Monthly Archive: november 2011

Allt och inget

Mycket snurrar i mitt huvud just nu. Om en vecka har vi en ny liten familjemedlem och hon blir familjens sjätte (eller åttonde om man räknar mammas killar) aussie. Den första var Caddy. Hunden som var så fullständigt sjövild och galen som liten men ändå den snällaste av dem alla. Han var, trots att han var en fullständigt underbar individ och högt älskad, inte rätt hund för mig. Vi klaffade i vardagen men inte i arbete och efter mycket om och men fick han flytta till Nadia och Mattias där han tyvärr gick bort alldeles för tidigt pga cancer. Han gav dock både oss och dem en stor mersmak på aussies och jag kommer nog alltid ha en aussie i huset. Ibland funderar jag på andra raser och skulle uppskatta en något mindre ras, men det finns helt enkelt ingen annan ras som uppfyller mina krav så bra som aussies så jag lär bli rasen trogen även om här säkerligen med tiden kommer dyka upp en och annan annan ras också.


Caddy 8 v. Så älskad och så saknad.

En vecka kvar tills vår familj vänds upp och ner av en liten valp igen alltså. Det är tre och ett halvt år sen senast och jag måste erkänna att jag förträngt det mesta av både valptugg, kisspölar och tonårsfasoner. Den här gången blir det annorlunda. Vi bor för första gången i hus vilket ger helt andra rumsrenhetsträningsmöjligheter och lättnaden att slippa koppel helt. Vi kan sätta på koppel och träna på just det istället för att från dag ett behöva det för att rasta den lilla. Förhoppningsvis gör det koppelträningen lättare och bättre. Den andra stora skillnaden är såklart Sam. Och Sams alla leksaker som finns precis överallt här hemma. Jag kommer också sakna Sillys närvaro och hjälp. Hon tog en väldigt stor del i fostrandet av de senaste tre valparna vi haft (och därtill tre daghundsvalpar). Hon var oslagbar i att vara finfint föredöme, en tålmodig fostrare och snäll lektant. Jag kan bara hoppas att hennes dotter gör hälften så gott jobb.

Lilla skruttan Glass är ju barnbarn till Dizzy och det ska bli så spännande och roligt att se hur mycket Dizzy det finns i henne. Dizzy är på många vis väldigt nära min idealaussie med all arbetsglädje, stora fina sociala bit, nyfikenheten, kampglädjen och det jävlar anamma som gör att hon aldrig nånsin ger upp och imponerat inte bara på mig utan så många andra. Har Glassa fått lite av de bitarna är jag lycklig. Däremot är jag glad om Dizzys mindre bra bitar som lite för hög stress i förväntan, en stor osäkerhet till mötande hundar (de hon väl mött är däremot sällan nåt problem, då är hon säker på sig själv), och alldeles på tok för mycket ljud precis hela tiden inte gått vidare till Glassa. Men det finns väldigt många fler goda gener än dåliga att få från vår saknade Dizzy och ingen av Dizzys sämre bitar verkar finnas hos Glassas föräldrar så det känns bara bra för framtiden.


Dizzy 8 v. Då visste jag inte allt vi skulle uppleva tillsammans och allt hon skulle lära mig. Ingen hund har lärt mig så mycket som hon…

