Monthly Archive: april 2010

Ut ur bubblan?

Imorgon är Sam tre veckor. Tiden går otäckt fort fast ändå långsamt. Dagarna känns jättelånga, men ändå går de förbi alldeles för fort. Vi har varit i en underbar bebisbubbla länge nu, men det börjar dras i mig från både det ena och det andra hållet. Ut i verkligheten… Jag vill verkligen inte alls! Jag vill vara kvar i min bubbla med min underbara goa son! Jag vill frysa tiden precis som den är just nu. Men… nu funkar det ju inte riktigt så och det är bara att ta ett djupt andetag och ta itu med det som måste tas itu med. Det allra mesta kräver ju trots allt bara en liten del av min tid och resten kan jag sen med gott samvete spendera med att titta och lukta på Sam… :-)

Roligare känns det då med sånt som jag faktiskt längtat efter som  t ex hundpromenader. Om ni visste hur underbart det är att gå en halvlång promenad efter att ofrivilligt varit utan i flera månader! Kroppen protesterar hejvilt med träningsvärk i rygg och ljumskar, men gud så skönt det är att röra lite på sig igen! Och tänka sig, det börjar dra i min hundträningstarm också så kanske det blir nåt vettigt gjort snart.

I helgen som gick var mamma och Anders här. Att jag skulle få oerhört starka band till mitt barn hade jag listat ut på förhand. Att jag skulle känna ett så stort behov av min egen mamma hade jag däremot inte räknat med! Jag mår bra av att ha henne nära och sörjer verkligen när hon åker igen, fast jag vet att det inte dröjer länge innan vi ses igen. Jag önskar såå att hon bodde närmre…
Med sig hade de självklart Monster och Dizzy. Monster är alltid lika upplivande att träffa. Gladare och mer positiv hund får man leta länge efter! Dizzy är en stabil hund som aldrig verkar ha problem av miljöbyten och gled in här hemma som om hon aldrig varit borta och följde sen glatt med mamma igen när de åkte. Jag saknar henne massor, men vet att hon har det helnajs i Kalmar och får mer att göra där än hon hade fått här just nu.
Värre är det då med Silly. Hon har det minst sagt skitbra hon också där hon är hos svärföräldrarna och blir bortskämd på både godsaker och uppmärksamhet, men mitt hjärta skriker efter henne. I söndags var vi där några timmar och både hon och jag njuter av varandras närhet och när det är dags att åka för oss så får jag verkligen bita mig hårt i läppen för att inte storböla. Hon tycker det är lite jobbigt att jag lämnar henne där, men inte värre än att hon glömmer det för ett grisöra och det är väl tur det annars hade jag väl aldrig kunnat åka ifrån henne!

I lördags var vi på besök hos Nadia och Mattias förresten! Och lilla Tindra då. Raka motsatsen till Sam på alla möjliga vis än så länge. Det ska bli spännande att se hur deras personligheter formas och om de fortsätter vara lika olika sen. Ack så söt är hon iaf med sina runda kinder och lilla näsa!

Idag var det bvc-besök. Sam har vuxit till 51,5 cm från de 48 han var från början och väger nu hela 3560 g och håller sig därmed jättefint till sin kurva än så länge precis som han gjorde i magen.

Nu står A bakom mig och tycker jag ska komma och lägga mig och vem är jag att säga emot?

Sam på bild

Vi bidde godkända av bvc-sköterskan igår verkade det som. Väldigt trevlig om än lite präktig var hon och hon tyckte både hundar och Norpa var väldigt söta trots att Norpa envisades med att försöka klättra ner i hennes väska och Svansa morrade dovt från köket. Svansa har börjat vakta en hel massa på sistone nämligen. Om det är för Sams ankomst eller för att hon är högsta hönset av hundarna för tillfället vet jag inte, kanske en kombination av både ock? Iaf så låter hon en hel del, men det är inte mer än så och det går att få tyst på henne så det stör mig inte så mycket.
Iaf, Sam blev vägd, fick naveln tvättad ordentligt och allmänt genomkollad och allt var så fint så. Han vägde 3320 g igår och har alltså gått upp fint efter den rätt så stora nedgång han hade i början innan mjölken rann till. Naveln, som jag duktigt låtit bli att pilla på, tvättades tydligen så noga av sköterskan att den lossnade senare på kvällen. Som ett litet lock liksom… Och under är ett hål utan riktig hud. Snuskigt värre… Vet inte vad jag förväntat mig, men jag trodde nog att det skulle vara ihopläkt under redan.

