Monthly Archive: mars 2012

Spårdebut

Idag har det promenerats med A. Det händer så sällan numera att både jag och hundarna uppskattar det högt. Ja, alltså han går också promenader med dem, men det är sällan vi har möjlighet att gå ihop.
För ovanlighetens skull blev det mestadels en koppelpromenad och jag inser att Glassa behöver nog träna lite på det. När jag går själv med dem har jag Mella vid sidan och Glassa får skrutta runt lite som hon vill i kopplet. Går man två, och framförallt vid trafikerad väg som idag, så blir det jätterörigt när hon växlar sida hela tiden. Det får bli lite träning på det helt klart. Likaså behöver hon lära sig att gå vid sidan. Hm, det blir liksom inte av att man tränar sånt när hon dels går lös mest jämt och dels inte drar i kopplet alls.

Vi var till ”min” blåsippebacke och där var de små blåa stjärnorna på god väg och hela backen skimrade i blått. Älskar dessa små, späda blommor!!! Hade man fått så hade jag plockat med mig några hem, men jag nöjde mig med deras vita kusiner som också börjat blomma i samma backe. Förra året hade vi vitsippor som ett täcke på hela gräsmattan och jag hoppas verkligen att de kommer tillbaka i år också. Det känns inte helt säkert eftersom vi under året behandlat gräsmattan som just en gräsmatta. Något som förra ägaren inte gjorde, utan mer behandlade den som en äng. Hoppas, hoppas!

Ikväll, innan det blev mörkt, fick Glassa sitt livs första spår. Många (de flesta?) lägger gärna spår till pyttevalpar och det är väl kul att se den lilla parveln spåra, men utöver att det är roligt för säkert både förare och hund (och att det är roligt är såklart viktigast av allt) så ser jag inte poängen med att börja så tidigt. Glassa är nu snart 6 månader och nu kändes det dags. Jag har samma plan med hennes spårträning som jag hade med både Mella och Svansa och den tanken väcktes efter att jag startat Dizzy för en massa år sen och det blev en del trassel från början.
Jag började med älskade rödnäsan när hon var runt 4 månader. Hon var en vild och galen valp och hade ett otroligt stort föremålsintresse. Min plan var att låta henne få flyt i spåret först och började med spontanspår på ca 100 meter med lite mjuka böjjar och med leksak i slutet. Liggtid på runt 30-45 minuter. På ett tiotal spår så hade hon ett supersug i spåret och ville framåt i en hiskelig fart. Att det låg en leksak i slutet sket hon fullständigt i och hade jag inte hållt fast henne hade hon rusat vidare där spåret fortsatte. Att jag skuttade runt och fjantade med leksaken brydde hon sig inte om och hon tog knappt godis. Där nånstans förstod jag att apporterna skulle bli ett jätteproblem. Jag lade köttbullar på pinnarna i spåret, jobbade såklart med apportering av pinnar utanför spåret och hade pinnarna liggande i köttspad innan jag lade ut dem i spåren. Allt sket hon i. Pust.  Tillslut insåg jag att inget annat än disciplin skulle få henne att förstå värdet i pinnarna så jag började snitsla apporterna jättenoga och när hon kom fram till en snitsel så stoppade jag henne i linan och stod sen tyst och still och höll i henne tills hon självmant plockade pinnen varpå jag jublade och hon bad att få den. Det blev långa väntetider och en väldigt, väldigt frustrerad Dizzy i början men ganska snart förstod hon att ända sättet att få fortsätta i spåret var att ge mig pinnen. Jag började också belöna apporterade pinnar med blöt kattmat i en burk som hon fick slicka ur och när hon väl brutit spåret för att apportera pinne kunde hon äta också. Jag förstår att det här inte är en apportinlärningsmodell som funkar för alla hundar och bara de med extremt högt intresse för själva spåret klarar den utan att tappa sug på spåret, men på Dizzy funkade den bra och hon blev väldigt säker på pinnarna.

