Monthly Archive: oktober 2012

Min största skräck

Att skiljas från mitt barn är min allra största skräck. Tanken på att han skulle dö får mitt hjärta att vilja sluta slå. Nästan precis lika fruktansvärt vore att dö ifrån honom. Såklart kommer jag med stor sannolikhet dö före honom, men inte nu. Inte medan han är liten. Inte medan han är ett barn.
Jag har cancer åt båda håll i familjen. Jag skulle inte påstå att jag är direkt rädd, men jag är noga med att kolla mig själv och om jag tänker på hur jag kommer dö så är det just av bröstcancer. Fråga mig inte varför, men så är det.

Ikväll tittar jag på Rosa Bandetgalan, gråter för de som förlorat kampen och skänker pengar.

20121031-214116.jpg

Helg

20121028-192653.jpg

Igår var det aussieträff på Ale bk för hela slanten. Skitkul att träffa vänner man ser alldeles för sällan och träffa en och annan ny. Våra flickor skötte sig fint. Glassa är ju alltid lika lättsam och hade inte märkbart svårare att fokusera på vår träning där bland folk och hundar än hemma på tomten. Lugn, samlad och ändå full av energi när jag ber om det. Och kanske allra skönast av allt, hon är helt tyst. Vi körde lite grundövningar i lydnaden, lite ff och lite plats och allt gick bra. Det jag glömde var de två saker jag tänkt innan att jag skulle göra, dvs lägga en plats med nya hundar och låta nån främmande kampa med henne. Jaja det blir fler chanser till det.
Mella är ju Mella. En Boll helt enkelt. Hon behöver yra av sig och bubbla över kanten på sig själv lite först och sen kan hon jobba och fokusera. Mella fick både köra agility med husse (!) och dels rally med mig. Rallyn känns bra och jag tror vi har god koll på momenten i nybörjarklassen. Blir att bita i nästa klass. :-)

Idag har det inte blivit så mycket gjort mer än vinterdäck på bilen, veckohandling, avmaskning av katter (det dödas och äts rätt mycket sork så här blir det maskning med jämna mellanrum) och plugg. Lite städ, plock och mer plugg och sen är den här helgen slut.

Bilderna i det här inlägget är tagna av Agnetha Andersson.

20121028-193933.jpg
Fina kompisarna Tindra och Sam diskuterar hundträning.

Fredagsmys

Ikväll blir det fredagsmys. Eller dejtkväll. Eller vad tusan man vill kalla det. Barnet får egen middag och stoppas i säng tidigt (trött efter dagis) och jag och A tänder ljus, stänger av all elektrisk media, äter gott och njuter av ett glas vin i varandras sällskap. Jag längtar och klurar på vad jag ska baka för efterrätt. Lutar åt citronpaj…

20121026-153611.jpg

Plötsligt händer det

Äntligen verkar min hundträningslust vara tillbaka. Äntligen, äntligen!! Den har varit totalt borta så jäkla länge. Ungefär sen jag blev gravid för drygt tre år sen. Den har kommit tillbaka lite försiktigt några gånger men varje gång har jag slängts ner i ett nytt svart hål och lusten har omedelbart försvunnit igen. Det har inte gått nån större nöd på mina hundar för motion, kärlek och aktivering har de fått ändå. Bara inte av den ”seriösa” sorten som leder till tävlingsfärdigheter. Jag vågar inte riktigt ropa hej än men det känns hoppfullt och det är kuuuul att träna igen!!

20121024-195040.jpg

Frisk och provocerad

20121024-122309.jpg

Jodå vi är friska igen. När jag väl hämtat mig blev Sam sjuk. Först ögoninflammation och sen feber några dagar och med det väldigt jobbiga nätter med lite sömn.
Sen kom finaste Charlie, Emma och deras tre hit över helgen och lördagen spenderades på freestyletävling där jag hejjande och var nervös när Charlie tävlade alla tre med fina resultat.
Och så har jag jobbat. Och pluggat. Och försökt roa en Sam som hittat en ny period av hett humör och helt bortblåst stubin.