Annars så gick ju gårdagen åt till att tänka på Nadia som låg och födde barn bara några kvarter härifrån och sen glädjen när beskedet om en liten flickas födelse nådde oss. Det känns helt overkligt att både Nadia och jag fått barn inom två veckors tid! Det ska bli så mysigt att se våra småttingar växa upp ihop!!!
Sam är två veckor idag och det känns helt mysko. Har så svårt att förstå att det är så länge sen jag själv var där på sjukhuset…

Andreas hade ett samtal med sin chef igår. Chefen hade lite panik över ett kommande stort projekt där han helt enkelt behövde veta om han hade A i samma kapacitet som vanligt att räkna med. Deadlinen är i mitten på maj och kommer att kräva en hel del övertid (som vanligt m a o), men för att få A att ställa upp tyckte han att A skulle ta mer ledig tid med mig och Sam nu innan projektet börjar så istället för att börja jobba heltid nästa vecka så tar han hela nästa vecka ledigt istället (han har haft fem heldagar och tio halvdagar pappaledigt). Bra deal måste jag säga! :-) Nu ska jag bara öva på promenader med barnvagn och två galna hundbrudar. ;-)

Nä, bilder var det jag hade lovat ju…

1dag
En dag gammal på BB. Världens sötaste plutläpp och tydligt säteshuvud.

3dagar
Tre dagar gammal och hemkommen.

3dagar2
Tre dagar. En favoritbild. Sam är en mästare av miner och har varit sen han föddes!

4dagar
Fyra dagar och badar för första gången. Lite läskigt var det till att börja med men sen njöt han verkligen i pappas armar! 

5dagar
Fem dagar och på besök hos gammelmormor. Hennes glädje och stolthet över Sam är enorm!

6dagar
Sex dagar i pappas famn. Det finns ingenting som gör mig så varm inombords som att se dem tillsammans!!!

1vecka
En vecka gammal i vår gudson Williams knä. Han var såå stolt över att få hålla sin lilla kusin!

8dagar
Åtta dagar på promenad i vårsolen. Tänk han kom verkligen med våren!!!

10dagar
Tio dagar och på besök hos farmor och farfar. Farmor som aldrig visat nåt intresse för andra barn är så kär i Sam att hon nästan spricker!! :-)

13dagar
13 dagar och modellar i babygymmet vi fått från A’s jobb. Självklart är hundtjejerna med också!

Nadias tur

Igårkväll var vi på middag hos Nadia och Mattias. Mycket trevligt som vanligt. God mat, smaskig efterrätt och massor av bebisprat så klart! Mella och Svansa röjde lite med Nea och hann med ett dopp i närmsta lerpöl så Mattias fick rycka ut med trädgårdsslangen. Nea snusade försiktigt på Sam men verkade egentligen inte speciellt intresserad. Ett gott tecken!
Sam hann både skita så det läckte och kissa på skötbordet så strumporna blev blöta.

Hela kvällen hade Nadia förvärkar som verkade öka både i kraft och frekvens och jag skojjade om att det nog skulle sätta igång nu. Och tänk det gjorde det!!! Inatt fick jag sms från Mattias att de åkt in och att Nadia låg i badkarlet och andades lustgas och eftersom jag inte hört mer så håller de väl antingen fortfarande på eller så har lill*n kommit ut och de pustar ut för fullt. Magiskt är det iaf!! Tänk att det är hela två veckor sen jag gjorde samma sak! Nu hoppas jag snart få veta vad det bidde för nåt och höra att Nadia och bebis mår bra.