När sen Svansa och Mella var valpar hade jag en plan för att få dem att tycka att pinnarna var viktiga från allra första start istället för att försöka introducera dem när de redan var spårtokiga. Jag tränade på spårpinnar noga och länge innan de fick sitt första spår och sen fick de pinnar i spåret från allra första start. Eftersom spåret var nytt och lite tveksamt, sådär som det är i allra första början, så hann de både hitta och stanna vid pinnarna och jag fick chansen att belöna dem stort. Sen fortsatte det helt naturligt med att spåret ledde dem fram till de åtråvärda pinnarna som i sin tur gav belöning. Självklart är pinnarna nåt man får fortsätta att jobba med för att behålla dem viktiga och åtråvärda, men detta kändes som en mycket bra start.
Med Glassa är planen precis densamma. Jag lade ett spår ikväll på ca 200 meter med två mjuka svängar och en riktig vinkel och två mjukisråttor och liggtid på ca 40 minuter. Hon tog spåret spontant från 90 graders ”påsläpp” och valde rätt håll. Jag hade tänkt mig att hon skulle hitta spåret med en betydligt snällare vinkel men det blev inte så eftersom hon valde att gå på andra sidan en buske. Hon stannade och fråga några gånger i början och funderade lite, men traskade vidare och gick superfint i kärnan och duttade i varje fotsteg. Både svängar och vinkel tog hon hur naturligt och snyggt som helst och råttorna stannade hon vid och lekte sen med mig. Farten idag var knappt snigelfart men den kommer ju av sig själv att öka med erfarenheten framöver.
Nu blir det inga fler spår förrän vi har tränat på pinnapportering så det sitter fint först. Men det känns roligt och spännande att vara igång och se att hon spårade så fint!! :-)

Imorgonkväll hoppas jag att det blir en tur till brukshundklubben igen. :-)

Sommartid

Sommartid ställer till det. Inte lätt att förklara för pigg tvååring varför han ska sova fast det är ljust ute fortfarande. Det var det ju inte kvällen innan… En dryg timme tog det för honom att somna ikväll och han somnade alltså i samma tid som han brukar. Jaja, det ger väl med sig på några dagar.

Annars är sommartid bara härligt tycker jag. Ljusa kvällar är underbart! Och våren verkar rekordtidig i år. Vitsipporna är redan på väg upp i trädgården! Fast kanske det inte är våren som är tidig utan mer ketchupeffekt med allt på en gång? För här har bara några få krokusar börjat blomma medan allt från påskliljor, tulpaner, syrén, vitsippor, andra krokusar och gud vet vad står med knoppar. Inte helt normalt känns det som, men det kanske bara är lokalt i vårt lilla hål i berget?

Fästingarna har också fattat att det är vår och hundarna är nu behandlade med effipro. Jag hatar det verkligen, men här finns såna mängder i skogen att det inte är nåt alternativ att låta bli giften tyvärr. Hoppas nu att båda tjejerna klarar det bra! Även katterna ska få varsin klutt i nacken, men det hade jag inte hemma så det får bli när jag hunnit förbi ett apotek. Förra året fick de nog typ två fästingar var på hela sommaren och då behandlade jag dem bara första halvan av sommaren, men i år verkar de mottagligare av nån anledning (eller så finns det bara väldigt många fästingar i år?) för båda har redan haft massor. Äckel är vad de är, fästingarna!!

Vin åkte hem igår och det känns bra tomt utan honom. Jag trivs verkligen med fler hundar… Men han är välkommen tillbaka när Nadias flickor löper bara inte mina löper samtidigt så vi får nog låna honom igen. :-) Och snart kommer mamma och hennes grabbar hit igen och fyller ut flocken lite och efter påsk kommer ju lille sheltievalpen hit som daghund också. Så det råder väl ingen brist på hundar egentligen.

Hua, ser på vädret på tv och det pratas om försommarvärme imorgon! Gött! Det får nog bli plugg på verandan imorgon.
Sorry, det här blev ett helt osammanhängande och ointressant inlägg.

Vår


Krusbärsbuskarna börjar sakta bli gröna i topparna.

Våren är här. På riktigt. Både torsdag och fredag den här veckan har jag och Sam spenderat utomhus hela dagarna. Vi har ätit på verandan, lekt i trädgården, strosat i skogen och tränat med hundarna. Hela jag blir rofylld av att kunna vara ute så mycket och jag ser fram emot morgondagens sommartid så kvällarna blir ännu längre.

