Monthly Archive: januari 2012

Bellabesök och föräldrafunderingar

Idag hade vi besök av Josefine och hennes fem månader gamla DSG Bella. För er som hängt med här några år minns Josefine som en gammal vän. Hon kom in i mitt liv när jag började ha underbare lille Dexter som daghund hos mig och det fortsatte med att hon tog en vild svart tikvalp på foder från mig. Den lilla vilda var Stella. Numera mer känd som Mella. Att det var en sorgens dag när Josefine insåg att hon inte längre kunde vara den matte hon ville vara och som hon hade haft alla planer att bli och hennes svarta prinsessa blev min igen, men det var ett så klokt och fint beslut. I efterhand tackar jag henne så för jag kan inte tänka mig mitt liv utan min Vilda Boll. Hon är den valp jag skulle ha behållit från allra första början nu när man ser allt med facit. Svansa föll jag för ögonblickligen när hon föddes för hon påminde så starkt om Silly och det fortsatte hon att göra. Det var nog också just den likheten som sen fick mig att inte riktigt funka ihop med henne. Ingen kan ju liksom vara Silly mer än hon själv och i jämförelse föll Svansa platt för mig varje gång. Därmed inte sagt att Svansa är en sämre hund, utan att Silly var så otroligt speciell för mig att ingen någonsin kunde, eller någonsin kommer, att vara i närheten. Mella är en helt annan slags hund och just det får mig att se henne för den hon är istället för att jämföra henne med nån annan. Ändå har hon stora likheter med sin mor och fler och fler av dem kommer fram för varje år som går och jag älskar henne så högt, så högt.

Äsch, det här var ju inte alls meningen att bli en text om sentimentalitet eller gamla minnen utan berätta om dagen. Josefine och jag har inte träffats knappt alls sen den där dagen. Säkert mycket för att hennes beslut var jobbigt, men också för att våra liv tagit väldigt olika vägar.  Hon är dock en människa jag verkligen tycker om och jag hoppas att det nu inte ska ta alls lika lång tid till nästa gång vi ses. Våra småtjejer fick en liten promenad i snön och de hade hemskt kul ihop. Glassa tyckte det var praktiskt med ett täcke att använda som handtag i leken och drog runt på den äldre men mycket lättare Bella som en liten vante. Bella verkade inte ta direkt illa upp utan stod sig fint trots att hon inte kunde använda kroppstyngd eller kraft. En lång fika med massa bröllopsprat senare var båda valparna bra trötta och Glassa är fortfarande rätt nöjd. :-)

Sen var det det där om föräldrafunderingar. De som bara är intresserade av hundbiten av mitt liv kan sluta läsa nu.
Jag fick för snart två år sen världens mest nöjda, glada, lättsamma och enkla barn. De gånger han skrek på riktigt var lätträknade, han sov finfint på nätterna, vaknade bara för att äta och somnade sen raskt om igen, han var hur lätt som helst att ta med överallt och när han började äta mat så gapade han med stor aptit efter allt. Så har det rullat på. Allt har varit lätt. Och roligt. Jag sa redan från början att det kommer jag få ta igen senare. Och det fick jag. O M G. Redan i somras började en stark och väldigt het vilja att visa sig och protesterna gick inte att ta miste på när nåt inte passade den lille herrn. Under hösten blev den där viljan och protesterna allt starkare, men det var ändå en till allra största del en lugn, glad och nöjd kille vi hade. Efter jul har det däremot börjat verka som en ordentlig släng av 2-årstrots och vissa dagar är rent hemska. Jag kan en hel dag jobba som en gnu för att han ska vara lite, lite nöjd och lite, lite glad. Ofta utan att lyckas nämnvärt. Att vi dessutom varit rejält förkylda allihopa vilket gett lägre energi hos samtliga parter och hos Sam dessutom en nästan obefintlig aptit och stora sömnsvårigheter har självklart inte gjort saken bättre. Jag har hela tiden som förälder levt efter devisen ”välj dina strider”, men under den här perioden har det gått alldeles för långt inser jag. Jag har börjat lägga makten hos Sam om vad han ska äta, när han ska äta. Vad vi ska leka, när vi ska leka. När han ska sova och hur han ska somna.

