Monthly Archive: februari 2012

Härliga helg!


Några av mina alster från Nadias cupcakekurs igår. (Bilden ärligt snodd från Nadia.)

Ja så var det måndag igen och jag fick en välbehövlig sovmorgon till kvart över 8 av Sam.

I fredagskväll fick Glassa sig ett välbehövligt bad som väl inte var helt uppskattat men hon accepterade fint ändå. Föningen däremot tycker hon är riktigt mysig och slappnar av och låter mig blåsa hur jag vill. Showlinjer liksom, hahaha!! Klipp av några få strån här och var och sen var hon redo för lördagen då det var debut i vänstervarv.
En liten inoff i Sätila i ett ridhus och mitt enda mål var att Glassa skulle få en trevlig upplevelse av miljön och tycka att det var kul. Eftersom jag varit sjuk så har vi inte tränat alls och hon har aldrig varit i närheten av nån sån miljö med så mycket folk och hundar på liten yta förut. Glassa tyckte det var lajbans! Lite, lite låg blev hon när hon var tvungen att passera typ under näsan på hundar som var lite väl på, men det är ju bara fullt naturligt att man inte vill trängas så. Allt annat var toppen. Domaren hånglades upp, hon travade och hon stod iaf still i några sekunder i taget och det var mer än jag hoppades på. :-) Hon är ju liksom inte koppelvan min lilla tjej och särskilt inte ett utställningskoppel så hon ”dök” lite och skakade på huvudet var annan meter och fick i kritiken att hon skjuter upp ryggen i rörelse. Jo, det blir ju liksom så när man dyker neråt med huvudet… ;-) Resultatet blev 4a med Hp i en klass med 5 tikar mellan 4 månader och 1 år. Kullsyrran gick och blev BIR och det är vi stolta över!!

När vi var klara i ringen tog jag, Carita och Eike med oss våra hundar ut i solen för att ta lite fina bilder. Jag har inte fått resultatet än men hoppas det blev nån hyfsad på Glassen trots att hon vid det laget var väldigt trött. Återkommer med bild sen!

Carita och lilla Heia spenderade sen kvällen och natten hos oss och systrarna busade hejvilt tills de deckade och sen busade de vidare. Heia är intensivare och tuffare än Glassa. Inte så att hon är en jobbig valp alls, men jag insåg att Glassa är helt otroligt lätt att leva med. Jag har inte fullt ut insett det innan eftersom hon i kombination med Sam ändå ställer till med en hel del bus och håller mig sysselsatt, men visst är hon gudomligt snäll ändå. Mattes lillhjärta!

Carita och jag pratade bort kvällen med hundprat och mello och dagen efter for vi till Göteborgs Hundarena för Dragonoraträff. Det blev dubbel besvikelse. Först för att det var väldigt svårt att hitta och vi snurrade länge innan vi fick hjälp och sen ännu värre för att INGEN annan dök upp. :-( Tezze och Pernilla kom för att träffa Harrybarnen så de passade på att träna lite också när det liksom fanns plats i lokalen, men hade vi vetat att ingen skulle komma så hade vi ju aldrig nånsin hyrt en dyr och stor lokal. Vi hade ju kunnat göra samma sak hemma på min gräsmatta… Gratis. Några bortfall visste vi om innan men andra hörde inte ens av sig…
Oh well, vi hade trevligt och lokalen var superfin och mattan grym. Trevligt att träffa Tezze, Pernilla och deras hundar också!

A och Sam kom och hämtade mig och Glassa och vi åkte till Ikea för lite lunch och snabb shopping inför dagens andra ”träning”. Lite pinsamt lyckades jag köpa kökshanddukar istället för ett förkläde, men ingen blev väl förvånad av det? ;-) Nadias cupcakekurs var jätterolig och trots att jag vet med mig att jag inte är konstnärligt lagd för fem öre så lyckades jag med små enkla sugarpasteblommor och spritsen göra fina cupcakes! Lite små formar ska köpas och sen får det bli lite bak här hemma och se om jag kan impa lite på min omgivning. :-)