 

 


Ja, jag är lite förälskad i knoppar för tillfället. Sorry!

Ett annat vårtecken är att jag fyllde år igår. 31. Jag är inte så mycket för att fira stort och sprudlande utan mer stillsamt och lite lagom. Jag firar därför hellre lite där och där med olika nära och kära istället för att samla allihopa samtidigt. Nu när min kära mor inte finns aktiv på facebook så var det inte en enda som grattade mig. Rätt skönt faktiskt. De som känner mig på riktigt vet ju oftast ändå att jag fyller och har grattat på annat sätt. Passar mig bättre. :-) Jag fick redan förra helgen en mocca master av A eftersom min pressokanna plötsligt dog kraschdöden på köksgolvet. Finfin present som gjorde mig riktigt glad! Stora nackdelen med finkaffe är att man vill ha kaffe hela tiden och det vill inte magen… ;-)


Minns inte vad jag planterade i rabatten i höstas men det verkar vara både tidigt och sött. Tror det var en lök iaf…

Med våren kommer också både bättre möjligheter och större vilja att träna hund. Mella känns bra nu. Taggad till tusen och ibland kommer nåt udda pip, men när jag bryter henne och gör om så är hon tyst så det känns helt ok. Hon har för tillfälligt en gräslig position i ff så det tragglar vi en del på nu, men hon känns annars fin i de flesta momenten.
Glassa är så skön att träna med. Lugn och tänkande. Hon växlar fint mellan olika beteenden, testar nåt annat när det inte kommer nåt klick och upprepar det hon får förstärkt som en självklarhet. Framförallt håller hon sig cool och går inte upp sig. Underbart! Det som är mindre bra är kampleken. Som plutt greppade hon med hela munnen och slet tungt bakåt alldeles av sig själv. Sen tandlossningen så griper hon gärna med bara framtänderna och behöver ett ögonblick på sig innan hon kommer igång ordentligt. Jag är lite petig med kampen så det här ska vi träna på!


Bollen och som vanligt en leksak. Är man ute ska man leka enligt henne!

Idag har jag rostat ett stor paket blodpudding i ugnen till Glassaträning på bortaplan och givetvis var alla tre hundarna där och tiggde. Sam tiggde inte. Han drog fram sin pall och började plocka i sig de små rostade tärningarna (svala vid det laget) med god aptit. Att jag lagade middag tyckte han var helt onödigt och han vägrade äta nåt annat än blodpudding så då fick han det. Visserligen gillar jag det också, men gärna serverad lite annorlunda… ;-)
När jag ändå höll på med belöningsgodis så fick en av mina fleecefiltar offra en bit för att bli en lång grön kampfläta. Hoppas Glassa kan uppskatta den imorgon på valpkursen.


Min älskade Guldlockspojke.

Älskade flickor

Älskade galna Boll.

Jag är en nöjd matte ikväll. Runt mig ligger tre trötta, tysta och nöjda hundar efter långpromenad och lite mingel och lagomt oseriös träning på Kungsbacka bk. Glassa är en avslappnad och cool tjej, det visste jag innan. Även ikväll på helt ny plats och med nya hundar runt omkring som tränar så är hon helt lugn. Jag började en stund med henne ute och vi tränade lite på sitt, ögonkontakt och att inte nosa i marken. Vi lekte lite och sen klickade jag fram ligg. Det har jag bara gjort en gång tidigare och det är nog två månader sen. Duktig var hon lilltjejen! Fast precis när vi kom var hon pinsam när jag släppte ut henne ur bilen och hon far iväg till en intet ont anande tjej med aussie… Pinsamt! Ingen skada skedd som tur var och hädanefter lär matte sätta på kopplet innan jag släpper ut henne. Lagomt till skotten fick hon sitta i bilen med husse, lillhusse och Vin och enligt rapport från hussen hade varken lillgrisen eller tonårskillen brytt sig det minsta.


Kompisarna.

