Monthly Archive: november 2013

Paniken när livet ändras igen

Jag har lärt mig att bebisar kommer när man absolut minst anar det. De som känner mig eller läst här tillräckligt länge vet att vi gav upp det där med att få barn efter många år av försök. Vi sörjde, accepterade och siktade på ett liv med hundar och andra glädjeämnen istället. Vi berättade för omvärlden hur läget var för oss och då, när vi inte hade nåt hopp, eller ens nån tanke på det längre, så blev jag plötsligt gravid. Chockartat och oväntat och det tog mig över halva graviditeten innan jag fattade och fick tillbaka fotfästet och sen hamnade jag i den djupaste bebisbubbla man kan tänka sig. Där stannade jag i över ett år efter att han fötts och resten av livet fick stå på paus. Då var det nödvändigt och helt underbart. Men mycket runt om mig fick lida för det. Mina hundar allra mest. Alltså det gick ingen direkt nöd på dem, men de fick leva ett tråkigt familjehundsliv utan några roliga aktiviteter i två år. Det har jag fortfarande dåligt samvete för samtidigt som det lärde mig att tråkiga perioder är ok det också.

Den här gången var bebis planerad. Vi kände att det var dags att börja försöka och förväntade oss att det skulle ta lång tid med tanke på hur många år Sam tog. Bebisar kommer när man minst anar det. Den här blev till så fort det bara är fysiskt möjligt. När vi minst av allt anade det. Roligt såklart, men jag kan väl inte påstå att vi var redo på att det skulle gå så fort. Inte ett dugg. Den här gången är jag lite rädd att det ska bli som förra gången. Att bubblan ska bli lika tät som då. Att Sam ska komma i skymundan och att hundarna ska få stå på paus igen. Inte ok känner jag. Den här gången vet jag dock vad som väntar. Jag är ingen nybörjare längre och jag har den stora fördelen av att nu bo i hus i skogen och inte i en central lägenhet på andra våningen utan hiss. Jag har mått fruktansvärt illa, spytt, gått ner i vikt och varit obeskrivligt trött den här gången. Det tog ju såklart musten ur mig och gjorde mig till en tråkig mamma, dålig hemmafru och taskig matte som inte orkade mer än det absolut grundläggande. Sen några veckor mår jag bra igen och även om jag fortfarande är trött så är det inte lika avdomnat handikappande längre. Jag tar det lugnt och tar lite i taget och hoppas därmed att orken ska räcka till mer än det viktigaste och när A bara är klar med helvetesprojektet han håller på med nu (har gjort 4 av 7 veckor nu) där jag kan räkna tillfällena jag sett honom de senaste veckorna på en hand, så kommer allt bli lättare.

Ang hundarna så har jag fått revidera planerna och målen lite för att känna att det ska bli rimligt. Fokus ligger på Glassa och hennes träning och därefter på Latte som fortfarande bara pysslar med grunder och lär sig att lära sig liksom. Mella får hänga på på ett hörn och göra saker för skojs skull men förutom att det vore roligt att få henne till rallymästare i framtiden (och husses agilityplaner som tyvärr ligger på is under vintern) så finns det inga tävlingsplaner för henne. Glassa skulle ha röntgats den här månaden men med en katastrofal bilräkning förra månaden finns inte ekonomiskt utrymme för det just nu så det får vänta till efter jul och då hoppas jag kunna ta Latte också samtidigt. Glassa ska få gå MT till våren eller nästa höst och Latte får nog prova ett BHP nästa höst tror jag.

Sam, han är överförtjust i att få bli storebror. Underbart att höra honom prata om hur han ska hjälpa till och ge bebisen nappen när den är ledsen, men jag antar att verkligheten inte riktigt blir lika rolig som han tror nu. ;-)

Den största lyckan

 

20131123-202237.jpg

Jag är inte sugen alls på att annonsera det på fb för hela världen, men här läser ju knappt ingen ändå längre så jag skriver här för ikväll är jag så glad och lättad att jag nästan spricker. De allra närmsta har vetat ett tag, men som sagt, jag vill inte alls skrika ut det för hela världen den här gången.

Den lilla grodan gav oss en skräckupplevelse idag när jag började blöda, men efter ett besök på gynakuten i Varberg så vet vi att allt är som det ska och det var väl en förbannad tur det för jag insåg mitt i kaoset och den omedelbara sorgen när jag trodde att det var förlorat att jag redan älskar den apelsinstora grodan något ofantligt.

