Monthly Archive: juni 2011

Dagarna går, livet rinner iväg

Ursäkta den melankoliska titeln, men det är så det känns rätt ofta numera. Det är underligt hur det samtidigt kan hända så otroligt mycket och livet ändras och utvecklas så totalt och ändå står det still på andra plan. Så fullständigt still att jag får ångest och tappar självförtroendet fullständigt. Att söka jobb är verkligen inte på nåt vis min grej. Jag hatar det fullständigt och innerligt och jag är verkligen inte bra på det. Det stora beviset för det är att jag fortfarande (FORTFARANDE!) är arbetslös. Fan. I veckan har det på Nyhetsmorgon pratats om nollrasism och ett av ämnena som avverkats var att människor med invandrarbakgrund särbehandlas och utesluts bara grundat på deras namn och utseende. Jag ser väl förvisso väldigt svensk ut, men jag kan inte undgå att undra om mitt efternamn är ett stort fett minus när jag söker jobb. För allra oftast hör jag inte ens ett nekande svar. Ytterst sällan har jag kommit så långt att jag kommit på intervju. Jag vet att jag uttrycker mig hyfsat bra i skrift och jag borde således kunna låta vettig i mina ”personliga brev”. Mitt CV är däremot allt annat än imponerande, det är jag medveten om. Men shit då, inte fan kan det vara enda anledningen till att jag är totalt ointressant oavsett vilket jobb jag söker? Jag har ju erfarenhet av allt från restaurang, butik, dagis, handikappvård och en hel del till. Eller är det en nackdel att jag har erfarenhet av så mycket olika grejer? Ses jag som nån rotlös själ som inte kommer stanna på nästa arbetsplats heller? Suger gör det oavsett. Jag vill ha jobb. Typ vad som helst. Jag kan städa toaletter, sitta i kassa, rensa ogräs, svara i telefon el vad fan som helst. Gränsen går vid telefonförsäljning för det är något jag aldrig skulle kunna stå för. Det och att jobba för försäkringskassan då…

Och så har vi den där eviga onda cirkeln i mitt liv. Att inte ha råd att ta kk förrän jag har ett jobb och att merparten av alla jobb kräver kk. Bah. Jag skulle tagit det i våras var tanken och jag hade lite pengar så det hade gått om inte alla våra reserver och mycket mer gått till veterinärräkningar… Jag ska verkligen se till att Sam har sitt körkort klart innan han flyttar hemifrån för det här önskar jag honom inte.

Sen har vi allt det som har hänt, som gått åt rätt håll i livet, som jag inte för nåt i världen vill ändra på och som gör mig så lycklig. (Fasen vad kluven jag är numera. Som om jag hade två personligheter beroende på vilken del av mitt liv jag tänker på…) Att jag har fått världens mest underbare son, äntligen, äntligen, äntligen bor i hus med tomt på landet och att jag sen snart ett år (!) är gift med finaste, vackraste A. Vi har också glädjen att leva med tre härliga hundflickor och två oftast lika härliga kattflickor. Tänk att man aldrig kan få vara helt nöjd… Om jag ”bara” kunde få ett jobb och därmed ett körkort skulle så mycket vara löst. Om jag sen kunde trolla med knäna så mina tre tjejer kunde få leva lyckliga, trygga, glada och tillsammans i många, många år till så hade det gjort mig sååå lycklig.

Nä, istället för att fullständigt fastna i det jag inte kan ändra så försöker jag fokusera på det jag kan ändra, det jag kan göra för att göra det bästa av saker och det jag vill behålla som det är. Lättare sagt än gjort, men jag jobbar på det iaf. ;-)

En sån där sak som jag valt att ändra på är mitt engagemang i SASK. Efter årets aussiespecial så tackar jag för mig, iaf för några år framåt. Jag känner att jag dragit lasset med specialen mer eller mindre helt själv (ansvaret har hela tiden varit bara mitt) och nu räcker det. Det beslutade jag redan efter förra årets special att årets skulle bli min sista. Ett skönt beslut och jag hoppas att det kommer en engagerad och positiv person med massa ny energi som tar över efter mig. Än finns ingen efterträdare tyvärr… Om nån känner sig lite sugen så kan jag iaf säga att jag lovar att finnas som bollplank och stöd för en ev ”grön” efterträdare. Jag kan också tänka mig att hjälpa till med att t ex ta emot anmälningar osv, men ansvaret vill jag inte bära längre. Istället ska jag fokusera på mina egna hundar, min familj och mitt eget liv. Det där jag kan påverka som sagt…
I år ska det iaf bli superkul att välkomna en massa aussies till Göteborg och GMBK. Jag ska inte visa nåt själv, utan jag och mamma kommer finnas i ringen som ringsekreterare istället.