Mella fick komma ut strax innan skotten började och var så övertaggad och överlycklig att hon inte visste vad hon skulle göra av sig själv. De första två skotten kampade vi oss genom och det tredje lyckades jag med ren flax klicka och belöna för stillasittande kontakt med mig och eftersom hon inte brydde sig ett skvatt om skotten (undrar om hon ens hör dem…) så brydde inte jag mig heller om resterande skott under ”skotthalvtimmen”. Nån träning sysslade vi inte med och jag hade ingen plan på det heller. Stackars Mella har knappt satt sin fot på en bk under sitt snart fyraåriga liv och gångerna hon tränat ihop med främmande hundar är väldigt lätträknade.


Bushund 1, 2 och 3.

Hennes liv fram till nu har ju liksom inte alls blivit som det var tänkt. Först kom hon tillbaka till oss när hon var drygt 4 månader, sen var kommande halvår fyllt av vardagslydnad dels pga att hon var en av de vildaste valpar jag mött och dels pga att vi då hade hennes kullsyster Svansa också och två unghundar är definitivt mer än en… När Mella var runt ett år blev jag mycket oväntat gravid och spenderade ett halvår i chocktillstånd och hundträning var väldigt långt ifrån mina tankar då. Under den hösten så hamnade Dizzy i en bilolycka och en lång rehab tog mitt fokus hela vintern. I slutet på graviditeten fick jag så ont i bäckenet att bara kortaste rastrundan runt kvarteret var en kamp. Sen kom Sam till världen och återigen var hundträning ofantligt långt ifrån mina tankar. Sen kom hösten och vi omplacerade Svansa. Sorg följde. Sen flyttade vi hit och allt det kaos som följer med en flytt. Sen kom våren för ett år sen och mitt livs värsta år. Dizzy fick tråkiga sviter av sin bilolycka och det visade sig främst genom att hon blev förändrad mentalt. Stressad, olycklig, ville vara ifred och i totalt oprovocerade raseriutbrott flög hon på både Mella och Silly. Rehab igen och nu med isolering av stackars Dizzy som vi varken vågade låta umgås med de andra hundarna eller Sam på hela våren. Mella blev vid två tillfällen söndertrasad i ena frambenet i raseriutbrotten och blev mentalt väldigt skakad av händelserna och det har först nu börjat släppa och hon börjar kunna lita på att främmande hundar är trevliga istället för att förutsätta att de vill henne illa. Att jag blev skakad är en underdrift, men det är väl självklart… Sen blev Silly sjuk och gick vid midsommar bort och jag gick sönder fullständigt. Hela förra hösten gick åt till att långsamt hitta tillbaka till mig själv igen och Glassas intåg i vår familj i december helade både mig och Mella väldigt mycket. Att lilla Glassen är speciell förstår ni va?


Ett stycke Vinöga. Fin kille det där… <3

Lång utläggning om varför Mella fortfarande är kvar på lekisnivå och inte har varken klara moment eller varit ute i den stora världen. Ingen ursäkt eller undanflykt men så har det varit. Att träna hund har inte varit prioriterat alls och som tur är har Mella inte varit en hund som krävt det heller. Hon är jättenöjd om hon får vara med och får röra på sig ordentligt. Det är tur att hon har många aktiva år framför sig för hon har så mycket kapacitet och så mycket vilja att jobba och prestera så det hade varit tragiskt om hon inte fick chansen att visa vad hon går för. Exakt hur mycket eller vad vi kommer göra vet jag inte än. Vi tränar på och ut och tävlar kommer vi säkert, men jag har lagt ner all press på mig själv att tävla i höga klasser och få fina meriter eftersom jag om och om igen har misslyckats fatalt. Kul ihop har vi iaf och det är liksom hela grejen! :-) Mella är min älskade, vilda flicka som är den bästa familjehund man kan tänka sig. Vi känner varandra utan och innan och ju äldre hon blir desto mer av hennes obeskrivligt saknade mamma ser jag i henne. Men hon är sin egen individ och likheterna med halvsyster Dizzy är också tydliga. Hon har dem båda i sig. Mina älskade saknade hjärtan. Undrar om jag nånsin kommer känna mig hel utan dem?