A jobbar som en galning nu. Mina planer i helgen var bokade sen länge och fick prioriteras men så fort jag kom hem igår så åkte han till jobbet och jag lär inte se honom hemma förrän imorgon kväll. Två dygn i ett bräde alltså. Och sen blir det väl ungefär likadant fram till fredag då den slutliga deadlinen är. Nämnde jag att han jobbat häcken av sig senaste dryga två veckorna redan? Ibland hatar jag verkligen hans jobb, men samtidigt tycker jag ju om det för han jobbar med det som gör honom lycklig och det stöttar jag till 110%. I veckan blir det att sätta mig in i skolan ordentligt och komma igång och plugga. Lite hundträning och kanske nåt spår för tjejerna hoppas jag få till också. Glassa har ännu inte fått testa spår. Jag ser inte vitsen med att börja med pyttevalpar mer än att det är kul då förstås. Men nu börjar det kännas dags och jag hoppas att snön som faller nu inte lägger sig. Mellas hormoner borde ha lagt sig hyfsat också så jag hoppas kunna starta upp lydnadsträningen med henne lite igen och slippa ljudandet. Just nu ska jag göra första koppen kaffe på över två veckor och avnjuta den med en av gårdagens cupcakes!

Vid liv

Äntligen börjar jag återkomma till livet. Herrejisses vilken förkylning! I en hel vecka var jag halvt borta och i fyra dygn fullständigt väck. Inte helt konstigt när jag visades ha både rejäl, dubbelsidig bihåleinflammation och dubbelsidig öroninflammation när jag i lördags var på akuten. Då hade jag så ont att jag knappt visste vad jag hette och när jag kom hem försvann jag in i samma smärtdimma som när Sam var på väg. Idag lyckades jag ta mig ut i skogen för en liten runda för första gången på en vecka och jag prickade helt rätt på dag iaf. Snön är borta och nästan all is också, solen strålar fantastiskt och värmande och fåglarna kvittrar i våryra. Mer sol och vind på detta så det torkar upp också så blir det riktigt bra.


På tal om vår så har det börjat knoppa både här och var i trädgården. Helt ljuvligt!!

Idag och imorgon måste jag försöka röja här hemma så det blir åtminstone hyfsat reppresentabelt för på lördag kommer Carita och Heia hit för att sova över. På lördag blir det småflickornas debut i vänstervarv och hela nio aussies är anmälda till lilla inoffen i Sätila. Här har inte tränats nåt på det alls så jag har inte högre förväntningar än att jag hoppas lilla fröken Glass låter sig hanteras och att hon tycker det är kul. Skulle hon dessutom kunna tänka sig att trava och stå still så är jag mer än nöjd. Några fina resultat tror jag inte på då konkurrensen är så pass stor och hon inte är i nån direkt fin ålder. ;-)


Ståndöron kanske?

Nu ska jag återgå till lite vila i soffan en stund innan det är dags att hämta på dagis. Jag är fortfarande inte alls frisk och orken är inte stor men till helgen finns mängder med saker inplanerade och jag vill verkligen orka med allt så det gäller väl att ta det hyfsat lugnt nu.


Mina älskade svarta flickor.

Avkommen

Jag kom visst av mig i bloggandet igen. Det är med andra ord väldigt skört än så länge. Min mentala hälsa är nog väldigt skör den också ännu… Anledningen stavas den här gången skola. Jag har sökt en utbildning på distans men administrationen verkar fungera allt annat än snabbt och smidigt och trasslet har varit mycket och långsamt. Nu har jag iaf kommit in men vet ännu inte när jag ska börja. Detta stressar eftersom dagis väntar på nytt schema och jag inte kan söka csn. Lägg en rejäl förkylning, bilförsäljning och letande efter ny bil på det så har vi en stressad Sandra. Det låter inte så mycket, men för mig räcker det med väldigt lite numera.
Jag brakar iaf inte ner i avgrunden längre. Jag står kvar på kanten men all energi går åt till att kravla mig fast där så det finns inget över till sånt som får mig att må bra. Dumt egentligen eftersom just de där sakerna ju kan få mig att må bättre fortare.  Men orken finns inte till hundträning, långa promenader, bloggande eller annat mer än det nödvändigaste. Det som ändå blir gjort är lek med Sam och det mår jag bra av. Hans skratt. Hans små steg i utveckligen. Hans humor. Han verkar f ö ha samma torra humor som jag. :-)