Nappen har varit rätt så frekvent även när det lekts trots att regeln alltid varit att han bara får ha den när han sover, när vi myser i soffan och i bilen och vagnen när han är trött. Har jag försökt ta den så har han blivit vansinnig och jag har inte orkat sätta emot utan han har vunnit.
Vid nattningen har vi det drygt senaste året gett honom välling i sängen och sjungit lite för honom medan han dricker, sagt god natt och sen gått. Han har inte haft några problem alls att somna själv (bortsett från några få korta perioder av mycket drömmar/nya tänder) men nu är det smått hopplöst. Många är de kvällar vi av ren trötthet och desperation gett upp och tagit upp honom igen och låtit honom sakta somna i famnen i soffan och självklart har det gjort att han lärt sig att är han bara envis i sitt skrikande så får han komma upp… Blä.
Han har alltid haft en mycket god aptit och alltid ätit det mesta. Nu har jag hamnat i ett läge där jag frågar honom vad han vill äta, om han vill äta och sen lydigt låter honom få som han vill. Såklart kan man aldrig tvinga ett barn att äta och mat ska vara lustfyllt, men där bör ändå finnas tydliga regler tycker jag. Man äter det som serveras eller avstår. Man får inget annat. Man äter när det är matdags och inte när man står vid kylskåpet och gnäller för att man inte åt när man fick chansen för en liten stund sen och man får inte bulle osv istället för middag. Man dricker heller normalt inget annat än vatten till maten. Inget av detta funkar just nu för jag har låtit honom få som han vill. *slår mig själv hårt i huvudet*
Idag insåg jag också att jag tyvärr överfört en av mina egna dumheter på Sam. Jag har alltid tv’n på och slötittar lite medan jag gör annat. Den står på i princip alla mina vakna timmar och det är verkligen skitkorkat för det tar tid, engagemang och koncentration från allt annat. Sam har ju vuxit upp med detta och aldrig direkt intresserat sig för den så jag har inte brytt mig om det. Nu tycker han dock att barnprogram är rätt kul och framför allt vill han att tv’n ska vara på hela tiden. Stänger jag av så sätter han på. Hindrar jag honom blir han vansinnig. Pust. Dags att bryta min egen fula ovana helt klart…
Jag vet inte hur allt detta låter i andras öron eller hur allvarligt jag får det att framstå, men tro mig, det suger. På dagis, när vi är borta eller när vi har gäster är han helt annorlunda och precis lika lättsam och trevlig som han alltid varit så jag kan tänka mig att många har svårt att tro mig. När ett utbrott kommer så blir han helt vansinnig och skriker som en stucken gris. Är det riktigt illa så slåss och sparkas han och vill absolut inte bli upplyft eller lugnad. Oftast räcker det med att lyfta upp honom och bara prata med honom så lugnar han sig dock, men är det illa kan jag behöva hålla honom hårt en stund för att han ska dämpa sig och sansa sig. Låter jag honom vara på golvet så fortsätter han bara vråla.

