Monthly Archive: april 2013

Måndag morgon

Ny dag och ny vecka. Tredje veckan på praktiken och även om jag är allt annat än en morgonmänniska så är det ändå rätt lätt att komma upp när klockan ringer 5.30 för jag trivs! Jag lär mig nytt och utvecklas varje dag och jag blir mer och mer säker på att jag valt rätt utbildning.

Mindre kul är det att praktisera heltid och plugga heltid samtidigt. Hur skolan tänkte där förstår jag inte riktigt. Sen ska ju resten av livet med hus, barn och hundar inte hamna i skymundan heller. Det är tur att jag har världens finaste man helt klart.

Annars flyter livet på fort och fint. Latten har landat bra hos oss, Glassa har läkt fint och det är frid och fröjd mellan de svarta flickorna. Vi håller dem isär när vi inte är hemma för säkerhets skull för ett tag. Mest för att vi själva ska kunna slappna av.

Nu var det visst dags att kliva av bussen. Ha en bra dag!

Dåliga minnen

Jag började min sista praktik i måndags. Spännande, nytt, mängder att lära och en trötthet på kvällarna som är bedövande. Och så jäkla kul!!! Jag tror nog att jag hittat rätt.

Praktiken innebär en vardag som ingen av oss i familjen är vana vid, inte bara jag. A får inte den ”markservice” han är van vid, Sam får vara mer på dagis än han är van vid och hundarna får spendera dagarna i hundgården. Men, men vi vänjer oss väl allihop. Hundarna går det ingen nöd på och Sam trivs fint på dagis så mest är det nog vi vuxna som ska lära oss nya roller. Och praktiken tar slut om några veckor och sen är jag snart färdigstuderad och ska söka jobb och 100% kommer jag inte jobba så länge Sam är liten och A jobbar som han gör. Så saker och ting kommer landa på en för oss mer vettig nivå sen.

Iaf har veckan flytit på fint. Till igår. Jag var sen hem så A och Sam hade varit hemma och hämtat hundarna och mötte upp mig vid bussen. Med en skadad Glass. Det var blod i hundgården sa han. Fula svordomar for genom mitt huvud och jag började där och då att gå igenom henne. Några hack i ansiktet och ett mer rejält på låret som blött en hel del. Det hade alltså varit slagsmål i hundgården under dagen någon gång. När A kom hem var allt frid och fröjd igen och blodet var torkat så det var ju inte helt nyss. Jag vet med säkerhet att det är de svarta som slagits eftersom lilla Latte är en supermjukis som viker sig för minsta lilla. Mella ska börja löpa vilken dag som helst, Glassa börjar bli vuxen på riktigt och konflikter är en del av livet. Det tråkiga är att Mella blev ärrad av tiden när Dizzy hade ont och lärde sig då att bita fort och hårt. Resultatet av det kostade ett veterinärbesök och en fläckvis rakad Glass. Jävla bajs liksom. Men, men jag är glad att det inte är nåt problem mellan tjejerna ändå. Inga spänningar och inget gruff. De är precis lika trygga och nöjda i varandras sällskap som vanligt. Tyvärr är även jag ärrad av tiden när allt gick åt skogen i vår flock och trots att all min kunskap, all logik och alla tecken hundarna ger mig säger motsatsen så är jag ändå livrädd för att det ska sluta som det gjorde med Dizzy och Mella. Som tur är så är Glassa den kanske mest trygga individ jag träffat med ett klockrent språk och ett lugn som smittar på andra hundar. När Mella blir upprörd tappar hon hjärnan lite, men då visar Glassa alla lugnande signaler hon har och istället för att gå undan så kommer hon nära och lägger sig ofta tätt intill Mella med ryggen emot. Då finns liksom inte det något kvar att vara upprörd över.

Färdigsvamlat för ikväll. Jag är svintrött som sagt och trots det har jag ännu inte kommit i säng och klockan är snart 11. Imorgon är det helg och jag får hund- och pluggtid på förmiddagen med A och Sam är iväg på äventyr och sen far vi tillsammans till Borås för kvalitetstid med allra goaste Kicki med familj.

Latte

20130417-213221.jpg

Latte är hennes namn. Tror jag. Vi provar och det känns bra. Och latte är ju bland det bästa som finns så hur fel kan det bli liksom? ;)

Den lilla blonda

20130412-095055.jpg

Ja det är såna här bilder man får ta på henne. Hon är aldrig still när hon är vaken långa stunder nog för att fokusera kameran. Eller så pussas hon hej vilt. Jag blir mer och mer kär i denna lilla blonda flicka. Hon är snabb som vinden, vild och galen, men kopplar av när inget händer.
Hon är en riktigt rolig individ och jag tror faktiskt att hela familjen redan älskar henne. Mella är likt sin mor lite svårflirtad och tar inte in vem som helst i flocken hur som helst utan väljer de hon vill ha nära (även om hon accepterar de allra flesta, hon håller bara skillnad på gäster och familj), men t o m hon smälte efter bara några dagar och nu sover hon ofta tätt ihop med de andra två.

Det enda som verkar problematiskt med lillan är hennes namn. Chatter ligger inte bra i min mun alls, men jag kommer inte på några riktigt bra alternativ heller. Nåt ätbart kanske? Tårta, Kaka, Latte eller Mocca? Eller nåt helt annat? Vi klurar vidare på den… Oavsett så lyssnar hon på Chatter/Chat och det kommer alltid vara ett av hennes namn, men våra hundar har alltid haft flera namn var. ;)

Min bebis

Min bebis är inte en bebis längre. Inte ens ett småbarn. Han är en stor liten kille med massor av egen vilja, humor och fantasi som inte är av denna värld. Min lille Sam fyllde i söndags tre år och vi firade helt i hans smak med paket, barnkalas, Blixtentårta, skattjakt, pizzamiddag och en massa annat som han fick bestämma själv. Det blev en lyckad dag och jag blev varm i hela kroppen av att se honom så lycklig.

20130409-112312.jpg

Nu hade jag kunnat skriva alla de där orden som ändå inte räcker till om hur jag älskar denna lilla person. Hur mycket han ändrat mitt liv till det bättre och hur fantastiskt stort det är att få lov att vara hans mamma. Men orden räcker ändå inte som sagt. Så jag hoppar över det. Jag nöjer mig med att skriva att han är meningen med mitt liv. Visst finns det mer i mitt liv, att cirkulerar inte runt honom, men allt annat är sekundärt. <3

 

 

Han som är grunden till allt

Idag har Carrey fått somna i sin husses knä hemma i soffan. Lycklig och pussandes in i det sista. Han har varit skröplig sen i vintras pga en nervskada i ryggen som gjort att hans bakkärra varit vinglig och inte riktigt i sync med resten. Det senaste blev det värre, han trillade ofta och behövde ofta hjälp att resa sig. Det är inget liv för en stolt gubbe som han även om han nog inte haft ont. När även allmäntillståndet försämrades var det dags. Jag gråter och sörjer men det är såklart inte i närheten av vad mamma och Anders gör.

20130403-233356.jpg

Jag har allt att tacka Carrey för. Hans barn Caddy, Dizzy, Svansa och Mella. Hans barbarnsbarn Glassa och hans systerbarnbarn Mello och Chat. Utan honom hade jag sannolikt inte haft aussie idag. Jag tackar honom för de tre ljuvliga tjejerna som alla har hans blod i ådrorna som ligger runt mig nu. Han är grunden till allt och ikväll hoppas jag att han pussar Silly och alla våra andra saknade från mig. ❤