Jag kikade in på Glassas kullsysters färska blogg och tittade på deras träningsfilmer. Jag konstaterade snabbt att de kommit längre i träningen när småflickorna var 11 veckor än vad jag och Glassa gjort nu vid dryga 4 månader. ;-) Jag kan inte låta bli att bli lite stressad och känna mig lite triggad att sätta fart med momentträningen. En liten tävlingsdjävul har jag ju på min axel och fast jag inte vill tänka så så vill jag ändå vara först på nåt vis. Puckat. I know.
Jag står i slutänden ändå fast vid min plan att skynda långsamt och bara träna när jag själv är i rätt mood och inte pressa mig själv. Det blir bäst så för mig. Och ofta blir det väldigt ryckvis när jag i perioder tränar massor för att i nästa period inte träna alls. Jag avundas dem som är ”stabilare” och som tränar duktigt och regelbundet. Så som jag var förr. Men det är väl bara att göra det bästa av verkligheten och träna mig själv på att bli bättre. Må bättre. Att det inte kommer av sig själv har jag insett. Lycka och välmående är nåt man måste jobba för. Den insikten är faktiskt väldigt skön. Den ger ju makt att göra nåt åt saken och inte bara vara ett offer för livet.

Oj så dystert det blev nu. Det var inte alls meningen.

Jag är som sagt tokförkyld. Hostar nästan lungorna ur mig, snorar, knaprar strepsils ingefära och snyter näsan röd. Allt det vore väl ok om jag hade lite energi iaf, men minsta lilla jag gör så blir jag ju helt slut. Pust. Oh well, det ger ju tid att läsa trädgårdstidningar, inredningsbloggar och frökataloger och drömma sig bort med storslagna planer.
Och titta på barnfilmer, rita och läsa böcker med Sam. Sånt är så mysigt. Och hans trotsperiod verkar mer eller mindre lagt sig även om vi fortfarande har våra duster varje dag. Han börjar lyssna lite bättre när jag försöker förklara och accepterar iaf ibland det jag säger. Och utbrotten går över mycket fortare nu när jag inte försöker lösa det åt honom utan istället väntar ut honom. Det skär lite i hjärtat att låta honom ligga där på golvet och illvråla och gråta hysteriskt, men det känns desto bättre när han efter en liten stund letar reda på nappen och kommer krypandes upp i knät och vill vara nära alldeles stilla ett ögonblick. Sen går det oftast att resonera med honom och vi kan komma överens om hur vi ska göra. Trots att han inte pratar mer än med några få ord så kommer han ofta med egna förslag till kompromisser. T ex vill han ofta inte byta blöta blöjor (han har helt enkelt inte tid), men så kommer han med förslaget att göra det i soffan och då går det fint. Underbara, smarta Sam!

Nu ska jag dricka lite mer hett te med honung innan lille herr Guldlock vaknar från middagsluren.

Tips

Vi fick finbesök av Kicki, Mats, Molly och lille Elias idag. Ett väldigt trevligt och efterlängtat besök och det gav min dag en guldkant. Bilder finns i Kickis blogg.

Citronpajen

Kicki ville ha receptet på min citronpaj och kanske är nån mer sugen så här kommer det.

Ingredienser

Botten
2,5 dl vetemjöl
0,5 dl socker
2 tsk vaniljsocker
150 g rumsvarmt smör

Citronkrämen
3 ägg
2 dl socker
0,5 dl vetemjöl
rivet skal av en stor citron (gärna inte rivet med allra finaste rivjärnet utan lite, lite grövre)
5-6 msk pressad citronsaft (1-2 citroner beroende på sort och stl)

…och ett par msk florsocker

Blanda de torra ingredienserna till botten och ”nyp” ihop med smöret (alt gör i matberedare). Tryck med mjölade fingrar ut i form med löstagbar botten som är ca 25-27 cm i diameter (gör jag i mindre form så blir pajkanten för låg för att hålla all kräm då de kasar ner när man gräddar). Grädda mitt i ugnen i 200’c i ca 10-12 minuter.
Riv under tiden citronskalet och pressa saften. Vispa ihop ägg och socker med elvisp riktigt pösigt och blanda ner citronskal och mjöl. Blanda i större delen av citronsaften, smaka och avgör hur sur du vill ha den och ha ev i mer. Själv vill jag ha den riktigt citronig. Häll i den förgräddade botten. Grädda i ca 8-10 minuter till. När man tar ut kakan är krämen fortfarande väldigt lös, men den stelnar till när den svalnar.
När den svalnat pudrar man rikligt med florsocker i en tesil och tar ur den ur formen.

