Ursäkta den melankoliska titeln, men det är så det känns rätt ofta numera. Det är underligt hur det samtidigt kan hända så otroligt mycket och livet ändras och utvecklas så totalt och ändå står det still på andra plan. Så fullständigt still att jag får ångest och tappar självförtroendet fullständigt. Att söka jobb är verkligen inte på nåt vis min grej. Jag hatar det fullständigt och innerligt och jag är verkligen inte bra på det. Det stora beviset för det är att jag fortfarande (FORTFARANDE!) är arbetslös. Fan. I veckan har det på Nyhetsmorgon pratats om nollrasism och ett av ämnena som avverkats var att människor med invandrarbakgrund särbehandlas och utesluts bara grundat på deras namn och utseende. Jag ser väl förvisso väldigt svensk ut, men jag kan inte undgå att undra om mitt efternamn är ett stort fett minus när jag söker jobb. För allra oftast hör jag inte ens ett nekande svar. Ytterst sällan har jag kommit så långt att jag kommit på intervju. Jag vet att jag uttrycker mig hyfsat bra i skrift och jag borde således kunna låta vettig i mina ”personliga brev”. Mitt CV är däremot allt annat än imponerande, det är jag medveten om. Men shit då, inte fan kan det vara enda anledningen till att jag är totalt ointressant oavsett vilket jobb jag söker? Jag har ju erfarenhet av allt från restaurang, butik, dagis, handikappvård och en hel del till. Eller är det en nackdel att jag har erfarenhet av så mycket olika grejer? Ses jag som nån rotlös själ som inte kommer stanna på nästa arbetsplats heller? Suger gör det oavsett. Jag vill ha jobb. Typ vad som helst. Jag kan städa toaletter, sitta i kassa, rensa ogräs, svara i telefon el vad fan som helst. Gränsen går vid telefonförsäljning för det är något jag aldrig skulle kunna stå för. Det och att jobba för försäkringskassan då…

Och så har vi den där eviga onda cirkeln i mitt liv. Att inte ha råd att ta kk förrän jag har ett jobb och att merparten av alla jobb kräver kk. Bah. Jag skulle tagit det i våras var tanken och jag hade lite pengar så det hade gått om inte alla våra reserver och mycket mer gått till veterinärräkningar… Jag ska verkligen se till att Sam har sitt körkort klart innan han flyttar hemifrån för det här önskar jag honom inte.

Sen har vi allt det som har hänt, som gått åt rätt håll i livet, som jag inte för nåt i världen vill ändra på och som gör mig så lycklig. (Fasen vad kluven jag är numera. Som om jag hade två personligheter beroende på vilken del av mitt liv jag tänker på…) Att jag har fått världens mest underbare son, äntligen, äntligen, äntligen bor i hus med tomt på landet och att jag sen snart ett år (!) är gift med finaste, vackraste A. Vi har också glädjen att leva med tre härliga hundflickor och två oftast lika härliga kattflickor. Tänk att man aldrig kan få vara helt nöjd… Om jag ”bara” kunde få ett jobb och därmed ett körkort skulle så mycket vara löst. Om jag sen kunde trolla med knäna så mina tre tjejer kunde få leva lyckliga, trygga, glada och tillsammans i många, många år till så hade det gjort mig sååå lycklig.

Nä, istället för att fullständigt fastna i det jag inte kan ändra så försöker jag fokusera på det jag kan ändra, det jag kan göra för att göra det bästa av saker och det jag vill behålla som det är. Lättare sagt än gjort, men jag jobbar på det iaf. ;-)

En sån där sak som jag valt att ändra på är mitt engagemang i SASK. Efter årets aussiespecial så tackar jag för mig, iaf för några år framåt. Jag känner att jag dragit lasset med specialen mer eller mindre helt själv (ansvaret har hela tiden varit bara mitt) och nu räcker det. Det beslutade jag redan efter förra årets special att årets skulle bli min sista. Ett skönt beslut och jag hoppas att det kommer en engagerad och positiv person med massa ny energi som tar över efter mig. Än finns ingen efterträdare tyvärr… Om nån känner sig lite sugen så kan jag iaf säga att jag lovar att finnas som bollplank och stöd för en ev ”grön” efterträdare. Jag kan också tänka mig att hjälpa till med att t ex ta emot anmälningar osv, men ansvaret vill jag inte bära längre. Istället ska jag fokusera på mina egna hundar, min familj och mitt eget liv. Det där jag kan påverka som sagt…
I år ska det iaf bli superkul att välkomna en massa aussies till Göteborg och GMBK. Jag ska inte visa nåt själv, utan jag och mamma kommer finnas i ringen som ringsekreterare istället.

Jag har planer för min stackars blogg som stått i träda så länge. Först och främst ska jag bli aktiv här igen och än så länge är det väl rätt lovande med två inlägg på en vecka? Sen ska länklistan uppdateras en massa och till sist är tanken att det ska bli en ny design när modern/webmastern har tid för det. Jag har saknat bloggen som attan och nu är det dags att göra nåt åt det! :-)