilräkning förra månaden finns inte ekonomiskt utrymme för det just nu så det får vänta till efter jul och då hoppas jag kunna ta Latte också samtidigt. Glassa ska få gå MT till våren eller nästa höst och Latte får nog prova ett BHP nästa höst tror jag.

Sam, han är överförtjust i att få bli storebror. Underbart att höra honom prata om hur han ska hjälpa till och ge bebisen nappen när den är ledsen, men jag antar att verkligheten inte riktigt blir lika rolig som han tror nu. ;-)

Comments (3)

  1. Kicki

    Åh, så spännande.. som du säger; ni är ju inte nya på det här.. Jag vet att det kommer gå jättebra!

  2. carita

    Vad härligt, super grattis till er <3 <3 Kommer gå toppen!!!

  3. Yohanna

    Är helt övertygad om att det kommer rulla på lättare den här gången. =) Ska bli så spännande att träffa det nya lilla livet så småningom, längtar redan efter att få känna lite bebislukt igen (andras bebisar luktar ju faktiskt nästan precis lika gott som ens egen)! =)

Comments are closed.