Receptet är såklart inte mitt egentligen utan kommer (bortsett från nån liten ändring av mig) från boken Annas Pajer av Anna Bergenström och heter där Pudrade Citronrutor. 

 

EFIT söndagen 5/2

Efit var egentligen den 4/2 men jag glömde bort det redan efter andra bilden. Nytt försök dagen efter med resultatet en hel hög riktigt fula bilder och inga intressanta motiv alls, men w t f liksom. Här kommer iaf min söndag. En bra dag :-)


8.30 Fina svarta flickorna väntar på varsågod vid frukostskålarna.


9.30 Förmiddagsbus som i vanlig ordning betyder att ungarna röjer runt och drar fram alla sina leksaker medans vi vuxna (inkl Mella) lite trött tittar på.


10.30 På väg till Maxi för veckohandling. Glassa får åka fram med mig eftersom hela hundburen är fylld med återvinning. Mysigt sa Glass.


11.30 På väg hem igen.


12.30 Trött och busig kille äter sen lunch inkl spex och extra kladd.


13.30 Barn, man, hundar och katter sover middag. Jag läser lite.


14.30 Fortsatt segt hemma hos oss, men nu vaknar Sam och det är dags att ta itu med resten av dagen.


15.30 På väg ut på dagens långpromenad med Bollen.


16.30 En av mina favoritvägar. Tyvärr är den inte framkomlig stor del av året för att det är så nedrans blött och på sommaren går där ett gäng nötter med tjur så då går det ju inte heller. Nu är det dock sååå vackert!


17.30 Mysbus.

18.30 Nita. Den mest egensinniga katt jag träffat.


20.30 Bambam sitter på min mage och väntar på välling.


21.30 Kvällens bak påbörjas.


22.30 Citronpaj modell himmelsk till kvällsfikat.


23.30 Läser min favvotidning Allt om Trädgård och hittar en tävling jag mer än gärna vinner. Då ska man ”bara” på ett humoristiskt vis motivera varför man ska vinna… Får sova på den. Gonatt!

en lördag


Mattes lilltjej är inte så liten längre.

Vi har inte gjort många knop idag. Det var efit men jag glömde bort det redan efter andra bilden när jag satt på styrelsemöte för samfälligheten. Tänkte försöka komma ihåg det imorgon istället. Kanske blir det en aningen mer intressant dag också. Utöver mötet så har vi lekt i snön hela familjen, sorterat ett smärre berg med sorteringssopor (de mellanlandar i vårt förråd innan de sorteras och körs till återvinningen) och sen bara helgmyst. En sån där helgdag som vi verkligen behövde!


Den mest älskade ungen någonsin. 

Glassa är ingen liten tjej längre. Snart fyra månader och mest bara fyra långa ben. :-) Hon är nästan helt släthårig, men jisses så söt. Tänderna trillar i fin takt och därmed har även öronen börjat bråka lite. Det högra iaf, så det är nu tejpat. Som den snälla behagliga tjej hon är så bryr hon sig inte ett dugg om tejpen så med lite flyt räcker det så vi slipper lim.
Den 25/2 gör vi debut i utställningsringen och lite päls hade ju vart najs till dess, men vi får nog klara oss utan det. Oh well, bara valputställning och självklart mest bara för miljöträningens skull. Hennes blåa kullsyster Heia kommer också så det ska bli kul att se henne och jämföra dem lite.

Angående ingångarna så blir det nog en direktingång. Med större noggrannhet än nånsin förr.

Nä, ikväll har jag tydligen rätt tomt på ord i huvudet… ;-)


Jag är verkligen riktigt kär i min lilla pingla. 

Ingångstankar

Ja, jag kan inte bestämma mig för det här med ingångarna… Det finns helt klart fördelar och nackdelar med båda varianterna. En nackdel med gråruntingången är att det är ovanligt numera. Att domare helt enkelt inte är vana vid att se dem längre och därför med stor sannolikhet tittar noggrannare och man därmed får större avdrag på eventuell liten miss. Eller kanske det är tvärtom? Att de blir förvånade och därmed inte tittar lika noga? Hmm… En annan nackdel är ju att reglerna verkar bli snävare och snävare i lydnaden och att fler av de förr godkända varianterna i momenten inte längre är godkända. Kanske försvinner gåruntingången också snart?

