Monthly Archive: januari 2010

No plats in the snow

Dizzy tragglar platsliggning i tid och otid just nu. Har bestämt att hon ska ligga minst fyra gånger per dag och helst i lite olika situationer. Och det går framåt! Fokus har helt legat på att få henne att ligga still och stabilt och jag har skitit helt i att hon låter. Belöning har endast bestått i nån lugn klapp, beröm och nån enstaka gång en torris. Bort med alla frustrationer och alla förväntningar på att nåt ska hända (planerad el oplanerad störning, klick eller kulig belöning) och visst har det blivit bättre! Hon ligger numera stilla och lugnt och har oftast hakan i backen även om det är helt valfritt. Pipet har minskat radikalt även om det fortfarande dyker upp ibland, men när jag skiter i att bry mig om det tycks det faktiskt bli mindre och inte mer. Gött!

Idag skulle jag lägga henne ute och tänkte att Mella gott kunde ligga lite hon också. Pantskalle. Mellans plats är jättefin och har aldrig varit några problem med, men jag har medvetet valt att inte lägga henne i snön just för att jag vet att snö är en hemsk störning för henne och den kommer vääääldigt nära när hon ligger ner… Och jodå, båda tjejerna låg så fint så ända tills Mella lade ner hakan i backen och ålandes gled iväg flera meter. Dizzy tyckte väl inte att man fick göra så riktigt utan pep lite och blängde på mig och Mellan fick tokspel och flög upp och iväg och kastade sig i första bästa snödriva… suck. Tja, vi bröt där. Dizzy fick beröm för att hon legat kvar och Mellan iddes jag inte ens låtsas om, überlycklig som hon var där i drivan. ;-) Inte lätt att vara svart galenpanna med snöpassion liksom! Ingen mer platsträning ute med Bollen förrän snön smält helt klart.

Idag är annars en rätt bra dag. Det onda i ryggen är lite bättre sen jag två nätter sovit med en dunkudde under den. Obekvämt som tusan, men tydligen lagomt avslastande ändå. Idag bråkar höger höft/ljumske istället så nåt långt har jag inte vågat gå iaf. Tur att hundarna har en husse helt klart!

Jag blev superlycklig över Lisas samtal med SKK! Hon ringde för att få veta lite mer om Focus C-höft och fick enbart positiva svar. Visserligen vill jag ju ha fina röntgenresultat på mina sålda valpar av helt egoistiska själ också, men i slutänden handlar det för mig till 99% om att jag vill att det ska vara bra för valpköparnas skull och lite extra just i Lisas fall som har trista erfarenheter på nära håll. Att hon kan slappna av och njuta av sin hund och slippa oroa sig för att han har ont gör att många stenar faller från mina axlar!!! Kram på dig Lisa!!!

Världens bästa!

Jag har världens mest underbar karl!!! Jag har haft en pissig dag i total dvala, inte fått ett skit gjort och känner mig allmänt värdelös och hemsk när A kommer hem från jobbet. Hundarna är understimulerade och rastlösa och jag orkar inte titta på dem utan att få dåligt samvete medans huvudet bultar illa. Han kommer innanför dörren och inser med en blick på mig vad för slags dag jag har och tar ljudlöst ut hundarna på rastrundor snabbast möjligt för att de inte ska stimma så mycket och därmed skona min onda skalle. Tillbaka igen ger han dem mat, masserar mina axlar där jag står i köket och försöker diska undan så jag kan börja med maten, det första jag gör på hela dagen känns det som. Jag är så glad att han förstår och ställer upp, men samtidigt får det mig att känna mig ännu sämre och jag gråter. Floder. Ulkande håller jag fast i diskbänken medan han bara tyst håller om mig och viskar i mitt öra exakt vad jag behöver höra just då. För han vet, han känner mig, han känner mitt innersta utan att jag behöver säga nåt med ord.

Tröstad och med aningen mindre bultande huvud, hjälpte det att gråta ut lite kanske, så tar jag hand om middagen medan A slänger ihop en kladdkaka. Vi hamnar i soffan med maten och sen kladdkakan och slötittar på Law and Order och 30 days. Huvudvärken kommer tillbaka och ryggen tar emot hugg så fort jag håller samma ställning aningen för länge. Inget är bekvämt. Allt känns bättre bara för att han är nära. Det är så mycket lättare att ta det onda bara han finns där. Stryker mitt hår eller masserar en fot, ger mig blickar så fulla av kärlek att det gör ont.