Juloholic

Jag är en julälskare av stora mått. Länge var jag julhatare pga en del jobbiga minnen från barndomens jular som tyvärr överskuggade alla underbara minnen, men det ändrades sakta när jag träffade A och sen ännu mer när jag blev mamma själv. Nu har jag nån slags mission att ge Sam det bästa julen har att ge, överflöd på vissa delar, lite av annat och absolut ingenting av en del. Än så har han ju inte några önskemål själv mer än en lång önskelista till tomten så vår jul är ännu väldigt mycket det jag tycker om och föredrar, men med tiden vill jag att det ska ändras och förändras efter allas önskemål även om den del traditioner förblir fasta.

Iaf, förberedelserna har börjat för i år. Mest bara med receptläsande och listor (fixa, laga, baka, julklappar och kom ihåg) på på det ena och det andra, men ändå. Jag njuter nog nästan lika mycket av förberedelserna och planeringen som av själva julen. I planeringsstadiet så är ju allt perfekt, man hindras inte av sånt som att bli proppmätt, att nån släkting balar ur eller barnet är sur och missnöjd. :-)

Jag har hittat några bloggar med just jultema som jag länkat till. Kanske återkommer jag till jultemat själv och delar med mig av mina egna förberedelser, kanske inte. Än så länge har jag druckit glögg, haft köpepepparkakor hemma i säkert två månader, druckit julmust, fixat nån enstaka julklapp och påbörjat julstädet. I helgen får det bli lussekattsbak, hemmagjord alkofri glögg och kanske en liten bit egengravad lax.

Lite väl spännande ibland

Förra helgen åkte jag och Nadia mot Växjö för årets internationella utställning där. Tidigt på morgonen kom hon och Vin hit, vi packade in oss allihopa i vår bil eftersom den var helt nyservad och tog sikte mot Smålansskogarna. Och dit kom vi ju. Mitt i. Nånstans mitt mellan Halmstad och Växjö så gick det plötsligt inte att gasa längre och varningslamporna började blinka. Tjoho liksom. Det var ju bara att ställa oss i kanten och ringa A, försäkringsbolag och vänta på bärgaren. Måste dock säga att snubben på Trygg-Hansa och bärgaren själv var väldigt sympatiska och hjälpsamma och bärgaren dök upp redan efter 20 min och fixade så vi hade lånebil (ingår i vår försäkring) stående redo när vi kom till Ljungby där det bara var att skriva på några papper och lasta om och köra vidare.

Och tänka sig vi hann fram i god tid, fast med andan i halsen, och Nadia hann klippa Vin som hon inte hunnit göra innan. Vi sa på skämt att med vår otur skulle vi ju åka raka vägen ut med varsitt vg men Vin tog ett exc och vann sin klass och Latte drog till med BIM!! Sitt femte CERT och sitt första CACIB!! Bl a slog hon en snygg dansk championtik och detta för en dansk domare. Åh vad roligt!! Att hon sen återigen blev slagen av snygge Jagger som just nu ligger 1a som årets utställningshund alla raser känns helt ok. :)

20131113-104703.jpg
foto: Nadia Öberg

Jag är så stolt över min fina, goa lilla tjej! Hon är helt underbar att ha med sig. Helt lugn och avslappnad, tar miljöer med stor ro och är sådär lagomt social. Hälsar artigt på de som vill och hittar ibland nån att gosa in sig hos, men slänger sig inte upp i ansiktet  allt och alla. Hundar av olika udda sorter gör henne lite nyfiken men hon är lika vänlig mot alla.

Tack Nadia och Marie för en rolig, om än lite väl spännande, dag! Bilen den hämtade världens bästa svärfar från verkstaden fredagen efter. Det var partikelfiltret och nån slags sensor som hörde ihop som hade pajjat. Antagligen kör vi för korta sträckor till vardags så filtret hade kloggat igen. Dyrt som fan.
Osannolikt som tusan så ringde Nadia mig sent igårkväll och där satt hon återigen i en trasig bil i en skog och väntade på bärgare. Med exakt samma fel!! Även hennes bil hade servats bara dagarna innan. Hur sjuk är inte slumpen då?!

Vad händer utöver en utställning då? Massor. Men mer om det en annan dag. :-)