Ja, så kom han då till slut, den envise Sam. Det visade sig nämligen till slut när Sandra var helt öppen och krystvärkarna i full fart, att den rackaren tänkte komma med rumpan först i alla fall. Det tyckte inte Sandra var någon bra idé alls, utan ville bli snittad. Jag tror (men vet inte säkert) att det var något hon bestämt sig för på förhand.

Det blev full rulle på all personal, det handlade inte om akutsnitt och var på intet sätt någon kris, men det blev fasligt bråttom, eftersom han ju var på väg ut… Jag är mycket imponerad av all personal som strömmade till, alla gjorde sitt  snabbt och effektivt, men alla var hela tiden lugna och vänliga och berättade för Sandra vad det var dom gjorde och varför.

Så transport till operationssalen, där ytterligare personal tillkom. Nålar här och elektroder där, Sandra på sidan och spinalbedövning sattes, så upp på operationsbordet och ett skynke mellan Sandra och magen. Andreas fick en plats bakom Sandras huvud och jag intill. Sandra var hela tiden lugn, och tyckte det var bra att jag ställde mig upp och kikade över kanten på skynket för att se hela proceduren ”då kan du intyga att han verkligen är min”. Narkosläkaren frågade om jag var säker på att jag verkligen ville titta, men det var jag såklart.

Alla jobbade snabbt, och 18.10 (tror jag) var han ute. Då hade det nog inte ens gått en timme sedan vi kom in.

Sedan, när Sandra var ihopsydd och vi förflyttats till ett vanligt förlossningsrum igen, när lugnet lagt sig, barnmorskan pysslade och småpratade och hjälpte Sam att suga på bröstet, Sandra var alldeles lugn och avslappnad med ett ständigt leende i ansiktet, då föll supporterskaran ihop. Andreas kunde med fog få gnälla lite över sin förkylning som tagit ny fart, och jag kunde inte längre hålla tillbaka den migrän som jag känt sedan jag vaknat på morgonen utan tappade all min värdighet och spydde en hel påse full (vilka bra spypåsar dom har nuförtiden förresten, de där rondskålarna man fick använda förr var ju helt värdelösa!), såg sedan stjärnor och kunde knappt svara på tilltal, så Andreas skutsade hem mig, jag stängde av mobilen och dog i sängen och sov i 13 timmar. Det är jobbigt att föda barn….:)

Nu börjar jag känna mig levande igen, A har varit hem och rastat hundarna igen eftersom jag inte svarade i mobilen, men nu ska jag väl kunna ta hand om åtminstone den biten. Planen vi hade för efter förlossning måste ju ändras en del nu, Sandra blir kvar på sjukhuset minst 4 dygn, och troligen stannar jag här tills hon är hemma. Ska bara kolla hur jag har det på hundfronten…

Det trista är att bara pappor får hälsa på på BB. Men A skulle undersöka om det gick att göra undantag för mormödrar som varit med på förlossningen. Till dess kan jag väl… dammsuga t ex?

Förresten, bilder kommer väl så småningom. Min kamera lämnade jag på sjukhuset igår, och Andreas försök att ajFåna bilder till bloggen misslyckas hela tiden.

/Mormor