Blogga nåt mer om Sam har jag inte tid med just nu. Sorry. Idag får vi nämligen det fruktade besöket från bvc. Det är visserligen helt frivilligt och bvc-sköterskan lät jättetrevlig i telefon, men ändå känns det lite pirrigt och lite som att bli bedömd efter städstatus och heminredning. Två ämnen jag sannolikt aldrig kommer få högsta betyg i… Sam däremot skäms jag inte ett endaste dugg för! Han är fullständigt perfekt och har dessutom märkbart lagt på sig hull, äter och skiter i massor, sover som en kung därimellan och är allmänt trevlig och lätt att ta hand om.

Nä, städa var det!

Obeskrivligt

Tja, vad skriver man om att bli förälder? Det är så stort, så stort. Så fullständigt ofattbart. Och jag har verkligen inte fattat själv än…

Idag är Sam en hel vecka gammal och det har varit en känslornas vecka. Från förra onsdagens smärtor i badkaret och fullständiga koncentration på vad som hände i kroppen till den kvällens dramatik på förlossningen som utmynnade i det största lugn jag nånsin känt. Att ligga där med min alldeles nyfödda son på bröstet gav mitt liv en ny mening. Klychigt, jag vet, men helt sant. Resten av veckan har varit en salig blandning av pirrande förälskelse, stor stolthet, en gnutta frustration över mina bröst och att kroppen inte orkar en hundradel av vad jag skulle vilja, bottenlösa gråtattacker över alla stora känslor, en slags sorg över att inte vara gravid längre och att inte ha allt framför mig längre och sist men inte minst – den obeskrivliga kärleken till Sam. Min Sam. Våran Sam.

Veckan har till mångt och mycket följt instruktionsboken. Efter förlossningen då som inte var alls skolbok, men den skriver jag om en annan dag. Första dygnet sov både Sam och jag mycket. Andra dygnet ville han suga massor. Brösten gjorde oooont. Vi åkte hem (efter knappt två dygn, vilket tydligen är ovanligt tidigt efter snitt men jag höll på att få panik instängd på bb och hade dessutom inte speciellt ont längre) och på fjärde dagen rann mjölken till. Big time. Och då var Sam inte speciellt hungrig alls utan sov typ hela dagen. Brösten sprängde hysteriskt och läckte hejvilt. Dygnet därpå var vi mer i synk och när bröstvårtorna läkt efter ytterligare nån dag så har vi sen dess haft en välfungerande amning. Jippie! Jag var beredd på att det skulle bli lite krångligt att komma igång och trodde nog att det skulle vara svårare än så här faktiskt. I söndagskväll kom plötsligt det första syndaflodsgråtanfallet. Jag satt i soffan och lade sudoku medans mamma och A tittade på en romantisk komedi på tv. Jag har sett filmen förr och lyssnade bara på ett halvt öra, men när det lite sorgliga slutet kom så var det som om nån öppnade dammluckorna och tårarna bara sprutade och ville inte sluta. Jag grät för allt möjligt och sen dess har jag varit totalt överkänslig. Minsta lilla grej, bra som dålig, får mig att storböla. Att möta Sams blick, nåt fint ord från A eller bara synen av far och son får mig att tappa greppet fullständigt.
En hel del besök har vi haft och hunnit med att göra ett par också. Stolt som en tupp vill jag visa upp min son för hela världen men samtidigt har mina vaktinstinkter vaknat till liv. Igår i affären var det nära att jag bokstavligen morrade åt en karl som kikade lite väl närgånget på Sam. Lite ”hundskadad” är jag kanske… ;-) Mellan besöken och livets vanliga måsten gör vi väldigt lite. Vi ammar, myser i soffan eller sängen alla tre och bara njuter av att han äntligen är här. Och så gråter jag en hel del då… 

