Monthly Archive: december 2011

Julafton

Fula iPhonebilder bara (farfar tog finbilder), men nu är julafton över. Vi har överlevt och avnjutit en härlig dag med en lycklig liten kille som fick massa fina paket ich friheten att äta vad han ville vilket slutade i en massa kakor och typ inget annat. ;-) Tomten var inte alls farlig och Sam kunde sitta i knät ich tyckte mest att det var spännande. Glassa däremot tyckte tomten var det läskigaste hon sett och gömde sig under bordet. Synd att det inte finns så mycket tomtar att träna på. ;-) Annars är hon numera väldigt framåt bland nya människor så bakslaget med tomten tar vi snart ifatt. Glassa har annars uppfört sig som den mönstervalp hon är idag och fortsatt att imponera på mig med sin finfina avknapp, påknapp och avslappnade lugn därimellan. Hon tänker och uppför sig oftast som en betydligt äldre hund och ändå saknas det inte ”klös” i henne alls. Goa, fina Glassen!!

Imorgon väntar julfika med fler julklappar med H&M och kusinerna och sen glöggmys med svärföräldrarna och svågern på kvällen. En hundpromenad, förhoppningsvis med färre lerbad än dagens, ska klämmas in nånstans också och så en del städ eftersom vi får allergikerbesök. På annandagen åker mamma, Anders och hundgrabbarna hemåt och traditionell lammiddag hos svärföräldrarna väntar. Tja, sen är julen slut för i år. :)

Nästan jul

Jaha, då var det dagen före dopparedagen. Ingenting är klart och även om jag verkligen inte föresatt mig några stora julprojekt i år så har det blivit stora prövningar i precis varenda liten grej. Först magsjukan som tog familjens medlemmar en i taget. Först Mella (ja hennes magsjuka var ju såklart inte samma som vi andra fick), sen Sam, jag och till sist A. Nu är vi äntligen fria ur karrantänen och julfirandet med familjerna är räddat. Sen blev en av kolorna helt misslyckad. Sen hittade jag mjölbaggar i den nyköpta påsen mjöl mitt i pepparkaksbaket som sen visade sig vara spritt i hela skafferiet. Även om det inte har nåt med renlighet att göra så kan jag inte låta bli att bli äcklad och känna att jag borde städa oftare och noggrannare.
Igårkväll kokade jag knäck som givetvis blev för mjuk. Sen landade en hel sats omsorgsfullt inslagen kola i hundarnas vattenskål. Ja så här har det liksom varit rakt igenom allt senaste veckorna. Nu kissar valpen ofta och pyttelite så där är nog en uvi på g. Proppar henne full med c-vitamin och hoppas det räcker. Veterinärbesök i julhelgen lockar inte.
Självklart har Sam haft en period av att ha svårt att somna, vakna och sen inte kunna somna om. Igårkväll kom jag dock på att han kanske blivit mörkrädd och lät lampan vara tänd varpå han somnade som en ängel och sen sov hur gott som helst hela natten. Att jag inte kommit på det tidigare! Han tycker ju mörker ute är läskigt och vi har precis lyckats ”bota” honom från ren skräck inför sin egen skugga. Jaja, nu har vi förhoppningsvis löst det problemet.

Ja imorgon är det julafton. Och här finns mängder att få gjort så det är bara att sätta fart!

Glömde säga peppar, peppar

Äh, man ska väl aldrig säga att nåt går bra utan att genast få bakslag. Igår hade vi inte mindre än två högar och tre pölar inne och idag räknade jag till fem pölar. Suck. Jag antar att jag slappnade av lite när det gick så bra… ;-)

Annars flyter det på fint. Hon och Sam har sina kontroverser när de leker vilda lekar som går lite överstyr och slutar i att Glassa tycker att man lika gärna kan kampa i hans tröja som i leksaken och Sam illvrålar. Häromdagen blev han biten i näsan på valppussvis tillräckligt hårt för att han skulle bli riktigt ledsen (tror jag det, sånt gör ju skitont) och sen dess är han lite ängsligare när hon börjar tugga, men han löser det ändå bra. Och jisses så kul de har däremellan!! :-)

Vi har börjat med små grundövningar i sitt och stå (ligg bjuder hon inte på än så det väntar vi helt enkelt med), ögonkontakt, vänta på varsågod, inkallningar inne och ute (går oftast bra förutom när vi ska gå in, då stänger hon av öronen) och lite förbud (inte skälla på Norpa, inte bita i Sams kläder, inte försöka plocka mat ur händerna på mig) och allt går framåt. Hon är härligt lugn och tänkande i träning vilket jag verkligen uppskattar, men samtidigt vild och galen i lek så den sidan finns att plocka fram vid behov.

