Tja, vad skriver man om att bli förälder? Det är så stort, så stort. Så fullständigt ofattbart. Och jag har verkligen inte fattat själv än…

Idag är Sam en hel vecka gammal och det har varit en känslornas vecka. Från förra onsdagens smärtor i badkaret och fullständiga koncentration på vad som hände i kroppen till den kvällens dramatik på förlossningen som utmynnade i det största lugn jag nånsin känt. Att ligga där med min alldeles nyfödda son på bröstet gav mitt liv en ny mening. Klychigt, jag vet, men helt sant. Resten av veckan har varit en salig blandning av pirrande förälskelse, stor stolthet, en gnutta frustration över mina bröst och att kroppen inte orkar en hundradel av vad jag skulle vilja, bottenlösa gråtattacker över alla stora känslor, en slags sorg över att inte vara gravid längre och att inte ha allt framför mig längre och sist men inte minst – den obeskrivliga kärleken till Sam. Min Sam. Våran Sam.

Veckan har till mångt och mycket följt instruktionsboken. Efter förlossningen då som inte var alls skolbok, men den skriver jag om en annan dag. Första dygnet sov både Sam och jag mycket. Andra dygnet ville han suga massor. Brösten gjorde oooont. Vi åkte hem (efter knappt två dygn, vilket tydligen är ovanligt tidigt efter snitt men jag höll på att få panik instängd på bb och hade dessutom inte speciellt ont längre) och på fjärde dagen rann mjölken till. Big time. Och då var Sam inte speciellt hungrig alls utan sov typ hela dagen. Brösten sprängde hysteriskt och läckte hejvilt. Dygnet därpå var vi mer i synk och när bröstvårtorna läkt efter ytterligare nån dag så har vi sen dess haft en välfungerande amning. Jippie! Jag var beredd på att det skulle bli lite krångligt att komma igång och trodde nog att det skulle vara svårare än så här faktiskt. I söndagskväll kom plötsligt det första syndaflodsgråtanfallet. Jag satt i soffan och lade sudoku medans mamma och A tittade på en romantisk komedi på tv. Jag har sett filmen förr och lyssnade bara på ett halvt öra, men när det lite sorgliga slutet kom så var det som om nån öppnade dammluckorna och tårarna bara sprutade och ville inte sluta. Jag grät för allt möjligt och sen dess har jag varit totalt överkänslig. Minsta lilla grej, bra som dålig, får mig att storböla. Att möta Sams blick, nåt fint ord från A eller bara synen av far och son får mig att tappa greppet fullständigt.
En hel del besök har vi haft och hunnit med att göra ett par också. Stolt som en tupp vill jag visa upp min son för hela världen men samtidigt har mina vaktinstinkter vaknat till liv. Igår i affären var det nära att jag bokstavligen morrade åt en karl som kikade lite väl närgånget på Sam. Lite ”hundskadad” är jag kanske… ;-) Mellan besöken och livets vanliga måsten gör vi väldigt lite. Vi ammar, myser i soffan eller sängen alla tre och bara njuter av att han äntligen är här. Och så gråter jag en hel del då… 

Hundarna då? Jo, det funkar helt oproblematiskt faktiskt! Silly åkte till nyblivna farmor och farfar innan jag kom hem från bb, men de andra tre har tagit bebis med lugn och respekt. Dizzy blev superglad när vi kom hem och pussade honom völkommen i hela ansiktet och sen var det inget märkvärdigt med hans närvaro. Svansa tyckte det var lite läskigt och blev väldigt lång i kroppen när hon försiktigt snusade på honom första gången, men sen dess har hon också varit lugn och avslappnad runt honom. Glatt söker hon upp honom när hon varit ute för att se att han fortfarande är här och hon skulle gärna tvätta hans öron noga, noga om hon fick. Aningen stressad blir hon när han gråter, men inte värre än att hon tycker det är lite jobbigt. Och gråter gör han ju ytterst lite än så länge så det har verkligen inte varit nåt problem. Mella som var hos Frida tills igår kom hem och hälsade överlyckligt på mig och upptäckte först därefter att det fanns en ny husse i familjen. Glatt pussande i ansiktet på ett för henne väldigt försiktigt sätt och sen har inte heller hon tyckt att det varit konstigt med bebis. Största utmaningen kan nog komma att bli att hålla en nagel i ögat på hundarna på promenader med barnvagn. Dizzy, som nu visserligen är i Kalmar med mamma, tyckte det var klart onödigt att ta ut en sån liten unge i stora världen och hade fullt sjå med att hålla koll och se till att han kom med oss hem igen och Svansa har också visat lite ökade vaktinstinkter så det gäller väl att hålla dem kort ett tag.

Nä, det här blev nog historiens mest osammanhängande bloginlägg. Men man ska väl inte förvänta sig för mycket av en nybliven mammahjärna där ner är upp och upp är ner. Bilder blir det säkerligen många av tids nog, men inte just idag. Nu ska vi ta en tur med vagnen och hundflickorna i solen!