Och så hamnade jag i nån slags deppig tillbakablick igen. Men så är det väl. Man behöver älta en hel del för att ta sig vidare och kunna blicka vidare antar jag. Det är öppna sår för mig fortfarande och jag tänker fortfarande på dem båda varenda dag. Nu börjar jag kunna minnas med lite glädje äntligen och det känns bra. Och Dizzy har det bra i sitt nya hem. Det tröstar också.


Hittade lite bortglömda vårlökar när jag städade skåpet på verandan för ett par veckor sen och på vinst och förlust tryckte jag ner dem i de kärl som råkade finnas närmast. Nu har det börjat komma upp och idag hade en liten scilla börjat blomma i en vattenskål. :-)

Blicka framåt ja. Det börjar kännas bra det också. Äntligen. 2012 är vändningens år och hittills har det faktiskt sakta men säkert gått åt rätt håll. En hel del nytt och spännande och mycket roligt och spännande planerat framöver. Både hundligt och annat.

Tiden går fort när man har roligt

Oj vad tiden sprang ifrån mig! Vet inte vart jag ska börja och inte ens vad jag skrivit om eller inte…

Först var ju A ledig och hemma en vecka där efter deadline och den veckan spenderade vi med att bara umgås och ta igen förlorad tillsammanstid.

Sen åkte han till Åre för snowboardåkning och mamma och Monster kom hit istället. De var här fredag till söndag och under tiden hann vi med både det ena och det andra. Lördag förmiddag var vi på valputställning i Laholm med väldigt duktig Glass, fin kritik men utan Hp, BIS-vinnande halvbror och fastkörning med efterföljande uppdragning av traktor med väldans trevlig hästkille.
Födelsedagsfika för svågern nånstans där mitt på dagen och sen tog vi en Melodifestivalkväll som förr med räkafton, vin och noggrann poängsättning i flera olika kategorier. Mysigt!! Får jag det så så tittar jag gärna nästa år också! :-)

Söndagen var det strålande vårväder och valpkurs. Glassen är väldigt, väldigt otränad ännu men oj vilken stjärna hon är ändå. Hon har lätt för att koncentrera sig trots andra valpar som tränar och leker tätt inpå, hon förstår fort vad övningarna går ut på och jag märker ingen skillnad på hur hon är att jobba med hemma i vardagsrummet eller på kursen. När vi inte gör nåt så strosar hon runt i kopplet och nosar lite förstrött, kikar lite på de andra eller ser om hon kan tigga till sig lite mer träning från mig. På teorin i den lilla lokalen ligger hon helst i mitt knä på rygg och halvsover. :-) Mamma och Sam spenderade kurstiden med varmchokladdrickande och skogsbus.
Resten av dagen blev lugn och mamma och Monster hann knappt styra kosan hemåt efter middagen förrän Charlie och hennes tre hundar dök upp.

Anledningen till deras besök var Marshalls kärleksbesök och då får man ju liksom rätta sig efter tiken i planeringen. ;-) Följande dagar spenderades med parningar, A kom hem på måndagen, en del hundträning och ett besök på Varberg bk’s kvällsträning, en del soffhäng och massa gott prat med goa Charlie. Behagligt nog så verkar Mella mycket mer avslappnad runt Svansa nu och nästa gång vi ses ska vi nog se om vi kan låta dem umgås lite. Den här gången kändes det för rörigt och för mycket hormoner i luften för att det skulle vara rätt tillfälle. Svansa gör fina framsteg med barn och kunde nu vara tillsammans med Sam helt avslappnad både ute och inne. Självklart under uppsikt, men det kändes verkligen jättebra! :-) Charlie och hundarna åkte hemåt på onsdagen.