Allt som allt är hon ljuvlig och helt enkelt en toppenvalp även om hon kommer ge mig några gråa hår. Jag hade glömt hur det är att ha aussie som inte är vuxen och klok. Och att ha valp och småbarn är tufft ibland. Men så givande att det väger upp tusenfallt!

Rumsrenhet och magsjuka

Med alla tidigare valpar har det här med rumsrenheten gått helt otroligt långsamt. Ingen av dem har varit rumsrena före fem månader och Caddy var hela sju månader. Glassa gjorde mängder av olyckor inne de första två dagarna och sen bara nån enstaka i några dagar innan hon i fredags hade en liten pöl och i lördags var helt olycksfri. Först igår hade vi en liten pöl inne igen och vi kan därmed säga att det går helt fantastiskt bra! :-) Jag kan inte ens påstå att det är vi som gör ett bättre jobb den här gången för i början har man ju varit jätteenergisk med dem alla, det är först senare man ibland har blundat och inte alltid orkat vara duktig. Antingen har vi alltså en väldigt duktig liten valp eller så är det detta med hus och att kunna gå ut på egna ben och kissa på gräsmattan och slippa bli buren i galopp nerför trappen och ha koppel på sig som är grejen. Eller kanske en kombo? Skönt oavsett!

Mella har i några dagar varit jättekass. Det började med att hon spydde en massa natten till söndag och A var uppe och torkade flera gånger (är han hemma så är spyor alltid hans jobb), sen var det lugnt tills i måndags då hon spydde och spydde och spydde. Till slut fanns bara galla kvar och ändå spydde hon. Inte ens vatten fick hon behålla och hon blev riktigt medtagen, låg och ledsen. Glassa fattade inte alls varför hennes storasyster var så nedrans tråkig plötsligt och var som en igel på stackars Mella som med sitt tålamod av guld bara låg där och suckade när den lilla pirayan slet i hennes öron.
Igår fanns inget mer kvar att spy eftersom hon självklart inte fick nån mat och istället sprutade det därbak flera gånger. Därefter måste det varit helt tomt i magen och Mella blev långsamt piggare och fick behålla vatten. När hon kom och tryckte pannan mot mitt bröst och knorrade visste jag att hon mådde bättre. Sånt blir mattehjärtat alldeles varmt av! Lite senare började hon lite stillsamt leka med Glassa igen och sen dess har hon bara blivit bättre. Igårkväll fick hon pyttelite ris, men tyckte tydligen det var jätteäckligt och fick väl i sig en tsk el nåt bara. Det stannade iaf kvar i magen och idag har hon fått små portioner uppblött foder och även det har funkat fint.
M a o var det nåt skit hon fått i sig och inte magsjuka vilket är väldigt skönt med tanke på Glassa. En sån liten skrutta hade ju blivit sjukare än vad som hade känts tryggt…

 

Glassa


Mycket sånt här nu. Dessa sylvassa små gaddar…

Vår lilla prinsessa har nu bott här i en dryg vecka och har landat fint i vår familj. Mella tog ett par dagar på sig att slappna av helt (fast hon var duktig och snäll innan det också) och kunde börja leka med och tvätta Glassa i öronen. Nu är de bästisar och Mella verkar väldigt lycklig över att äntligen ha en hundsyster igen. Det värmer mitt hjärta ofantligt att se dem tillsammans och se hur Mellas ögon lyser av glädje när de busar eller när Glassa kommer in efter en liten kissestund bara. Till min stora lättnad är hon ändå rätt så auktoritär och kan sätta Glassa på plats när det behövs. Mella har alltid varit lägst i rang och är inte nån kaxig tjej i grunden så jag var lite rädd för att hon skulle bli så glad för en lillasyster att hon skulle låta henne komma undan med vad som helst lite som hennes egen mor i mångt och mycket var. Sånt bäddar ju för konflikter i framtiden när en tonårig Glassa inte skulle förstå att det fanns gränser, men nu slipper vi det. :-)


En söt misslyckad bild på guldlockspojken i mitt hjärta.