Jag borde inte vara förvånad. Sam är min son och jag är också begåvad med en stark, het vilja och hett temperament. Han är min son som sagt…
Jag har de senaste dagarna funderat på hur jag ska tackla det här. Hur vi ska tackla det. Att det är dags att strama upp reglerna och återinföra lite struktur är självklart, men hur? Hur gör man det utan att fullständigt utrota all energi och viljestyrka man själv har på kuppen? Hur lyckas man vara en bra mamma mitt i allt? Hur lyckas man få Sam att vilja samarbeta lite och ännu viktigare, hur får man honom att fortfarande känna sig älskad och trygg mitt i alla konflikter? Vissa säger att bara trygga, älskade barn är trotsiga. Bara de vågar ta ut svängarna och testa gränserna. Jag vet inte jag. Det absolut trotsigaste barnet jag träffat var visserligen högt älskad, men allt annat än en trygg liten flicka. Jag tror snarare att trotsa är något de behöver göra för att hitta sig själva. För att skapa sig själva. Vissa betydligt mer än andra och i vissa perioder mer än annars. Deras inbyggda grundpersonlighet väger säkert in också och heta temperament trotsar såklart ofta betydligt ”tydligare” än de milda, stillsamma personligheterna. Frågan kvarstår. Hur fan gör vi nu? Hur orkar vi? Ja orka kommer vi såklart att göra. Det gör man ju fast man tror att man håller på att gå av ibland. Man orkar vad som helst för de man älskar allra högst. Och tar man ett steg tillbaka och ser det ur ett längre perspektiv än just här och nu så är det ju så att Sam onekligen behöver lära sig att han inte kan driva oss vart han vill. Att raseriutbrott inte leder till seger. Oftast inte iaf. Att man kommer längre med att var vänlig och be snällt och att mamma faktiskt visst bestämmer. Usch, jag blir trött bara jag tänker på vad vi har framför oss… Planen är iaf att prata igenom och komma överens om vilka regler som gäller och sen hålla stenhårt på dem ett tag framöver. Det kommer såklart inte att få honom att sluta trotsa eller få honom att inte tappa humöret för trotsperioder tar så lång tid den vill liksom, men förhoppningsvis blir både han och vi lite mer säkra på vad som gäller och hur vi ska tackla konflikterna så att de inte blir lika illa och med lite flyt ger det både bättre matvanor och bättre sömn.  Den som överlever få se om vi lyckas. ;-)

Med allt detta sagt så måste jag tillägga att Sam är den mest älskade unge man kan hitta på denna jord. Han är rolig, snäll, söt och har ett hjärta av guld redan nu. Han ger mitt liv en större mening än vad jag nånsin kunnat fantisera om och han är mitt allt. Både jag och hans far skulle utan minsta tvekan dö för honom och jag är som lyckligast när han är nära. När han skrattar så skrattar mitt hjärta och när han gråter så gråter min själ. Älskade, älskade barn!!!

En och annan kanske blir lite förskräckt efter att ha läst det här. Men det skiter jag som vanligt i. Min blogg är min blogg och här råder jag. Jag har inga problem att dela med mig av de mindre roliga, mysiga, fina och välpolerade bitarna ur mitt liv och är det inte vad du vill läsa så är det bara att låta bli. Jag känner ingen skam i att ha en son som är allt annat än lätt just nu precis lika lite som jag känner skam över att bära på några kilon för mycket, att mitt hem inte ser ut som taget ur en tidning, att mina hundar inte får superdupermycket aktivering och träning jämt (i perioder typ inget alls snarare) eller att jag inte lyckas med allt jag tar mig för. Jag är inte perfekt, mina hundar är inte perfekta och även om Sam i mina ögon alltid kommer vara perfekt så är hans uppförande ibland långt ifrån det. Och jag skriver här om sånt som finns i mina tankar. Gott eller dåligt. Så har det alltid varit och den dag det slutar vara så kommer jag antagligen att sluta skriva. Kanske därför jag inte skrev förra året förresten… Det jag hade i mina tankar gick delvis inte att få ut i ord och delvis orkade jag inte dela med mig av de mörka, dåliga sidorna och då kändes inte de positiva delarna värda att dela med mig av heller för då hade det blivit väldigt snedvridet och falskt. Även om allt definitivt inte är bra än så börjar jag sakta hitta mig själv igen och skrivglädjen har kommit tillbaka. Det är nog ett gott tecken tror jag. :-)


Min andra unge. Visserligen lika busig som Sam, men ack så mycket mindre komplicerad. 

Lite bilder till dårå

Ja det är lika bra att dra till med ett tredje inlägg när jag ändå har ångan uppe liksom. ;-) Bilderna är från i söndags.