På måndagen kom också fina Vin på besök. Nadia har ju fått bebis nr 2 alldeles nyligen och eftersom Tira tajmat sitt första löp så fint att hon gick in i höglöp lagom till bebisankomsten så fick Vin komma hit och vila från löpdoft och Nadia och hennes lilla familj får bonda ihop sig i lugn och ro. Vin är fortfarande kvar och kommer stanna till helgen. Han funkar fint i vår flock och är inte till besvär så det är bara trevligt att ha honom här. Han är precis som mina tjejer sådär fullständigt trygg med Sam och låter honom klättra och klänga som han vill. I eftermiddags hittade jag Vin och Sam på toa där Sam stod med ett fast grepp om Vins nos och låtsades spruta nässpray i näsan på honom. Vin stod helt stilla med den lilla flaska upptryckt i nosborren. Härliga hund!!
Imorse var dock både Vin och Glassa rätt så billiga ett tag. Jag och Sam gick upp knappt en halvtimme efter att A åkt till jobbet och under tiden hade Vin finfördelat en förpackning kleenex, ett par tidningar, lite ved och haft sönder vår vedkorg. Vedkorgen var väl lite synd, men inte nån katastrof direkt, men hans bus hade visst triggat Glassa som annars tycker det är helt ok att vara i buren så hon hade gjort ett stort hål i sidan på vår gigantiska tygbur som hon kom utskuttande från när jag kom. Skithund!

Tur att den lilla Glassen är duktig mest hela tiden. Den här helgens valpkurs är ett fint exempel på det. Förra veckan kunde hon inte sitta. Alls. Inte ens med traditionella luraövningar med godis över näsan. Nopp. Hon backade och stod med fyra fötter i backen hur fint som helst. :-) Hon vägrade också fullständigt att leka trots att jag fjäskade allt jag kunde. Veckan därimellan lekte vi lite mer målmedvetet här hemma (här har vi inget lekproblem, hon hugger allt) och jag belönade spontana sittanden vid några tillfällen och vips då kunde hon både leka och sitta i söndags. :-) Fina, vita IKEA-hamstern (den avsvansades ganska omedelbart) som ingår i Charlies leksaksprojekt har blivit en favvo och den kampade hon fint med och likaså både skinnies’sen vi hade med och en lånad fleecefläta. Gott! Hon fortsätter att imponera mig med sitt lugn, sin koncentration och sin fart när hon ska vara fartig. Läxan jag gav mig själv till nästa vecka är att belöna upp både sitt och ligg och att träna vidare på övningen där vi växlade mellan lek och godis. Nyttigt att kunna tycker jag. Annars tar vi det fortsatt lugnt. Hon är 5,5 månad och jag har nog aldrig haft en valp som kunnat så väldigt lite. På kommando kan hon faktiskt inte mer än varsågod och kom. Inte nånting mer än så. Såklart har hon lite grunder i det ena och det andra men jämfört med andra valpar är hon fortfarande väldigt okunnig. Nu börjar det bli dags att sätta igång lite men jag är väldigt nöjd med att jag inte gjort så mycket än faktiskt. Nu börjar hon få kroppskontroll nog att rent fysiskt kunna utföra saker så som jag vill att de ska utföras istället för slarvigt så som valpar rör sig. Inte så att jag tycker att det är fel att börja tidigt alls, men för mig och just nu och med just Glassa har det känts väldigt bra att vara långsamma.

Just nu vilar tre rena, nybadade och trötta hundar i sofforna ihop med katterna. Jag saknar att ha flera hundar… Jag har alltid sagt att en hund är ingen hund, två hundar är ett par men tre hundar är en flock. Och det är nog flockkänslan jag saknar. Men den får jag fortsätta sakna för här blir det inte fler på några år. Jag ska absolut inte ha två unghundar samtidigt igen så länge vi har småbarn och jag har nu två hundar med kapacitet att bygga vidare på och komma ut och tävla med. Det räcker. Ibland kan jag njuta av att låna andras hundar lite, men det räcker.
Kvällen är sen och A jobbar över. Som vanligt. Imorgon får jag och hundarna sovmorgon och sen ska vi ta en långpromenad i skogen innan plugget kallar. Till kvällen blir det förhoppningsvis en tur till Kungsbacka bk’s kvällsträning. Får se om jag tar med hela ligan eller bara Glassen. Mella skulle behöva träna lite (och då menar jag lite, den stackars hunden har ju knappt nånsin tränat nån annanstans än hemma) med andra hundar och skotträning är ju alltid nyttigt. Får se hur min dagsform är och vad jag känner att jag orkar göra på ett bra sätt…

Sov gott allesammans!

