Monthly Archive: augusti 2012

Kollaps och nya tider i kattfamiljen

En sak jag inte skrev om i förra inlägget och som jag haft lite svårt att acceptera själv är vår kattfamilj. Den har i fem år bestått av Norpa Regnrusk och Nita Nysnö. Det skiljer bara två månader på dem i ålder och de växte upp tätt ihop. Lika vilda, galna och busiga båda två men ändå helt olika i sättet. Trots att de rev sönder både möbler och tapeter under sina första två år och höll oss vakna med sina nattliga busryck fram och tillbaka i lägenheten och över vår säng så har de alltid varit ack så älskade och en självklar del av vår familj.

När vi flyttade till huset för två år sen i december så ändrades allt. Från att ha varit allra bästa vänner, legat tätt ihop och sovit, ätit tillsammans och tvättat varandra, så blev de plötsligt fiender. Nita accepterade plötsligt inte Norpa alls, gav sig på henne och de slogs. Nita visade på alla möjliga vis att hon inte trivdes längre, hon gick runt och gapade surt mest jämt, fräste för småsaker och flög ofta på Norpa. Nästan allra värst var att hon började pinka inne. På mattor, på kläder, påsar och annat som hamnat på golvet, i tvättkorgen, i soffan och bland Sams leksaker. Hon hade fri tillgång till att gå ut och kattlådan tömdes noga men användes aldrig av henne. Vi försökte på alla sätt att lösa problemet och vi frågade de flesta vi känner om de kunde tänka sig att ge henne en chans i ett nytt hem, men ingen vill ha en katt som pinkar inne och jag förstår dem. Det finns ett överflöd av katter som behöver nya hem så varför skulle man välja en som redan har problem? Vi kan inte leva så. Med att ständigt vakta så man inte får kattpiss på allt som ligger framme, att ständigt jaga källan till doften som sprider sig, att hela tiden ha dåligt samvete för att hon inte mår bra. Hon var stressad och jag var stressad och ingen av oss trivdes med situationen. Stackars Norpa har gått på tårna och aktat sig för att reta Nita utan att lyckas. Det blev helt enkelt ohållbart.

Efter ett år av ångest vid tanken så tog vi till slut beslutet att låta Nita somna. Fruktansvärt och hemskt. En frisk katt i sina bästa år och dessutom en på väldigt många sätt en väldigt trevlig katt som var galet söt. Men vi hade slut på alternativ. Att sätta ut en annons på blocket hade löst problemet för oss. Vi hade ju inte behövt säga nåt om hennes kisserier så såld hade hon säkert blivit. Söt och långhårig som hon var. Men så kan jag inte göra. Det hade säkerligen inte slutat lyckligt. Jag tar mitt ansvar för mina djur och nu var det här tyvärr det bästa jag kunde åstadkomma.

Igår fick hon somna i min famn medan mina tårar och snor rann över hennes svarta päls. Jag bad henne om förlåtelse hundra gånger och jag berättade för henne att nu skulle hon slippa Norpa och få det liv hon ville ha och kunde pinka vart tusan hon ville utan att få skäll. Och bad om förlåtelse igen. Att ta bort ett friskt djur är långt ifrån att ta bort ett gammalt eller sjukt. Ändå kände jag ett lugn när det var över. Ett lugn jag saknat väldigt länge.
På kvällen när Sam somnat begravde jag och A henne under den stora tallen i trädgården. Jag sörjer henne och saknar henne men ändå känns det bra. Men ingen kan nånsin ta Nitas plats. En otroligt stor personlighet har slocknat.