Hundarna då? Jo, det funkar helt oproblematiskt faktiskt! Silly åkte till nyblivna farmor och farfar innan jag kom hem från bb, men de andra tre har tagit bebis med lugn och respekt. Dizzy blev superglad när vi kom hem och pussade honom völkommen i hela ansiktet och sen var det inget märkvärdigt med hans närvaro. Svansa tyckte det var lite läskigt och blev väldigt lång i kroppen när hon försiktigt snusade på honom första gången, men sen dess har hon också varit lugn och avslappnad runt honom. Glatt söker hon upp honom när hon varit ute för att se att han fortfarande är här och hon skulle gärna tvätta hans öron noga, noga om hon fick. Aningen stressad blir hon när han gråter, men inte värre än att hon tycker det är lite jobbigt. Och gråter gör han ju ytterst lite än så länge så det har verkligen inte varit nåt problem. Mella som var hos Frida tills igår kom hem och hälsade överlyckligt på mig och upptäckte först därefter att det fanns en ny husse i familjen. Glatt pussande i ansiktet på ett för henne väldigt försiktigt sätt och sen har inte heller hon tyckt att det varit konstigt med bebis. Största utmaningen kan nog komma att bli att hålla en nagel i ögat på hundarna på promenader med barnvagn. Dizzy, som nu visserligen är i Kalmar med mamma, tyckte det var klart onödigt att ta ut en sån liten unge i stora världen och hade fullt sjå med att hålla koll och se till att han kom med oss hem igen och Svansa har också visat lite ökade vaktinstinkter så det gäller väl att hålla dem kort ett tag.

Nä, det här blev nog historiens mest osammanhängande bloginlägg. Men man ska väl inte förvänta sig för mycket av en nybliven mammahjärna där ner är upp och upp är ner. Bilder blir det säkerligen många av tids nog, men inte just idag. Nu ska vi ta en tur med vagnen och hundflickorna i solen!

Slutockuperat

Jag var på visit på BB igår. Sandra mådde oförsämt bra, och hade enligt henne själv mycket mindre ont nu, än efter blindtarmsoperationen. Sam var förstås alldeles ljuvligt underbar, även om han verkar vara en rätt tråkig typ, han sov precis hela den timme jag satt med honom i famnen…

Eftersom det lutar åt att mor&barn kommer hem redan ikväll(!), så tänker jag inte ockupera den här bloggen mer, nu får ni tålmodigt vänta till Sandra har ork och lust att skriva själv. Jag skriver i min egen istället. Och så ska jag se om jag har några användbara bilder i kameran…

/mormor

Sam den envise och den ynkliga supporterskaran

Ja, så kom han då till slut, den envise Sam. Det visade sig nämligen till slut när Sandra var helt öppen och krystvärkarna i full fart, att den rackaren tänkte komma med rumpan först i alla fall. Det tyckte inte Sandra var någon bra idé alls, utan ville bli snittad. Jag tror (men vet inte säkert) att det var något hon bestämt sig för på förhand.

Det blev full rulle på all personal, det handlade inte om akutsnitt och var på intet sätt någon kris, men det blev fasligt bråttom, eftersom han ju var på väg ut… Jag är mycket imponerad av all personal som strömmade till, alla gjorde sitt  snabbt och effektivt, men alla var hela tiden lugna och vänliga och berättade för Sandra vad det var dom gjorde och varför.

Så transport till operationssalen, där ytterligare personal tillkom. Nålar här och elektroder där, Sandra på sidan och spinalbedövning sattes, så upp på operationsbordet och ett skynke mellan Sandra och magen. Andreas fick en plats bakom Sandras huvud och jag intill. Sandra var hela tiden lugn, och tyckte det var bra att jag ställde mig upp och kikade över kanten på skynket för att se hela proceduren ”då kan du intyga att han verkligen är min”. Narkosläkaren frågade om jag var säker på att jag verkligen ville titta, men det var jag såklart.