Jag har planer för min stackars blogg som stått i träda så länge. Först och främst ska jag bli aktiv här igen och än så länge är det väl rätt lovande med två inlägg på en vecka? Sen ska länklistan uppdateras en massa och till sist är tanken att det ska bli en ny design när modern/webmastern har tid för det. Jag har saknat bloggen som attan och nu är det dags att göra nåt åt det! :-)

Trasigt hjärta

Jag vet inte vart jag ska börja. Det är väldigt länge sen jag var aktiv här i bloggen och mest beror det på en blandning av datorbrist, att fb trots allt är ett hyfsat substitut och att det händer så mycket i mitt liv som jag inte riktigt kunnat eller velat dela med mig av till världen. Nu måste jag dock.

På många plan är mitt liv fullständigt underbart och härligt. Att vara mamma är livets stora gåva och att få se Sam växa och utvecklas det absolut häftigaste jag varit med om. Att vara A’s fru är lika härligt det och att få hitta en människa som så fullständigt kompletterar och passar just mig är en ynnest. Den tvåbenta delen av familjen är således alldeles perfekt och det är det som får mig att stå hyfsat stark även nu.

Den ”yttre” familjen är det sämre med. Min far, som jag haft ett dåligt förhållande till i många, många år, har tagit sin resa många steg åt fel håll. Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag väntar på telefonsamtalet som innebär att jag behöver ordna hans begravning. Självförvållat från hans sida… På nåt vis sa jag adjö till honom för länge sen och även om detta gör oändligt ont så gör det ännu mer ont i mig för min lillebrors skull.

Min fyrbenta familj är ändå den som mår sämst och som får mig att må sämst nu. Efter ett antal slagsmål i vintras och tidigt i våras mellan Dizzy och Mella som ändå kändes helt normala med tanke på att Mella nu började bli vuxen på riktigt och kunde vara ack så kaxig ibland, så hände en del riktigt kusliga och otäcka saker. Dizzy flög vid några tillfällen helt utan förvarning och utan någon som helst provokation på Mella och en gång till och med på Silly. Jag är uppvuxen med slagsmål av alla de sorter eftersom vi hade terrier och jag har aldrig skrämts av dem och jag har alltid kunnat se vad som hände trots att det ibland gått väldigt fort. Det här var nåt annat och både jag, Mella och Silly blev rejält skärrade. Dizzy isolerades från resten av flocken och togs till veterinär för utredning. Min magkänsla sa att hon hade väldigt ont nånstans och så var också fallet. Hon hade ont i ländryggen, något som antagligen har att göra med bilyckan hon var med i hösten -09 och som gav henne ett förskjutet bäcken. Nu hade det gett henne ömma muskler som blev värre och värre under vintern och tills de gjorde skitont och då råkade de andra hundarna vara i skottlinjen… Efter en längre behandling med olika sorters smärtlindring och antiinflammatoriskt i kombination med vila och BoT så mår hon nu alldeles lysande. Inte en tendens till ömhet och  vi inser nu att hon varit annorlunda hela vintern. Det finns inget som säger att hon inte kommer kunna leva ett långt och smärtfritt liv, men det kommer självklart krävas noga koll på hennes fysik så det inte blir en ny ond cirkel.

dizz1
Dizzy sommaren -08 med Mella, Coffea och Svansa runt sig. Daisy i bakgrunden.