Det kan också mycket väl vara så att jag är helt ute och cyklar och att jag bara känner att jag vill göra på ett annat sätt med Glassa eftersom jag misslyckats mer eller mindre med de tidigare hundarnas ingångar? En sak är iaf säker och det är att jag ska vara mycket noggrannare med att få till ingångarna från början med Glassa och sen vara mer uppmärksam på när hon hittar på fula varianter och åtgärda det genast istället för att blunda.
Kanske blir det inte alls samma problem med henne heller. Hon är nämligen helt olik Mella, Dizzy och Caddy på den punkten att hon är helt lugn i träning. Hon taggar inte upp till tusen och hon hinner tänka en himla massa istället för att bara vifta på benen. Silly var lite likadan även om även hon triggade igång lite mer än Glassa och sen tappade hon istället fart och rapphet i momenten och det tror jag inte kommer vara nåt problem med Glassa då hon är både kvick och smidig i kroppen och snabbare i reaktionerna än Silly. Kanske ska jag inte bedöma henne för mycket redan nu. Hon är ju bara bebis och vi har som sagt inte tränat speciellt mycket alls än. Det känns bra iaf! :-)

Bloggandet är verkligen kul igen. Jag bubblar av saker jag vill skriva och skulle kunna producera hur mycket text som helst känns det som. Som vanligt blir jag såklart glad för kommentarer, men det är inte för någon annan än mig som jag skriver egentligen. Skulle ingen läsa och ingen kommentera skulle jag skriva ändå. Jag skriver om det som finns i mina tankar och bryr mig inte så mycket om huruvida det är intressant för andra eller inte. Jag försöker inte måla upp en vacker bild av mitt liv och jag försöker inte inspirera andra till stordåd. Såna bloggar har absolut sin plats också och jag följer några såna, men andra är mycket bättre på det än vad jag är. Jag är nog för opolerad och rå… ;-)

Anledningen till att det är roligt att skriva igen är nog säkert för att jag mår bättre igen. Jag börjar hitta tillbaka till mig själv och känner mig tillfreds i mig själv. Mitt nyårslöfte var ju att prioritera mig själv och koncentrera mig på att må bra och jag trodde på nåt vis när jag tog löftet att det skulle resultera i att jag skulle ta tag i min vikt och satsa på att gå ner och äta nyttigt. Det har det inte. Istället är jag rätt nöjd med hur jag ser ut med trivselkilon lite här och var. Jag lider ju liksom inte av övervikt så att jag väger mer än idealvikten har ingen större betydelse för nån annan än mig själv och eftersom jag just nu trivs som jag är så får det vara så. Jag fortsätter njuta av god mat (vi äter egentligen rätt så nyttigt ändå) och annat gott och jag mår bra. Ibland lyssnar jag för mycket på alla de som är duktiga och tränar, äter duktigt och går ner massa i vikt och då vill jag också vara duktig, men sen påminner jag mig om att göra det som jag mår bra av. Inte vad nån annan mår bra av eller vad jag tror att andra skulle tycka vara bra om jag gjorde. Nä småmullig och nån bilring runt midjan får det bli sommaren -12 och det står jag för! :-)

Nu ska jag och Sam äta mellis och sen leka bort eftermiddagen.

Återupprättade rutiner och eld i baken

Efter vår uppstramning av rutinerna så har Sam faktiskt lugnat sig avsevärt. Utbrotten finns absolut kvar, men är inte lika långvariga och inte riktigt lika många. Peppar, peppar. Mest känns det bättre med nattningarna där han numera får vällingen i soffan och sen tandborstning och till sist saga i sängen. Efter sagan säger vi (en av oss alltså) godnatt och lägger oss i vår säng som står i rummet bredvid med öppen dörr tills han somnar. Hittills har det funkat fint och tanken är att vi om ett par dagar ska kunna gå ifrån honom helt efter god natt.

Ett bra tips fick jag från Ida. Hon skrev att hon slutat försöka göra nåt när hennes dotter är i värsta känslostormarna för hon når henne ändå inte då. Istället väntar hon ut henne och tröstar och styr upp när hon är mottaglig igen. Jag började göra detsamma med Sam och det blev lättare. Lättare för mig iaf. Jag har mycket mer tålamod och ork kvar att trösta, förklara och trixa när Sam kan lyssna igen än när jag under hela stormen försökt trösta och nå fram till honom. Nu behöver jag ”bara” stänga av öronen och andas mig igenom den…
Det känns iaf skönt att ha kommit en bit på väg.