Lilla fröken långben 15 veckor gammal.


Att fota busande hundar i dåligt ljus med dålig kamera är inte lätt. Den här bilden är en sån bild som får mig att önska att jag hade en bra kamera så jag hade lyckats få skärpa i den…


Älskade tjejer.

De där dagarna man vill glömma


Grannar och kompisar. 

I måndags hade jag en sån där dag som borde raderas ur kalendern. Det började väl visserligen bra med härlig lek i snön med bästaste grannen och killarna hade skitkul när de invigde Simons nya snowracer medan vi mammor fick lite välförtjänt motion när vi drog dem fram och tillbaka, upp och ner i den lilla backen. Väl inne igen var det dags för lunch. Som ratades med ett illvrål. Eller fem. Efter det vägrade han sova. Somnade hyfsat fort ändå, men vaknade hostande efter en halvtimme redan och sen gick det bara utför. Alldeles för trött och alldeles för hungrig (men fortfarande matvägrande) liten kille ville leka men orkade inte utan fick totala spel över allt och inget. Absolut inget jag gjorde eller sa var bra och allt jag försökte med resulterade i nya utbrott från Sam. Jag lyckades inte få gjort en enda grej av allt jag hade på listan för dagen och nånstans glömde jag att äta själv också vilket självklart gav en hejdundrande huvudvärk. Inget bra. När A kom hem från jobbet var jag nära gråten. Att Sam är allt annat än glad och samarbetsvillig är liksom en sak, men när jag aldrig får andas och till slut är så trött och stressad att jag inte längre är den mamma jag vill vara då känns det bara piss.


Att åka snowracer var kuuul!

Som tur är är inte alla dagar såna. De är i klar minoritet. Ibland har vi dagar som är som tagna ur en saga och oftast blandar vi bra stunder med mindre kul precis som det ska vara. Bilderna är från snöleken med grannen i måndags.


Simon och Sam.


Älskade Bollhunden.

EFIT 22/1

Ja, jag vet att jag lovade att jag skulle lägga upp detta i måndags. Bättre sent än aldrig. :-) Varsågoda, en helgdag med förkylda familjen Wesa.


kl 08.25 Sovmorgon. Sam och A tittar på barnprogram.


kl 09.25 Underbara, härliga valp!


10.25 Barnen busar.


kl 11.25 Fina Norpa Regnrusk.


12.25 BamBam äter lunch. Pannkaka, rårörda jordgubbar och, på egen begäran, cheerios.


kl 13.25 Busungen.


14.25 Min mellis. Leverpastejmackor med inlagd gurka enligt släktreceptet.


kl 15.25 Utomhuslek i snön. Mella fick dra Sam i pulkan och sen drog Sam den själv.


16.25 Lite sen eftermiddagsfika på tobleronemuffins.


17.25 Kvällens middag, en cajungryta. Bidde gott.


kl 18.25 En riktigt ful bild men de är så söta ihop. Såhär ligger de mest jämt.


kl 19.25 Soffmys med hjärteflickorna. Eller mys och mys. Det var mys innan den lilla kom upp…


kl 20.25 Det ena barnet har deckat iaf…


kl 21.25 Det andra barnet hostar som tusan av sin förkylning så att somna är inte lätt. Till slut deckar han i pappas famn i soffan.

Där borde vara två eller tre bilder till men dels glömde jag och dels hände verkligen ingenting mer än att vi slötittade på tv’n tills vi gick och lade oss.

Länkar

Bara för att jag sorgset tog farväl av ett gäng bloggar som jag dödförklarat så återupplivades en av de riktiga favoriterna idag. Eller ja, om det var pga låter jag vara osagt, men hemskt trevligt var det! Agnetha med Bucks och Xsita är därmed tillbaka i länklistan.