Alla jobbade snabbt, och 18.10 (tror jag) var han ute. Då hade det nog inte ens gått en timme sedan vi kom in.

Sedan, när Sandra var ihopsydd och vi förflyttats till ett vanligt förlossningsrum igen, när lugnet lagt sig, barnmorskan pysslade och småpratade och hjälpte Sam att suga på bröstet, Sandra var alldeles lugn och avslappnad med ett ständigt leende i ansiktet, då föll supporterskaran ihop. Andreas kunde med fog få gnälla lite över sin förkylning som tagit ny fart, och jag kunde inte längre hålla tillbaka den migrän som jag känt sedan jag vaknat på morgonen utan tappade all min värdighet och spydde en hel påse full (vilka bra spypåsar dom har nuförtiden förresten, de där rondskålarna man fick använda förr var ju helt värdelösa!), såg sedan stjärnor och kunde knappt svara på tilltal, så Andreas skutsade hem mig, jag stängde av mobilen och dog i sängen och sov i 13 timmar. Det är jobbigt att föda barn….:)

Nu börjar jag känna mig levande igen, A har varit hem och rastat hundarna igen eftersom jag inte svarade i mobilen, men nu ska jag väl kunna ta hand om åtminstone den biten. Planen vi hade för efter förlossning måste ju ändras en del nu, Sandra blir kvar på sjukhuset minst 4 dygn, och troligen stannar jag här tills hon är hemma. Ska bara kolla hur jag har det på hundfronten…

Det trista är att bara pappor får hälsa på på BB. Men A skulle undersöka om det gick att göra undantag för mormödrar som varit med på förlossningen. Till dess kan jag väl… dammsuga t ex?

Förresten, bilder kommer väl så småningom. Min kamera lämnade jag på sjukhuset igår, och Andreas försök att ajFåna bilder till bloggen misslyckas hela tiden.

/Mormor

Jobbigt

Sandra har det rätt jobbigt nu. Värkarna är regelbundna, men jag sa till A att döma av Sandras reaktioner så verkar de inte lika starka som inatt. Det skulle jag inte ha sagt, Sandra som i övrigt inte kommunicerar så värst mycket med oss gav mig en fnysning… Alltså är de lika starka, men isf hanterar hon dem rätt väl. Enligt mig alltså. Fortfarande enligt mig och min erfarenhet ligger det allra jobbigaste i att det tar så lång tid, att ha så ont är väldigt mycket lättare när man har målet i sikte än när man inte vet om man har tre, tolv, 24 eller kanske ännu många fler timmar kvar. Dessutom blir man uttröttad, vilket också gör smärtan svårare att hantera.

Nåväl, det står i alla fall inte helt stilla här. Nu ligger Sandra i badkaret, kanske lindrar det lite ett tag. Någon bebis till lunchtid lär vi inte se, möjligen (väldigt mycket möjligen) kan det bli klart innan det blir torsdag.

/Lena

Fram och tillbaka

Jag, A, ringde förlossningen strax efter förra inlägget. De tyckte vi skulle komma in. Med lite bök kom vi iväg. Lena körde. Väl där gick jag och Saz in i förväg. Jag kollade stora skyltar: Förlossning hit och sedan dit. Men strax efter vi kommit in hittade jag ingen mer skylt. Fanns bara ”ögon” hit och huvudentré dit. Så efter ett tag ringde jag och fick reda på att vi gått fel. Vi skulle upp i hissen till 11 våning. Under hela vår promenad i sjukhuskorridorerna stannade vi till då och då för värkarna tog fart. Väl uppe fick Saz undersökning osv och jag och Lena fikade lite. Men barnmorskan var lite osäker på om vattnet verkligen gott. Och eftersom värkarna inte var jätte regelbundna, bara starka, så åkte vi hem igen…\nSaz försöker sova lite. Vilket hon faktiskt verkar göra mellan värkarna nu, som ligger på ca 7min emellan. Skall se om jag också kan lyckas sova lite nu…