Nu är han ute med hundarna. Alla fyra. På långpromenad. Jag blir trött bara jag tänker på det och jag imponeras av att han bara tänker tanken att göra det.

Själv ska jag ta en varm dusch för att mjuka upp kroppen lite inför sängen. Att ha ont redan innan jag lägger mig bådar inte gott och jag drömmer om en ny madrass med mer stöd. Nä, nu har jag gnällt så det räcker för flera veckor. Hatar att gnälla egentligen ju.
Jag har insett en sak idag. Jag har alltid sett upp till tjejer som klarat sina graviditeter (och förlossningar och spädbarnstider för den delen) helt utan problem. Som lyckats vara lika aktiva, pigga, sociala och glada som vanligt och som inte på något sätt låtit det påverka deras normala liv utan snarare fått lite extra kraft och ambition av att gå med stor mage. Det gör jag inte längre. De tjejerna lär ju helt enkelt bara ha grym tur som får det så lätt. Min nya insikt gör istället att jag imponeras av de tjejer som har grymma graviditeter, hemska förlossningar och kolikbarn (el kanske t o m sjuka barn). De som mår skit både fysiskt och psykiskt, men som ändå håller ihop och som ändå lyckas le vid dagens slut, iaf nån gång ibland. Det är ju de som är de riktiga hjältinnorna!
Själv har jag det ändå rätt lätt skulle jag tro. Jag har nog inte påverkats så värst mycket vare sig kroppsligt eller mentalt, men nu börjar det bli tungt för min redan innan trasiga kropp och det känns. Vissa dagar mer än andra och dagar som idag vill jag mest glömma. Oh well, det är snart bara ett minne blott och hur mycket som går att skylla på graviditeten vet jag ju egentligen inte. Oavsett vad så överlever jag det här också. Och det som väntar oss ganska snart är på alla sätt värt dessa pissdagar!!!

Att ha A vid min sida gör att jag orkar vad som helst. Att få ge honom en son är det största och häftigaste jag kan tänka mig!

Seg

Mår sådär. Huvudvärk modell äckel och ont i ryggen eftersom ingen sovställning är bekväm så jag somnar först när jag är övertrött och sover sen så tungt i samma ställning alldeles för länge att ryggen känns som den smular när jag vaknar… Igår trodde jag att jag höll på att få influensa el nåt med feber och allt, men det gick tydligen över lika fort som det kom och lagomt till läggdags var febern borta.

Oh my god. Svansa trillade just ur bäddsoffan bakom mig med en ljudlig duns. Ingen är så klantig som hon! Helt förvånad och lite sur ser hon ut dessutom! :-D

Tänkte tvätta idag, men sköljmedlet är slut och tvättmedlet är bara en pytteslatt kvar av. Tvätten får vänta ett par dagar till m a o.
Ute är grått och nån enstaka plusgrad. Jag vill ha antingen flera plusgrader och gärna lite regn så snön försvinner eller minusgrader och ny snö att gömma den gamla med. Den snö som ligger nu är nämligen gammal och smutsig nu, svart av väggslask längs varje väg och gul längs med varje trottoar efter alla jyckar… Bläk.

Svansa löper på och porrar sig genom dagarna. Den Svarta och den Röda porrar de också, men tänker tydligen inte löpa själva just nu. Silly är omåttligt trött på dem alla tre och så fort de vaknar och börjar snuska så går hon suckandes iväg till ett annat rum för att få vara ifred. Själv är Silly glad, pigg och riktigt spellevinkig! Ute studsar hon runt och gör lekinviter till höger och vänster, bjuder på trix och ser allmänt lycklig ut! Hon har verkligen sin bästa period nu från mitt i mellan sina löp fram till nästa löp (borde komma i typ april…). 

