Imorgon är Sam tre veckor. Tiden går otäckt fort fast ändå långsamt. Dagarna känns jättelånga, men ändå går de förbi alldeles för fort. Vi har varit i en underbar bebisbubbla länge nu, men det börjar dras i mig från både det ena och det andra hållet. Ut i verkligheten… Jag vill verkligen inte alls! Jag vill vara kvar i min bubbla med min underbara goa son! Jag vill frysa tiden precis som den är just nu. Men… nu funkar det ju inte riktigt så och det är bara att ta ett djupt andetag och ta itu med det som måste tas itu med. Det allra mesta kräver ju trots allt bara en liten del av min tid och resten kan jag sen med gott samvete spendera med att titta och lukta på Sam… :-)

Roligare känns det då med sånt som jag faktiskt längtat efter som  t ex hundpromenader. Om ni visste hur underbart det är att gå en halvlång promenad efter att ofrivilligt varit utan i flera månader! Kroppen protesterar hejvilt med träningsvärk i rygg och ljumskar, men gud så skönt det är att röra lite på sig igen! Och tänka sig, det börjar dra i min hundträningstarm också så kanske det blir nåt vettigt gjort snart.

I helgen som gick var mamma och Anders här. Att jag skulle få oerhört starka band till mitt barn hade jag listat ut på förhand. Att jag skulle känna ett så stort behov av min egen mamma hade jag däremot inte räknat med! Jag mår bra av att ha henne nära och sörjer verkligen när hon åker igen, fast jag vet att det inte dröjer länge innan vi ses igen. Jag önskar såå att hon bodde närmre…
Med sig hade de självklart Monster och Dizzy. Monster är alltid lika upplivande att träffa. Gladare och mer positiv hund får man leta länge efter! Dizzy är en stabil hund som aldrig verkar ha problem av miljöbyten och gled in här hemma som om hon aldrig varit borta och följde sen glatt med mamma igen när de åkte. Jag saknar henne massor, men vet att hon har det helnajs i Kalmar och får mer att göra där än hon hade fått här just nu.
Värre är det då med Silly. Hon har det minst sagt skitbra hon också där hon är hos svärföräldrarna och blir bortskämd på både godsaker och uppmärksamhet, men mitt hjärta skriker efter henne. I söndags var vi där några timmar och både hon och jag njuter av varandras närhet och när det är dags att åka för oss så får jag verkligen bita mig hårt i läppen för att inte storböla. Hon tycker det är lite jobbigt att jag lämnar henne där, men inte värre än att hon glömmer det för ett grisöra och det är väl tur det annars hade jag väl aldrig kunnat åka ifrån henne!

I lördags var vi på besök hos Nadia och Mattias förresten! Och lilla Tindra då. Raka motsatsen till Sam på alla möjliga vis än så länge. Det ska bli spännande att se hur deras personligheter formas och om de fortsätter vara lika olika sen. Ack så söt är hon iaf med sina runda kinder och lilla näsa!

Idag var det bvc-besök. Sam har vuxit till 51,5 cm från de 48 han var från början och väger nu hela 3560 g och håller sig därmed jättefint till sin kurva än så länge precis som han gjorde i magen.

Nu står A bakom mig och tycker jag ska komma och lägga mig och vem är jag att säga emot?