Dizzy ja. I söndags gick prövotiden i hennes nya hem ut och eftersom allt flutit på bra och som förväntat så skrev jag på ägarändringspapper osv. Hon är på pappret inte längre min, men i hjärtat kommer hon alltid vara det. Jag kommer nog aldrig komma över henne riktigt och det gör så ofantligt ont att inte ha henne kvar. Hon är den tredje hund jag omplacerar men skiljer sig från de andra två. Caddy och Svansa flyttade inte för att de måste utan för att vi tänkt noga och länge och kände att de kunde få det bättre nån annanstans. Båda två fick helt underbara hem och hittade verkligen rätt i livet. Visst sörjde vi dem också och A sörjer fortfarande Svansa, men det är annorlunda med Dizzy. Det var inte ett dugg frivilligt att släppa henne utan påtvingat då det så fullständigt skar sig mellan henne och Mella. En av dem var tvungen att flytta för att vi skulle kunna leva som en hel familj och inte uppdelad. Att valet föll på Dizzy var i slutänden för hennes skull. Hon är inte bunden till en människa utan skulle följa vem som helst med pondus och lite uppmuntran. Mella är en riktigt tight flockhund som inte tycker om att skiljas från oss och som inte tycker andra människor är viktiga alls även om hon kan verka social och utåtriktad innan man lär känna henne. Mella är helt kär i Sam och den bästa barnhund man kan tänka sig medan Dizzy visserligen tycker om honom och är superduktig också, men tycker att han kan bli rätt påfrestande. Så Dizzy fick flytta. Och hon har det helt super i ett hem där hennes bästa prioriteras först och hon kommer få leva aktivt och lyckligt men säkerligen helt utanför alla slags tävlingsbanor och det känns bara bra.


Älskade Rödnäsan. Fan vilken svikare jag känner mig som…

Nu sitter jag här med en massa känslor av saknad och förlust. Caddy, Svansa, Dizzy och allra mest mitt hjärta Silly. Alla saknas de mig. Men om en vecka sitter jag här med ett nytt hopp, ett nytt liv och en ny start. Och utan alla dessa förluster hade jag inte haft möjlighet att få öppna mitt hem till Glassa och på nåt sätt känns det som att dessa underbara hundar ger mig en ny chans i henne. De ger mig Glassa.

Glassa


Glassa 5 veckor. Foto Pernilla Svensson

Dragonoras Evil Fantasies aka Glassa. Dizzys sondotter, Carreys barnbarnsbarn. En ny individ, ett nytt hopp och en ny start. Förhoppningarna är stora på denna lilla tjej och det känns så otroligt rätt och bra med just henne, hennes föräldrar och arvet från Carrey och Dizzy som jag verkligen älskar. Hon är nu drygt sex veckor gammal och än så länge upplever jag henne som cool, lugn, social, balanserad och nyfiken. Det är vad jag sett de stunder jag träffat henne då, vad hon visar sig vara får vi väl se med tiden, men än så länge är jag väldigt glad i vad jag sett. Exteriört påminner hon jättemycket om Dizzy i samma ålder. Grov, lite tjock, rätt kort i ryggen och med massa päls. En annan färg och mycket mindre vitt och inte Dizzys elefantöron, men med en supersöt liten ridge längs nosryggen. Sa jag att det känns bra och rätt?


 Glassa 5 veckor. Foto Pernilla Svensson

Planen för lillskruttan är bruksspår och lydnad i första hand och sen lite utställningar, kanske viltspår, rallylydnad och agility. Vi kommer deläga henne med Eike som kommer ha avelsrätten på en kull och det samarbetet känns jättebra. Vi hoppas såklart att hon ska bli bra nog för avel och sen bli fortsättningen för kennel O’Mullan’s också. Ingen brådska alls och våra hundar är på alla sätt i första hand familjemedlemmar och först därefter träningskamrater, tävlingshundar och avelsobjekt. Mella kommer uppskatta en ny lillasyster. Iaf med tiden. Hon har ingen valpvana alls så det ska bli spännande att se vad hon tycker om den lilla i början. ;-) Jag tvivlar inte alls på att de kommer bli bästisar eftersom dock för ingen har saknat en kompis så som Mella. Att jag och A längtar efter lillsnorpan behöver jag väl inte skriva va? Hur Sam kommer ta det vet vi heller inte. Han har varit superförtjust i valparna när vi varit där och hälsat på och verkar ju förövrigt älska alla hundar, men hur kul det är när Glassa biter honom i fingrarna och tuggar sönder hans leksaker återstår att se.

Nedräkningen har börjat och det är 11 dagar kvar till hämtning! <3


Mest älskade ungen fotad samma dag som bilderna ovan av samma person.