Efter en liten pik från Lisa med Gunda och Bibbi så insåg jag att alla saknade och förlorade bloggar inte är pga att författarna slutat skriva. En av dem har jag helt tappat alldeles själv. För jättelänge sen och jag minns inte varför. Antagligen var det efter en av mina längre totala internetpauser som jag aldrig fick tid att läsa ifatt mig och då blev den borttappad nånstans. Eftersom vi är vänner på FB så har jag ju ändå lite koll på vad som händer i deras liv, men nu är deras blogg Krutrut återfunnen och jag håller som bäst på att läsa ifatt mig typ det senaste året eller så. :-)

Snö


BamBam och hans första snögubbe. Stolt kille!

Idag kom äntligen den efterlängtade snön. Typ en månad försent, men vad tusan det skiter ju både hundar och barn i. För min egen del hade den lätt kunnat kvitta, men för Sams skull ville jag att det skulle bli lite snö så han kunde få åka pulka en gång och bygga en snögubbe åtminstone. På ett par timmar föll sisådär femton centimeter och den förkylda pappan offrade sig och gick ut och lekte med Sam. Mitt huvud har varit allt annat än trevligt idag och därmed är både ork och tålamod på minus så jag avstod och drack te i soffan istället och kikade ut på en glad liten grabb som pulsade runt.


Glassas första ”riktiga” snö (dvs mer än två cm slask). 

Mella och Glassa var lika glada över snön de och har busat och ätit massa snö. Glassa hade lite problem med toabesöken på förmiddagen. Vart skulle hon kissa nu när allt gräs var borta? Hon fattade dock att det går att kissa i snön också och (peppar, peppar) har det inte blivit några olyckor inne trots all snöätning. Rumsrenheten går för övrigt framåt och det senaste har det gått ca 5-6 olycksfria dagar på varje dag med en pöl inne. När det händer inne så är det ofelbart för att jag missat att hon sagt till att hon vill gå ut.


Ja, det var ju det där med att fota valp i rörelse. Blir ju inte bättre när kameran hela tiden vill fokusera på snöflingorna istället för yrande hundar.

Om snön ligger kvar imorgon ska jag testa att låta Mella dra pulkan. Om Sam inte är på humör så får jag väl lägga tyngder i pulkan. Mella kommer nog uppskatta det iaf. :-) Nu sover Sam sen länge och jag och A ska mysa framför tv’n med te och tobleronemuffins.


Älskade flickorna.

 

Bilder

Det har efterfrågats bilder. När jag började blogga för hundra år sen hade de flesta, precis som jag, en fulkamera som tog fulbilder. Några få hade fina kameror och dessutom kunskap och intresse nog att ta finbilder. Många hade aldrig några bilder alls i sina bloggar. Med åren så har fler och fler skaffat sig stora finkameror och kunskap att använda dem till stordåd. Själv har jag helt enkelt inte haft intresset för att prioritera att köpa en finkamera för dyra pengar eller för den delen att bära med mig nåt större än som går ner i fickan. Jag kör således fortfarande med fulkameran. Och inte har jag kunskap nog att använda ens den fullt ut så fula bilder blir det så gott som alltid för mig. Sen Sam föddes så har önskemålet om riktigt bra bilder blivit av än större vikt, men än finns inte viljan tillräckligt starkt för att prioritera att lägga pengarna på just det. Men en vacker dag kanske jag också kan stoltsera med snyggbilder! :-) Iaf, här kommer en drös fulbilder. De med Dizzy är tagna första veckan i januari när hon och hennes husse var här en dag och resten är tagna på dagens underbara soliga och frostiga promenad.


En Glass och hennes farmor är hopplösa att få att fastna på samma bild och utan att bli en svart och en röd suddig blump. Bättre än såhär blir det inte. Kul hade de iaf! 


Finaste, mest älskade Röd. Hon saknas så fruktansvärt. Mattes galenpanna. 


Mina fina flickor. 


Bus, bus, bus.


De får mitt hjärta att le även de tyngsta dagar.


Mitt lillhjärta. Ibland är hon stilla en liten stund.


På span efter storasyster.


Det där med att fota valp i farten är inte lätt…


Vilda, alltid lika glada MellaBoll.