Glassa och Sam kommer jättebra överens. Sam är inte bara extremt hundvan utan han verkar ha en väldigt naturlig känsla för djur. Som när Glassa kommer jagandes efter honom och biter honom. Då springer han inte ännu fortare, gallskrikandes med händerna i luften så som de allra flesta barn skulle göra utan han stannar upp och råblänger stilla på henne tills hon slutar. Hjälper inte det så vrålar han argt på henne och då slutar hon hon kvickt. Detta har gjort att på bara de första dagarna lärde sig Glassa att nästan helt sluta bita i honom medan hon biter minst lika mycket i oss som innan. Tillsammans rusar Sam och Glassa fram och tillbaka här hemma och har skitkul ihop! Sååå söta! Och när Glassa biter i nån av Sams leksaker så skäller han argt på henne och hämtar sen en av hennes leksaker och byter med. Alldeles av sig självt. Jag har inte lärt honom och inte visat. Behöver jag tillägga att jag är stolt över min lille kille? Ja, sen blir det ju inte alltid helt rätt dem imellan. Särskllt inte när Sam är trött och Glassa pigg, men det är bara naturligt.


Massa kampintresse i lilltjejen. Det gillar vi!

Jag börjar få en känsla för vem Glassa är och det allra mesta jag ser är jag utomordentligt nöjd med. :-) Hon är nyfiken som få, har massa kamplek och är en naturlig apportör som av sig själv lämnar ända uppe i ansiktet på dig om hon får chansen. Hon är framåt och rätt kaxig, men ändå känslig nog att lyssna på tillsägelser. Förutsatt att det inte finns mat i närheten då, för då verkar hon kunna ta hur mycket som helst för att nå fram. ;-)
Hon är glad och positiv och mycket tänkande för att vara så liten. Hon leker glatt med både oss vuxna, Sam och Mella, men hon kan också roa sig själv långa stunder i taget. Hon biter i allt och drar runt på både metallapport och en liten kastrull i metall, liksom den jättestora kassen med extratäcken som står framme i Sams rum. Hon har en jättefin på- och avknapp och sover tungt när hon är trött trots att Sam kan rusa runt och busa högljutt runt henne. Att åka bil är ingen match och att komma till ett nytt ställe löser hon fint med nyfikenhet.
Hennes lite sämre sida är att hon i dagsläget inte är jätte socialt framåt. Hon är inte rädd och hon är inte reserverad, bara inte så himla nyfiken på människor. Det är nåt jag känner igen sen Mella var liten och inget som oroar mig alls, men vi ska såklart se till att lägga extra krut på just social- och miljöträning bara för att säkra att det inte blir ett framtida problem. Hennes stora lek- och matintresse kommer att vara en stor hjälp där och hon har en väldigt fin förebild i Mella nu i början. Sen ska hon givetvis få träna på allt det där själv också för att inte bli beroende av storasyster. På bara den här veckan har hon blivit mer framåt så det kommer nog ut en liten social tjej ur henne också eftersom. :-)


Lekapportering pysslar vi med varje dag för att förstärka och uppmuntra.


Bästa vänner. Systrar. <3

Planerna för lilla tjejen den närmsta tiden är mest bara att få uppleva livet. Miljöträning, lite koppelträning, lek och så allt det där som kommer naturligt i vardagen med inkallningar, följsamhet, hantering och att sitta och vänta på varsågod vid matskålen. Idag tänkte jag börja lite smått med klickern med lite grundövningar, men vi lägger inget stort fokus på sånt än. Livet är stort nog ändå för en liten plutta och jag har inte bråttom alls. Förhoppningarna och planerna för framtiden är en karriär inom bruksspår och lydnad. Därtill kommer utställningar och säkert viltspår, agility och rallylydnad också. Jag hoppas också att jag framöver får tid, ork och möjlighet att prova på både sök och rapport på riktigt, men det ligger långt framöver.


Lycka är en valpfot. Så ren, mjuk och ännu inte härdad av livet. Men ändå redo för att skutta rakt ut i stora äventyr. 

Glassa är ett nytt kapitel för mig. Och hon symboliserar så mycket för mig. Ett farväl av det gamla, med tårar i ögonen, men ändå tar vi en liten del av det med oss. 2010 var det bästa året i mitt liv. 2011 har på många sätt varit det värsta. Jag kan inte säga det allra värsta för jag har haft A, Mella och min familj. Och Sam. Älskade, älskade unge!! Men alla stora förkrossande förluster av hundar, vänner och far har lämnat mig svag. Jag har inget bättre ord för det. Svag.
2012 ska bli vändningarnas år. Året med ny energi och nya utmaningar. Året där 2011 får en chans att läka. Glassa har redan fört in en alldeles ny glädje och nytt liv i vår familj. En ny början. <3