 

EFIT – Fars Dag 13/11-11

Ok, nu så tror jag att jag ska få till det här med bilder i bloggen till slut. Att blogga på iphonen är smidigt, men jag får inte in några bilder av nån anledning och tid nog att sätta mig med datorn (som inte helt ofta startas längre) och föra över bilder och ha mig har jag inte haft tid och ork till förrän nu.

Jag körde iaf EFIT på Fars dag istället för torsdagen innan som man ”skulle”. För jag glömde efter två timmar på den riktiga dagen… ;-) Alla bilder är tagna med iphonen och kvalitén är därefter. Ska försöka använda min kamera lite mer igen, men den är ju inte av stora, tunga, fina modellen ändå. Oh well, här kommer min dag den 13/11!


06.30 Kaffe, tänt i spisen, tända ljus, Nyhetsmorgon,. välling till Sam och kaffe till mig.


07.30 Sam på plötsligt dåligt humör för att han inte fick ta fjärrkontrollen. Vi stänger av tv’n och börjar fixa pappas frukost istället.


08.30 Frukosten med kokta ägg, mackor, fil, juice och kaffe är klar med present och allt. Dags att väcka fadern!

09.30 Glömdes bort mitt i mysfrukosten och vår slappa förmiddag.


10.30 Vi möter upp grannarna för korvgrillningslunch.


11.30 Andreas och grannen Daniel gungar med småkillarna i väntan på grillglöd.


12.30 Minsta och gladaste grannen Ida fick ingen korv, men var helnöjd ändå.


13.30 Efterrätt i form av Åsas smaskiga fikonkaka. Sam tyckte det var en bit av himlen. ;-)


14.30 Mella får träna platsliggning medan jag krattar de sista höstlöven.


15.30 A klyver ved. Evighetsprojektet är snart klart och sen slipper vi väl tänka på ved på några år iaf.


16.30 Precis inkomna efter en heldag ute. Sam har radat upp sina småfigurer på soffbordet. Älskar att se hans lek och hur den utvecklas i takt med hans ålder!


17.30 Sam, Mella och eld i spisen. Tre favoritsaker. :-)


18.30 Tandooritacos till sen middag. Att skåla är viktigt ljust nu! Mjölk mot folkis.


19.30 Sam lånar mammas leriga kängor och jobbar hårt på att klura ut hur man knyter dem. Det går sådär, men nöjd och söt är han.


20.30 Sam sover sen länge och lugnet har lagt sig. Nita är den mest svårfotade katt jag vet, men attan så gosig och söt.


21.30 Julmust är verkligen helt underbart gott!


22.30 Norpa vår tiger. En varm spinnande katt i knät är svårslaget avslappnande. Tidig kväll och trött Sandra gjorde detta till dagens sista bild.

Med lite flyt kanske det här var en nystart för bloggen och jag hoppas faktiskt det. Jag saknar den. Om det finns läsare kvar vet jag inte och visst är det kul om nån fortfarande är intresserad, men i slutänden har jag alltid bloggat för min egen skull så det är inte det viktiga. För mig har bloggen i alla år varit en slags dagbok och ett utrymme för mina tankar om allt mellan himmel och jord och allt från ointressanta vardagligheter till djupa brydderier. Däremot har min blogg alltid varit befriad från vackra bilder på ett perfekt hem, moderiktiga kläder, texter som mest bara är till för att skapa debatt eller för att marknadsföra produkter. Jag följer en del bloggar som innehåller sånt och det med glädje (och får ofta inspiration från dem), men det är så långt ifrån vem jag är att jag tänker fortsätta vara lika ointressant och inkorrekt som alltid. Jag är jag och det är jag helt operfekt och ofta rätt kass, men ibland med några små stråk av nåt rätt bra och jag känner starkare än nånsin att jag är gräsligt nöjd med det. Småfet, lat, osminkad, helt omodern, glappkäftad och tja, jag helt enkelt.