När man är trött i benen är det gott att ha en lillhusse att lifta med. (Hon blundar inte, bara blinkar)

Uppdaterat och resurser

Jag har äntligen varit duktig och uppdaterat länklistan. Nu består den av sånt jag läser, mer eller mindre ofta. De jag inte hinner läsa och de som inte uppdaterats på evigheter har sållats bort ganska hårt och nya bekantskaper är tillagda. Säkert fattas nån som kommer framöver och det är inte alls osannolikt att jag plockar tillbaka gamla favoriter när jag hinner läsa ikapp mig där. De som gjorde lite ont att plocka bort är några av de bloggar jag läst sen urminnes tider och som jag älskat. Skrivna av människor jag kommit att älska men som övergett sina bloggar och låtit dem dö. Inget ont menat, min egen låg ju så gott som död i nästan ett år, men gud vad jag saknar vissa… Facebook är verkligen inte på nåt vis en ersättning.

Glassa visade idag nåt som jag sett antydan till innan, nämligen resursförsvar. Idag visade det sig när jag ställde ner tallriken med Sams ratade middag på golvet åt hundarna och Glassa på fullaste allvar försökte skrämma bort Mella med morr och visade tänder. Mella lät sig såklart inte skrämmas utan morrade tillbaka och fortsatte äta och jag är inte rädd för nån konflikt dem i mellan nu, men jag har absolut nolltolerans på sånt. Man får lov att vakta sin mat för andra hundar om de verkligen försöker ta den (dvs absolut inte om en annan hund bara råkar gå nära) och likaså får man vakta t ex det ben man tuggar på om en annan hund försöker ta det. Men man får aldrig vakta sånt jag gett dem att dela på, man får aldrig vakta leksaker, man får aldrig vakta mina saker eller mig, man får inte vakta lekkompisar för andra hundar och man får heller inte vakta sånt man inte fått men gärna skulle vilja ha. Dizzy, Glassas farmor, var precis likadan fast värre och henne fick jag att förstå rätt fort att det aldrig lönar sig att vakta på det viset så det ska nog gå med barnbarnet också.

Glassa är också jäkligt självständig ute. Vi har inget staket runt tomten men jag vill ändå att hundarna håller sig där om inte jag går utanför också. Helpetig är jag inte och det är ok att traska upp i skogen för att bajsa t ex, men man får inte gå till grannen, ut på vägen (vi pratar pyttevägen upp till vårt hus och grannens, inget vältrafikerat direkt) eller försvinna långa rundor i skogen. Glassa har väl hyfsat börjat förstå gränserna, men testar dem ständigt och är vi hos grannen och gungar eller leker i sandlådan (ja Sam då) så skruttar hon iväg långa svängar och försvinner utom synhåll långa stunder om jag inte är som en igel på henne. Detta trots att Mella håller sig nära oss. Jag tycker visserligen om hennes nyfikenhet och självsäkerhet, men inte när det visar sig såhär. Hmm, mycket träning på detta framöver!

Nu är Mella ute på löprunda med hussen och jag och Glassa ska ta en koppelpromenad i mörkret så fort de kommer hem. Den allra första på hemmaplan faktiskt. Jag är inget fan av att motionera valpar överhuvudtaget och promenader hör äldre hundar till enligt mig, men när man bor på landet och inte behöver ha koppel för de dagliga rastnings- och busrundorna så får man väl helt enkelt träna på det då. :) De gånger hon har koppel på sig när vi är i stan och så så går hon hur fint som helst, men lite promenadträning hemmavid är nog nyttigt det också. ;-) Och jo självklart får mina valpar röra på sig och göra av med springet i benen. Men vi går en liten runda i lugnt tempo i skogen, stannar hemma på tomten och tränar lite eller leker en stund. Detta varvat med miljöträningar ex i stan. När Mella går promenader stannar Glassa hemma och tränar på att vara ensam istället.