Träningen går sådär. Eller tja, själva träningen går bra men det är svårt att motivera sig själv när ryggen skriker vid minsta böjning… Kanske man ska ha grandis el så nästa gång, så man slipper böja sig? ;-)

Bra helg

Det har varit en bra helg. Började finfint med frukost på sängen och har sen fortsatt i ungefär samma takt. Långpromenader, lite hundträning, umgänge och god middag hos svärföräldrarna och nu ska helgen rundas av med en kopp te och semla framför en film i soffan!

Besöket hos svärföräldrarna var lite sorgligt dock. Det var första gången vi var där sen deras gamla Ruff fick somna den 5e januari. Det märktes tydligt att den lilla blonda hunden saknades och Silly (som väl är den enda av våra hundar som brytt sig om den gamle stofilen) gick några varv i huset och letade efter honom utan att hitta. Ruff var en mycket gammal man som levt ett långt och mycket gott liv som fullständigt bortskämd på alla plan. Han skulle fyllt 15 år idag… Att hans matte skulle vara lite nerstämd fortfarande visste jag, men att hans husse som inte är av den blödiga sorten annars, skulle vara om möjligt ännu mer tagen var jag inte beredd på. Att se smärtan i deras ögon när de berättade om sista dagen och allt de fortfarande gör av rutin för en hund som inte längre finns, fick mig ledsen men samtidigt glad. Tänk att hundar kan ge så mycket till sina ägare! Så mycket glädje, kärlek, vänskap och trygghet att de saknas nåt så fruktansvärt när de är borta. Ruff kommer alltid att finnas i mångas minnen. Och i mitt knä. Han bet mig där en gång för många år sen när knät kom imellan honom och rottisen han skulle försvara sig emot. Tre tydliga hack att minnas honom för.
Svärföräldrarna är erbjudna att låna tant Sill när och hur mycket de bara vill när abstinensen slår till och det kommer de säkert att anta när våren kommer krypandes. Silly älskar dem och de henne och jag delar gärna med mig av mitt hjärta!

Nu kokar tevattnet i köket så det är dags att slå sig ner i soffan bredvid älskade A. Tänk att jag fortfarande efter så många år tillsammans älskar honom mer och mer för varje dag som går!

Underbara A!

Igårkväll var jag på ”hudvårdsparty” hos Anso. Kuligt med lite nya tips även om jag verkligen inte är nån stor målgrupp för kosmetika och dyligt. Mest kul var det givetvis att träffa Nadia, Ellinor och Anso och prata en himla massa bebis!!!
När jag kom hem sent och skittrött och rasade i säng rätt så omgående så satte A på sig ytterkläderna och tog en nattlig långpromenad med slyngelbrudarna.

Imorse vaknade jag av ett sött viskande av mitt namn och när jag trött slog upp ögonen satt A bredvid mig i sängen med frukostbricka som doftande kaffe! Underbaraste, underbara!! En mycket slö och härlig morgon spenderades i sängen innan A rastade systrarna innan vi tog med Silly och Dizzy på en långpromenad i skogen. Att gå med bara de två är lyx och så avslappnat och smidigt! De lullar runt i egen takt, håller koll på oss, kommer genast på inkallning och måste man koppla en stund så går de utan att dra eller konstra. Ibland får de ett ryck och leker lite på artigt damvis, skuttar upp på en sten och tigger godis eller bjuder på trix av samma anledning. Man kan gå där och prata och umgås utan att behöva ha koll på hundar hela tiden. Najs!!

Annars känner jag att jag behöver dra ner lite på takten nu. Jag orkar visserligen fortfarande att gå två långpromenader om dagen, men det sliter och jag är helt slut efteråt. Hädanefter får det bli en om dagen istället och så får A ta över en del av motionerandet även på vardagar. Energin ska jag försöka lägga på seriös hundträning istället! :-)

Porrbrudar och träningsfunderingar

Svansa började efter mycket om och men äntligen att löpa natten till söndag. Dizzy väntar vi fortfarande på. I vår flock räcker det med att en löper för att övriga ska bli supersnuskiga. El tja, Sillen är rätt så städad och försöker bara nån gång om dagen att sätta på Dizzy, men de andra tre är desto porrigare. Det raggas, uppvaktas, steppas och grejjas precis som om det vore hanar och sen ska första bästa bakdel (el framdel om man frågar Svansa, hon är ju lite bakåfram) juckas på. Suck. Silly kan bli så trött på dem att hon går iväg till ett annat rum och lägger sig för att slippa titta på dem och det hör inte till vanligheterna. Hon är normalt alltid i samma rum som jag. Nu vore det ju iaf behagligt om Dizzy kunde börja hon också, och ännu bättre om Mellan klämde i och startade hon med fast hon egentligen har en-två månader kvar. Skönt att ha allt gjort på en gång liksom…