EFIT – Fars Dag 13/11-11

Ok, nu så tror jag att jag ska få till det här med bilder i bloggen till slut. Att blogga på iphonen är smidigt, men jag får inte in några bilder av nån anledning och tid nog att sätta mig med datorn (som inte helt ofta startas längre) och föra över bilder och ha mig har jag inte haft tid och ork till förrän nu.

Jag körde iaf EFIT på Fars dag istället för torsdagen innan som man ”skulle”. För jag glömde efter två timmar på den riktiga dagen… ;-) Alla bilder är tagna med iphonen och kvalitén är därefter. Ska försöka använda min kamera lite mer igen, men den är ju inte av stora, tunga, fina modellen ändå. Oh well, här kommer min dag den 13/11!


06.30 Kaffe, tänt i spisen, tända ljus, Nyhetsmorgon,. välling till Sam och kaffe till mig.


07.30 Sam på plötsligt dåligt humör för att han inte fick ta fjärrkontrollen. Vi stänger av tv’n och börjar fixa pappas frukost istället.


08.30 Frukosten med kokta ägg, mackor, fil, juice och kaffe är klar med present och allt. Dags att väcka fadern!

09.30 Glömdes bort mitt i mysfrukosten och vår slappa förmiddag.


10.30 Vi möter upp grannarna för korvgrillningslunch.


11.30 Andreas och grannen Daniel gungar med småkillarna i väntan på grillglöd.


12.30 Minsta och gladaste grannen Ida fick ingen korv, men var helnöjd ändå.


13.30 Efterrätt i form av Åsas smaskiga fikonkaka. Sam tyckte det var en bit av himlen. ;-)


14.30 Mella får träna platsliggning medan jag krattar de sista höstlöven.


15.30 A klyver ved. Evighetsprojektet är snart klart och sen slipper vi väl tänka på ved på några år iaf.


16.30 Precis inkomna efter en heldag ute. Sam har radat upp sina småfigurer på soffbordet. Älskar att se hans lek och hur den utvecklas i takt med hans ålder!


17.30 Sam, Mella och eld i spisen. Tre favoritsaker. :-)


18.30 Tandooritacos till sen middag. Att skåla är viktigt ljust nu! Mjölk mot folkis.


19.30 Sam lånar mammas leriga kängor och jobbar hårt på att klura ut hur man knyter dem. Det går sådär, men nöjd och söt är han.


20.30 Sam sover sen länge och lugnet har lagt sig. Nita är den mest svårfotade katt jag vet, men attan så gosig och söt.


21.30 Julmust är verkligen helt underbart gott!


22.30 Norpa vår tiger. En varm spinnande katt i knät är svårslaget avslappnande. Tidig kväll och trött Sandra gjorde detta till dagens sista bild.

Med lite flyt kanske det här var en nystart för bloggen och jag hoppas faktiskt det. Jag saknar den. Om det finns läsare kvar vet jag inte och visst är det kul om nån fortfarande är intresserad, men i slutänden har jag alltid bloggat för min egen skull så det är inte det viktiga. För mig har bloggen i alla år varit en slags dagbok och ett utrymme för mina tankar om allt mellan himmel och jord och allt från ointressanta vardagligheter till djupa brydderier. Däremot har min blogg alltid varit befriad från vackra bilder på ett perfekt hem, moderiktiga kläder, texter som mest bara är till för att skapa debatt eller för att marknadsföra produkter. Jag följer en del bloggar som innehåller sånt och det med glädje (och får ofta inspiration från dem), men det är så långt ifrån vem jag är att jag tänker fortsätta vara lika ointressant och inkorrekt som alltid. Jag är jag och det är jag helt operfekt och ofta rätt kass, men ibland med några små stråk av nåt rätt bra och jag känner starkare än nånsin att jag är gräsligt nöjd med det. Småfet, lat, osminkad, helt omodern, glappkäftad och tja, jag helt enkelt.