Jag läste en blogg som jag läser nån gång ibland imorse och blev jätteprovocerad. Författaren har valt att inte visa bilder på sitt efterlängtade barn, inte på sin man och henne som par och vaktar sin tunga så hon inte råkar prata om sånt som gör henne lycklig i fel sällskap. Så fruktansvärt deprimerande!! Jag förstår varför hon gör så. Hon vill inte trampa folk på tårna eller göra folk illa, men att lägga band på sin egen lycka kan knappast göra nån annan gladare. Jag minns hur det kändes när jag trodde mig veta att vi inte kunde få barn. Det var pissjobbigt att se andras barn och jag valde att hålla mig undan dem i stor grad. Men jag ville aldrig någonsin att någon annan skulle gömma undan sin glädje eller inte vilja skryta om sina barn bara för det. Sorgen var min och inte någon annans att bära. Jag var av hela mitt hjärta glad för de runt mig som fick barn och ville att de skulle njuta fullt ut av det.
Att inte våga uttrycka sin glädje för att nån annan mår dåligt är ungefär lika dumt som att inte våga klaga över att man har ont i huvudet bara för att det finns de som har det mycket värre. Iaf så tänker jag så. Mitt liv är mitt liv och mina upplevelser och känslor är lika äkta och sanna oavsett hur nån annan mår. Ditt liv och dina känslor är dina och lika sanna oavsett hur jag mår. Jag jämför inte.
Så vill ni ha den typen av hänsyn är jag fel människa att umgås med. Självklart tar jag hänsyn och självklart lider jag med mina vänner och andra runt mig när de mår dåligt och gläds med dem när de mår bra. Hoppas ni förstår vad jag menar.

Sjukt

20121019-122621.jpg

Jag och Sam har varit sjuka. Sam är det fortfarande. Jag är bättre men inte bra än. Här händer med andra ord inte mer än nödvändigt. Återkommer när energin återvänt.

Ruttet

Ibland, utan förvarning, kommer en sån där dag som klubbar mig helt. Som slår luften ur mig och snor allt självförtroende och självtillit. Som får mig att känna mig fullständigt värdelös och hela alla orättvisor känns ruttna. Och jag känner mig så ensam. Så jävla ensam.

En sån dag har jag haft idag.

20121010-182803.jpg

Nya tag

20121009-100910.jpg

Sen jag kom hem från Kalmar har det varit tufft. Först flera dagar fyllda med motgångar och skit som jag inte var beredd på och sen blev jag sjuk och hela helgen försvann bland snorpapper, feber och taggtråd i halsen. Inte orkat plugga, inte orkat träna hund och knappt ens gått nån promenad (tur att de har en husse också) och hemmet ser ut som ”hej kom och hjälp mig”. Nu börjar jag så smått komma tillbaka till medvetenhet och med ork att göra iaf det nödvändiga utan kollaps så det är dags att ta itu med livet igen.

Ett år

20121008-212307.jpg

Idag fyller vår prinsessa ett år. Hon är den i särklass lättaste hund jag nånsin träffat och så härligt nyanserad och cool. Hon är lugn när hon bör och vild när det passar. Hon har BÅDE på- och avknapp oavsett situation eller miljö och hon både har en bra egen känsla för vilken knapp hon ska använda och är lättstyrd att byta om jag skulle vilja det. Hon är mjuk och förig men ändå full med egen vilja och egna initiativ. Hon är social och lättillgänglig men ändå inte nån som springer fram till allt och alla. Hon är nyfiken och framåt men hela tiden tänkande så hon är inte en sån som bara rusar på. Hon är smart och skitkul att träna med. Hon är inte, som vissa av mina hundar varit, en sån som tycker lydnadsträning är självbelönande (ingen fördel alls har jag lärt mig) men det krävs heller varken köttbullar, kycklinglever eller superfavvoleksaken för att hon ska jobba helhjärtat med mig. Får hon en torrfoderbit, min glädje eller lite kamp så är hon fullständigt med mig. Hon är underbar med barn och lätt att ta med överallt. Ska jag leta nackdelar så inte riktigt så het på kamplek som jag skulle vilja, just nu inte så miljösäker i lite mer extrema miljöer som jag vill pga en rejäl spökperiod och hon kan vara lite för känslig socialt med människor för min smak. Och så har vi ju alla normala tonårsfasoner då, som bomull i öronen, alldeles för lätt för att hänga på andra hundars dumheter istället för matte osv. Fast jag ska inte gnälla för även tonårsbiten är lindrig på Glassa. Hon är helt enkelt lätt att ha och göra med på alla sätt jag kan komma på!

20121008-212117.jpg

Vi är så glada i vår lilla tjej! Grattis på födelsedagen lillhjärtat! ❤❤❤

20121008-213100.jpg