När ödet stänger en dörr öppnas en annan. Så är det ju så ofta och så även den här gången.  Jag har i många år suktat efter Sibiriska katter. En silvrig. De är sååå vackra och jag tycker om att raskatter har ett värde. Ett ekonomiskt värde och ett värde i folks ögon som är bättre än ”slit-och-släng-bonnkatter”. Inte för att jag tycker att raskatter är bättre än huskatter på nåt vis i världen utan för att jag vill att alla katter ska värderas högre. Det finns alldeles för många och alldeles för många verkar inte värdera dem som levande varelser ens. Lite av samma anledning som att jag köper ekologisk mjölk för att sponsra den mjölkproduktion som jag vill stödja så vill jag ha en raskatt för att sponsra synen på katter som något värdefullt och älskvärt. Vet inte om nån förstår mitt resonemang alls nu, men så tänker jag iaf.
Iaf, för några veckor sen blev jag erbjuden den kanske allra vackraste av de vackra Sibiriska katterna av min vän Pia. Zelma, eller Selma som jag vill stava det, har jag följt på håll sen hon kom till Pia, suktat efter hennes gudomliga kattungar och tänkt att sen, nån gång i framtiden, då ska jag ha en katt som Selma. Nu är hon min!! Selma är alltså en vuxen katt. En utställningschampion och mamma till tre fina kullar.
Hon kom hit för 1,5 vecka sen och ska hon få ett fint pensionärsliv hos oss. Hon är ju långt ifrån gammal med sina fem år så vi har många fina år framför oss tillsammans. Hon ska kastreras (imorgon! nervöst…) och hon får gå ut för första gången i sitt liv och älskar det! Hon har redan jagat och fångat näbbmöss, men verkar inte vilja ha ihjäl dem utan bär hem dem hela och oskadade. ;-)  Selma ska också få bli katten som lär mig allt om kattutställningar. Jag ställde ut min birma för hundra år sen och det gick bra men sen visade han sig vara krypt så det blev aldrig mer än så. Selma är redan champion men med katter kan man tydligen börja om från början när de är kastrerade och skaffa nya titlar (premier hette det tror jag). En helt ny spännande värld öppnar sig! :-)

Selma kommer såklart inte ersätta Nita. Selma är en helt annan individ och älskas redan nu för den hon är. Hon för mina tankar till en annan silvergrå dam som kom till mig på samma sätt. Silly var hunden jag beundrade och önskade att jag nån gång skulle få chansen att få ha en hund som hon och som sen genom ödet hamnade hos mig själv. En hund som gav mitt liv mening när dagarna var som allra svartast och som delade de finaste dagarna i mitt liv med ett hjärta stort som solen. En hund som jag väldigt gärna minns…

Nu hoppas jag att det är slut på förändringar i vår familj för ett bra tag framöver. Det räcker nu. Vi behöver varken förluster eller tillkomster på ett bra tag. Nu behöver vi lugn och ro och energi till annat.

jahopp

Ja, det går ju inget vidare med bloggandet. Jag har iaf kommit på vad som felar. Det är inte fb. Inte för mig iaf. Det är iphonen. Den ersätter datorn finfint på nästan alla punkter så datorn kommer bara fram när det ska pluggas och då tillåter jag inte mig själv utsvävningar som att blogga. Att blogga från mobilen gör många. Många med wordpress och iphone dessutom. Jag får det inte att funka hur fasen jag än gör. Så då krävs datorn. Som jag inte orkar sparka igång…

Några stora nyheter att uppdater med sen sist har jag dock inte. Mello gjorde sin utställnigspremiär i Sverige på Ölands bk i dagarna två precis fyra månader fyllda och med mamma i snöret eftersom jag inte kunde åka dit. Han blev BIRvalp 4-6 båda dagarna utan konkurrens men med finfina kritiker. På inoffen var Mello trött i finalen och blev inte utplockad men på offen slutade han som BIS-2a! :-) Fina, fula lilla Mellot! För lite ful det är han allt. Lååånga ben, stora fötter och ett stort, grovt huvud som inte alls är valpgulligt längre. Men lovande det är han allt! Och mentalt känns han skitbra. Modig, social, balanserad och nyfiken som få. Och en jäkla dramaqueen… Petar man på honom när man är lite sur på honom så skriker han. Gosh. Men ändå är han tålig och brötig som alla aussies så det är inte det att han är känslig. Bara ”ljudlig”. ;-)