 

en bit in

Ja, en bra bra bit in på årets första månad har vi hunnit till. Året började som vanligt på bästa sätt med MyDog och besök av Charlie, Emma och deras tre härliga hundar inklusive vår älskade, fina Svansa. Jag och Mella satt i rasmontern en dag och sen visade jag två hundar i aussieringen med helt ok resultat. Riktigt, riktigt kul var hela helgen!
Innan MyDog så fick jag besök av Dizzy med sin husse Linus en dag. Herregud så skönt, härligt och bitterljuvt det var att få träffa henne. Det skär så i hjärtat att inte få ha henne kvar hos oss. Att inte varje dag få höra hennes aaoouuuwoowowowooooooo när jag vaknar. Att inte få se henne uppfostra sin sondotter. Men att hon mår alldeles prima och har ett aktivt och bra liv med människor som älskar henne och att vi har en familj som alla älskar varandra och det råder lugn och harmoni i, det är viktigast. Men vår rödluva saknas…

Underligt att jag inte kan blogga numera utan att haspla ur mig mina sorger. Eller inte ett dugg underligt kanske? Jag tänker inte så många medvetna tankar om det, men det finns med mig hela tiden. Sorgen, saknaden, ilskan över att jag inte kan lösa alla problem så att alla jag älskar kan få vara kvar hos mig. Och så rinner tårarna. Igen.

*snyter mig och dricker lite apelsinmineralvatten*

Det jag skulle skriva egentligen var ju om framtiden och nutiden. Om förhoppningar och drömmar och planer.
Glassa växer som ogräs och har äntrat ”the ugly age” med långa ben och en liten tunn kropp ovanpå. Ändå sitter hon ihop fint och är härlig att se på när hon sträcker ut i en trav som är väl värdig en vuxen hund eller när hon skuttar över stock och sten i fullt fräs efter Mella i skogen och är både smidig och säker på tassarna. Sen kan hon göra en kullarbytta över sin egen axel mitt på plan gräsmatta nästa stund och därmed inte vara ett dugg smidig… ;-) Mentalt utvecklas hon minst lika fint och är en så härligt balanserad, trevlig, nyfiken och glad liten tjej. Hon är Mellas bästa kompis och hon är Sams vapendragare i dagliga bus. Hon är min gosetjej som ligger i soffan tätt intill mig varje kväll och bara myser och jag tror nog att hon kommer bli en väldigt kul liten hund att träna och tävla. :-)

Emma har duktigt bestämt sig för att lägga upp veckoträningsplaner varje söndag och blogga om det för att komma framåt i träningen och ge sig själv en knuff. Jag tänkte göra likadant, men väljer till att börja med att inte skriva ner planerna i bloggen. Jag är feg och antagligen lite skadad av de senaste årets ständiga motgångar och vågar inte lova nåt liksom. Jag måste nog visa för mig själv att jag kan hålla det först innan jag vågar dela med mig. Iallafall författas första veckoplanen idag och med små dagliga träningspass och lågt satta mål hoppas jag få till en fin rutin för att så småningom ge framsteg. Just nu höglöper Mella och det ger en himla massa pip och ljud i lydnaden så den ger vi helt enkelt attan i tills hon kan vara tyst igen. Jag funderar på att istället lära henne ett av mina skräckmoment, uppletande. Anledningen till att jag är rädd för det momentet är att jag inte lyckas skaffa mig en bra målbild för hur jag vill att det ska se ut som klart och då blir jag för mesig och vill inte träna det alls för att det inte ska bli fel. Skittöntigt, I know. Iallafall så ska jag nog våga nu. Tror jag… ;-)
Glassa fortsätter med grundfärdigheter och kanske är det dags att börja med lite utställningsträning också.

Klockan slår snart över till måndag och ny vecka. En ny vecka med nya möjligheter och en ny chans att göra sitt bästa. Det här ska ju vara året all skit vänder och även om det inte börjat direkt rosenskimrande så lever jag på hoppet och med en stark målmedvetenhet. Ingen mer offerattityd här!