För två veckor sen blev Silly plötsligt dålig, ville inte röra sig, såg illamående och väldigt ledsen ut. Minsta häftiga rörelse fick henne att krypa ihop och hon var jättelåg. Akuttid hos veterinären på kvällen konstaterade en apelsinstor tumör som antagligen sitter på äggstocken eller möjligen på mjälten. Skit. Med största sannolikhet är den elakartad och eftersom jag inte kan tänka mig att lägga en 10,5 år gammal hund med slitna och onda leder (hon har blivit sämre och sämre i lederna och skulle därför ändå inte bli en specielt gammal hund) och som verkligen hatar veterinärmiljön på operationsbordet för att ta bort tumören med en stor buköppning så valde vi att åka hem med ett recept på smärtlindrande. Sen dess har jag själv utan svårighet kunnat känna att tumören växer i magen på henne och det går alltså fort. Nu tar vi vara på varenda timme, dag och förhoppningsvis vecka och månad hon har kvar. Prognosen är inte god men som det är nu mår hon iaf bra och är en nöjd, glad och mycket bortskämd hund. Hon orkar inte med mer än korta promenader men skruttar glatt runt på tomten och på kortare svängar.

sotast
Silly sommaren -09.

Kemin i vår flock är för alltid förändrad och söndertrasad. Antagligen så hade Sillys sjukdom med instabiliteten i flocken i vintras att göra. Det är ju lätt att se nu i efterhand med facit i hand. Den utlösande faktorn till Dizzys raseriutbrott  tror jag dock fortfarande var hennes smärta. Mella och Dizzy visar nu tydligt att de verkligen inte vill vara nära varandra även om inget mer hänt. Med en sprallig och busig ettåring i huset finns det inte på kartan att jag ska våga ”tvinga” dem att leva ihop heller. 
Jag vågar inte låta Dizzy träffa Silly eftersom jag inte vill att Silly ska känna sig hotad när hon nu inte mår bra. Dizzy står ju näst i rang och det hade inte varit konstigt om hon nu då valde att ”plocka ner” Silly.
Jag sitter alltså i en skitsits!!
Att Dizzy också visar att hon tycker att det är jättejobbigt med ett busfrö till Sam som är överallt och ingenstans väger också in i det beslut vi tagit. Dizzy ska alltså få flytta och letar ett nytt hem där hon kan få vara en aktiv förtidspensionär.

Vi kommer alltså med stor sannolikhet sitta här med bara Mella inom en snar framtid. En hund. Från de fyra vi hade för ett år sen. Fy fan vad det suger!! Vi önskade inte bort vare sig Svansa eller Dizzy och i en drömvärld hade vi fortfarande haft alla fyra och allt hade varit bra. Att Svansa flyttade berodde mest på att det inte funkade med fyra hundar i lägenheten (att vi skulle flytta till hus strax efter det var inget vi kunnat drömma om) och att Svansa inte tycker om barn. Sam älskade hon men större barn gav henne småpanik och hon försökte då skrämmas. Det kändes inte alls roligt för framtiden med lekkompisar på besök och allt annat ett småbarnsliv innebär. Varken för oss eller Svansa. Svansa hittade dock världens bästaste hem och hon har hamnat fullständigt rätt och det är vi oändligt tacksamma för. Med Dizzy är ju saken på sätt och vis densamma men ändå inte. Hon älskar barn och jag litar fullständigt på henne med Sam men hon kan inte slappna av runt honom och det känns inte roligt för hennes skull att hon skulle behöva bli utestängd för att få vila. Att hon och Mella inte längre vill leva ihop är en ännu större faktor. Jag tycker inte det är rätt att tvinga två individer att leva nära inpå varandra om de inte trivs ihop. För det skulle säkert gå att få dem att hålla sams med en tumme i ögat, men hur bra skulle de må av det? Att ständigt behöva passa på dem för att undvika slagsmål med Sam i närheten ger mig kalla kårar över ryggen.

Jag vet inte om nåt av det jag skrivit blivit logiskt eller förståeligt för nån annan, men så här är det iaf. En stor del av mitt hjärta är trasigt och blöder ohejdat. Inget av det här var något jag önskat eller ens trott skulle ske. Nu hoppas jag bara att vi ska hitta det perfekta hemmet för Dizzy och att Silly får en fin sommar.