 

Upptaget

Jag har inte tid att blogga. Dagarna fylls av en himla massa och framförallt en massa människor och hundar. Jag som är van vid lugna dagar med mina hundar och Sam som sällskap blir smått överväldigad och väldigt trött. Men jag har kul och mår bra och njuter av allt som händer. Endera dagen lugnar det sig lite igen och återgår till vardag och då ska jag blogga om alltihopa. Just nu är huset fullt med Charlie, hennes tre hundar och Nadias mysiga Vin. Och vi som brukar bo här såklart.

Liten blir stor


Sisådär 10 veckor gammal. Vart tog tiden vägen?

Min lilla skrutta börjar bli stor. Nästa vecka blir hon fem månader och allt av den rultiga ludna valpen är borta och istället är det en högbent, korthårig tjej som inte har jättelångt kvar till Mellas mankhöjd.
Alla hörntänderna är äntligen tappade efter att ha suttit som berget och varit dubbla. Jag har varit lite nojjig över det och trodde vi skulle behöva låta veterinären rycka mjölkhuggisarna då de nya i nederkäken kom upp innanför och det såg väldigt trångt ut. Nu är de gamla borta som sagt och de nya på utväxt och som det ser ut nu så blir det nog ett fint bett. Jag är lite tandnojjig. Det är så trist med ett bettfel på en annars bra hund.
När hörntänderna äntligen började trilla så började öronen fippla runt igen som på beställning. Idag lade hon ner sina fina, lite höga, öron och till plattöron. :-( Alltså fullständigt godkända och så som de flesta aussieöron ser ut, men jag gillar de lite höga. Ger ett intelligentare och sötare uttryck tycker jag. Kanske för att jag är uppvuxen med terrier… :-)


Liten och söt som socker. Söt som socker är hon fortfarande, men inte ett dugg liten…

För ett tag sig klagade jag lite över att jag inte tränat nåt med Glassa och att hon inte kunde nåt än och jag kände mig lite stressad över andra valpars framsteg. Tja, så värst stressad kan jag ju inte blivit för hon kan fortfarande precis lika lite. Visserligen har jag varit dundersjuk, men det är bara en liten ursäkt i sammanhanget. Första gången på valpkursen för två veckor sen missade vi ju eftersom jag var totalt deckad den dagen och förra veckan var det ingen, men på söndag är äntligen gång två och äntligen får vi vara med! Jag har en känsla av att Glassa kommer vara äldst och kunna absolut minst. Men w t f då, det kommer. Vi har ju hela fem månader på oss att träna innan hon blir ”lydnadsmyndig” och ytterligare två innan hon får tävla appellen. Och nä, jag har verkligen inte tänkt att vi ska starta på första bästa tävling vi får. Jag har nånstans ett års ålder som riktlinje, men om det sen tar ett år till innan vi startar har ingen betydelse.


En riktigt kass iphonebild från debututställningen. Titta inte så noga på min röv…

Utställningar har vi två i kalendern än så länge. Laholm 10/3 och Dingle 31/3. Sen blir det nog Smålandsstenar och kanske Nybro. Konkurrensen är stor bland valparna just nu, inte minst bland halvsyskonen, så några resultatförväntningar har jag inte. Vi kör på roliga utflykter och träning inför framtiden och är väldigt nöjda med det.


Norpa Regnrusk, vårt ständiga promenadsällskap.

Ikväll eller inatt kommer min älskade man äntligen, äntligen hem. Jag vill inte fundera på hur många timmar han jobbat under februari eller hur få timmar han varit hemma och ytterst fåtaliga timmar som han varit vaken och hemma samtidigt. Nu ska han iaf vara lite ledig och vi ska ta vara på tiden tillsammans. På torsdag åker han till Åre för en långhelg och då kommer istället mamma hit och umgås med mig och Sam. Jag ser alltså fram emot den närmsta tiden som ni förstår!


Kreivi’s Nita Nysnö. Den gosigaste och snällaste katt man kan tänka sig. 

Flerblandade iphonebilder från vintern i detta inlägget.

 

 

Vårenergi?