Glassa fortsätter också att utvecklas fint trots att hon hamnat i en trotsperiod med bomull i öronen och en hel del med nya initiativ som jag inte är riktigt beredd på eftersom hon varit så himla väluppfostrad innan.  Träningen är efter en lång semester upptagen igen lite smått och trots att vi skyndar mycket långsamt går det vi gör framåt fint. I söndags var vi iväg på en spårdejt i trollskog med ett gäng aussies och Glassa fick sitt livs tredje spår (andra personspår) och på vinst och förlust lade jag tre apporter i spåret trots att jag inte fått nåt fint flyt eller klipp i spårapportträningen. Luuugnt och försiktigt och trevande spårar hon men attan så noggrant och visst stannade hon och markerade apporterna tydligt! När jag glatt frågade vad hon hittat så fick jag dem i handen också så det ska nog bli en bra spårhund av henne med. :-) Nu ska vi träna ännu mer på spårpinnarna och sen lägga lite korta spår med pinnar i och se om vi inte får upp självsäkerheten i spåret och därmed även både fart och sug också.

Mella är skendräktig, asporrig och allmänt pucko. Hennes tre hjärnceller har ingen som helst kontakt med varandra eller med öronen så att träna lydnad finns inte på kartan. Hon gnäller, hoppar och vibrerar i hela kroppen för att hon vill så mycket men hjärnan hänger inte med alls och allt blir pannkaka. Träningspaus med andra ord. Jag försökte idag lära in nåt så enkelt som en ny tasstarget (nåt hon kan sen innan men med annan target) men hon bara flippade och vibrerade… Jag blir tokfrustrerad och jätteirriterad av sånt så det var bara att lägga ner, låta henne leka lite och vänta till hormonerna lugnat sig igen.
Hon fick iaf spåra hon också i söndags. Första gången sen tidigt i våras nån gång och hon fick två korta spår, ett matte- och ett hussespår. Mattespåret var ca 300 meter i öppen skog med tre apporter och hon tog två och den tredje snurrade hon runt i flera minuter utan att hitta den så då hjälpte jag henne faktiskt och tog tillbaka henne en liten bit i spåret för att hon skulle få belöningen för att hon letade så länge och envist. Hussespåret gick mindre bra. Efter en snurrig början plockade hon två pinnar jättefint och sen råkade jag tappa linan samtidigt som hon missade en vinkel och volterna blev extremt stora, snabba och okoncentrerade så slutet hittade hon bara på tur. Jag är ändå nöjd med henne med tanke på hur otroligt lite hon fått spåra de senaste åren och alla hormonerna som ställer till det i hennes hjärna just nu.

Resten av livet då?
Jag pluggar. Inte så mycket som jag borde dock så jag har alltid alldeles för mycket att göra inför kurssluten än vad jag borde. Resultaten fortsätter ändå att vara bra.
Jag jobbar och trivs. Och hoppas få en fast schemarad framöver. Nu går jag på ”ströpass” med några veckors framförhållning och visst funkar det med, men lite mer planering och lite mer säkerhet vore najs.
Jag förvånas dagligen över Sams språkutveckling som verkligen har exploderat de senaste veckorna. Från några få udda ord och fraser så bubblar han i långa meningar och lär sig många nya ord varje dag nu. Potträningen går inte alls. Vi gjorde en hel del framsteg i juli och han kunde både hålla sig och säga till när han behövde kissa, men att kissa på pottan går icke. Gräsmattan går däremot. Men inte pottan. Man kan sitta på pottan med byxorna på och låtsas, men inte naken. Värsta mentala spärren där… Så vi gick tillbaka till blöjor och lägger det hela på is ett tag. Ingen stress än på länge liksom och är han inte redo så är han inte och då tror jag inte det är sunt att pressa honom heller.
På tal om Sam så började han dagis igen igår efter fem veckors sommarlov. Det är en trött kille man hämtar nu. ;-) Men nöjd. Han älskar sitt dagis! Förra veckan var mamma här och tog hand om honom eftersom A’s semester var slut och jag också jobbade. Hon tog tillfället i akt och skämde bort guldlocken allt hon kunde och sen dess har vi haft en och annan diskussion om att man inte får saft till frukost och att man inte äter kakor i tid och otid. Och han pratar massor om sin momo så jag tror han saknar henne för mer än kakorna och saften. Älskade unge!

Nu ska jag nana så jag orkar med en dag till med etikplugg och hållna tummar för Charlie som ska bråka med SKK…