Jag anmälde häromdagen till en valpkurs på Hundfröknarna här i Vallda. Igår fick jag veta att Petra med Glassas en månad yngre halvsyster Halo ska gå samma kurs som vi. Kul, kul! Nu har jag lite eld i baken. Man kan liksom inte komma till valpkurs med sin valp på 4,5 månader och den inte kan ett skvatt. ;-) Jag har tänkt flera gånger att det är dags att sätta fart och lära henne lite nyttigheter inför framtiden, men har hela tiden kommit av mig innan jag fått tummen ur så hon kan ingenting. Hon vet vad hon heter, men har inte förstått att man ska komma varje gång matte ropar och inte bara när man själv har lust. Hon är också en hejjare på att sitta fint vid matskålen och vänta på varsågod. Det lärde hon sig fort. Ja, det är väl typ allt det. :-)
Självklart har vi inte varit helt overksamma, men vi har koncentrerat oss på sånt som att inte tugga sönder lillhusses leksaker, att hålla sig på tomten, att kissa ute men inte inne, att kampa och att hämta sånt matte kastar (det här har vi fuskat med det sista och behöver jobba mer på) och annat matnyttigt. Lite miljöträning och lite sånt blir det såklart också.

Det vi just nu jobbar med är:

*lek. Att kampa med olika föremål, med störning och på olika platser. Att hämta det matte kastar. Kamplek hemma och med favvogrejer (mjuka saker) är skitkul, men mindre kul grejer och på nya platser behöver tränas mer på. Att hämta saker har hon helt slutat med vilket är jätteklantigt av mig eftersom hon gjorde det spontant som liten valp. Massa träning på det m a o!
*Ögonkontakt och fokus med uthållighet. Hon hade från början ingen naturlig ögonkontakt alls men det har kommit av sig själv med bara lite uppmuntran och nu är hon jätteduktig på det och fokuserar lätt långa stunder.
*Stå och ligg. Sitt kommer så lätt ändå så det förstärker jag väldigt sällan (utöver vid matskålen då). Stå har vi jättefint nu och har redan en fin stadga korta stunder. Ligg har hon inte fattat än och eftersom hon bjuder på det väldigt sällan i träningssituation så får jag inte riktigt fram det heller. Får se om jag väntar ut henne eller om jag kör nån ”lurvariant” för att få nåt att förstärka.
*Hantering. Än så länge i utställningsvariant ståendes. Och än så länge bara av mig. Hon är ju inte svårhanterad på nåt vis så det är ingen större utmaning mer än att hon ska stå still. Det svåra kan nog bli främmande personer eftersom hon gärna vill skapa kontakt på sina villkor. Får hon bara göra det så är hon positiv och framåt och har hon bara hälsat verkar vem som helst kunna göra vad som helst med henne. Problemet kommer när hon känner sig pressad av främmande människor och inte får välja själv. Då vill hon inte vara med alls. Hon är dock lättövertalad med lite godis så även det kommer vi nog komma över med lite träning. Men först ska jag träna på hanteringen mycket själv och med människor hon redan känner så hon vet vad som krävs av henne i situationen innan vi kör med okända.
*Klossträning. Det här har vi inte påbörjat än, men ska imorgon har jag tänkt. Alltid nyttigt för bakdelskontrollen. Jag har dock ännu inte riktigt bestämt mig för att köra direktingångar på Glassa. Jag har efter några hundar med fula såna ingångar och stora problem att få dem att inte använda mig som stoppkloss börjat fundera på om inte den gamla sortens ingång där hunden går runt föraren är lättare att få snygg på en galen aussie. Jag minns inte ens längre varför man började med direktingångarna egentligen. Eller är det bara nåt som blev modernt och sen tog det helt över? Finns det nån direkt nackdel med gåruntingångar? Hjälp mig klura!

Nä, nu är klockan läggdags och jag ska ta ett litet pass med den lilla innan vi går och lägger oss. Är det nåt som är säkert så är det att det är skitkul att träna med fröken Glass! :-)

Ps. Mella är i vila. Hon är precis överlöpt och behöver samla ihop hormonerna några dagar till innan hon får träna. Det pga att löphormonerna ger henne en himla massa pip och ljud i skallen som bara måååååste ut när vi tränar. Ljud är jag efter Dizzy fullständigt allergisk emot så då tränar vi helt enkelt inte. Men om några dagar är vi nog igång igen dock.