Jag har aldrig varit en vårmänniska. Visst har jag alltid tyckt om när solen och värmen kommer tillbaka och det grönskar, men jag har sett fler nackdelar än fördelar i det och framförallt varje år fyllts med ångest  i samma takt som det blir varmare. Varje år så sprudlar alla med energi när våren kommer och pratar om allt de gör och allt de ska göra. Alla är nästan äckligt lyckliga och peppiga medan jag varit tvärtom. Många blir deprimerade och trötta när hösten eller vintern kommer, men jag har alltid mått som bäst på hösten. Hösten är så skönt kravlös. Det är liksom helt ok att sitta under en filt i soffan och äta bullar och dricka te då. Och av den höga luften och vackra färgerna blir jag full av lycka. På våren ska man banta ner sig till baddräktsstorlek, träna hundar hejvilt inför tävlingssäsongen och man ska vara ute hela tiden och njuta av solen. Jag tappar ork och får ångest av förväntningarna.

Allt det här verkar ha ändrats i år. Redan våren Sam föddes så hoppade jag över min vanliga vårdepression som jag innan var lite rädd för att den ihop med Sams födelse skulle bli en förlossningsdepression. Då kändes det inte så konstigt eftersom jag var hög på nyblivenmammahormoner, men även förra årets svacka blev ovanligt liten. Eller den försvann väl i resten av förra årets katastrofer och stora sorger antar jag…
I år känner jag mig sådär som alla andra pratar om. Än iaf. Jag blir glad av det vackra vädret och jag blir full av energi av att vara ute och njuta av den första värmen. Jag längtar efter strukturerad hundträning och jag tror t o m att jag börjar få en liten, liten inspiration att ta itu med min vikt. Kanske. Jag har massor av drömmar och planer för trädgården som jag helst skulle vilja förverkliga allihopa nu på en gång och brottas med mitt förnuft i vad som kan hinnas (och ha råds) med i vår.
Jag hoppas att det är en ny trend. En ny era i mitt liv. Jag vill må bra året runt! :-)

Bilderna i dagens blogg kommer från gårdagens iphonerensning. Blandade mobilbilder från vintern m a o.


Miljöträning i Kungsbacka i januari nångång. Änderna var spännande tyckte båda barnen! 

Energi

Glassa 4,5 månad. Lättare sagt än gjort att stå still med massa myror i brallan…

Trots att dagen började med en pluttig Sam som såg väldigt blek ut och efter en stund spydde ner hela sig och hela sin leksakshylla, så blev det en bra dag. A mådde lite risigt också så han bestämde sig för att vänta lite med att åka till jobbet så han inte skulle komma halvvägs och sen inse att han också var magsjuk och det gav mig möjlighet att ta med flickorna ut på en vettig promenad. För mig den första på över två veckor och Glassas första långpromenad nånsin. Och herregud så ljuvligt det var!!! Solen sken, fåglarna kvittrade, himlen var blå och trots att jag bara tog en stickad tröja på mig så blev jag svettig. Jag fylldes med massa ny energi och njöt av varenda minut av promenaden. Efter det gick liksom resten av dagen i ett skönt flyt trots lite kinkig son och mängder och åter mängder med grus på golven.


Jag vet att jag är väldigt partisk, men jag tycker hon är riktigt fin. :-)

Glassa har fått smak för alla de näbbmöss katterna lägger döda på gräsmattan. Hon går runt och smaskar på dem och försöker jag byta mot godis så sväljer hon. Liten efterforskning på fb gav insikten att de inte är giftiga, men borde smaka illa. Hmm, tja min tjej är inte finsmakad, det har jag redan konstaterat. Allt går att äta! :-)
Så här i efterhand kan jag säga att Glassa blev rumsren vid ca 14 veckors ålder. En viss skillnad mot våra tidigare valpar som inte gått att lita på förrän de var runt halvåret… ;-) Hon säger till tydligt med att gå ut i hallen och missar man det så krafsar eller hoppar hon mot dörren. Det har gjort att hon lärt sig att öppna dörren också. Mindre bra. Efter ett gott råd höll jag dörren låst i några dagar och sen glömde hon bort det igen, men eftersom hon hoppar mot dörren för att få komma ut så lär hon väl göra om det snart igen.

Nu håller min hjärna på att stänga ner för kvällen av sig själv så det är väl bäst att jag går och lägger mig innan den stänger av helt. ;-)