Jag har övertalat husse att tävla Dizzy. Mest för att bryta den trista trenden hon och jag fått på tävling med misslyckanden av varierade anledningar och en större och större press på mig (från mig själv) att lyckas. Att han är en cooling under platsliggningar är en bidragande orsak också, för det är det enda moment jag får stora skälvan av och nu ska Dizzy baske mig inte avstå fler platsliggnar mer! Lite har det också att göra med att jag ju ska föda barn lagomt tills tävlingssäsongen börjar… ;-)

Iaf, Dizzy har alltid tränats av mig i lydnad och husse har väl aldrig gjort nåt annat än trix och agility med henne. Detta ställer till det. Dizzy är en hund med oerhört stora förväntningar och hon styrs väldigt mycket av dessa. Med mig är hon precis i sina rörelser, ofta såpass att hon överarbetar och kommer för långt bak i position t ex. Med A är det tvärtom. Långt fram, snett och slarvigt och hon ser ut att tycka att det ska räcka så. Med husse är det mer bus liksom så varför anstränga sig? Att vara tyst verkar också vara överskattat… hmm. Allt detta gör att de två kommer behöva träna mycket mer ihop inför tävling än jag trott. Jag trodde faktiskt det skulle räcka med att jag putsade upp momenten och att han typ värmde upp och gick in på plan. Jag kan ju heller inte träna på de problem som uppstår mellan dem eftersom hon är helt annorlunda med mig. Jaja, jag får väl koncentrera mig på att lära in krypet inför lägre och på min svarta pärla.

Den Svarta faller mer och mer på plats för varje dag förresten! Hon är intensiv och explosiv så det sprakar om henne, men hela tiden fullständigt styrbar och sammarbetsvillig. Hon tänker så det knakar inne i den svarta skallen och fattar fort vad det är jag vill ha. Hennes naturliga position som en lång period försvann har kommit tillbaka och hennes rumpa kan numera jobba jättefint i sidled även om det finns mängder kvar att jobba på så klart. Nästan allra skönast av allt, efter en hund som Dizzy, är att platsliggning verkar vara ett enkelt moment för henne. :-)

GRATTIS!!!!

Petra och P-A har fått en son!!! GRATTIS!!!!

Hmm, jag som var så säker på att de skulle få en flicka… ;-)

Känns helt absurt att vi ska göra samma sak som de om bara två korta månader…

Igång?

Jo, så kom dagen då jag sagt hur länge som helst skulle få bli första dagen på året. För det är den första dagen jag har haft tid att börja på nåt nytt, börja ta tag i allt som ligger efter och börja träna inför de hundmål jag har för året. Klockan är kvart över fem och jag har gjort… inte så mycket. Men vad tusan, helt overksam har jag ju inte varit. Jag har hittat köket under all disk och börjat tvätta upp alla högar med kläder, lakan, hundplädar och hundhanddukar. Hundarna har fått helt respektabla promenader och jag har börjat beta av alla mejl jag duktigt ignorerat ett tag i brist på tid och ork.
Nu finns det inte så mycket att skylla på längre, så det är bara att organisera upp allt och börja i ena änden liksom! :-)

En liten iaktagelse så här mitt i tvätten… Svansa har alltid varit en strumptjuv, men alltid hållt sig till husses strumpor. Mella har på senare tid börjat sno strumpor hon också, men kommer ofelbart alltid med mina! Snacka om hussehund och mattehund eller?

Ett grattis riktar jag till kennel Chess Player som fått valpar i dagarna. De första röda C P-hundarna dessutom och de röda slår ju liksom allt, iaf i mina ögon! :-)

Ett år kvar till nästa MyDog…

… och det är allt tur det! Jag är så jävla trött idag så jag vet knappt vad jag heter. MyDog är en jättekul utställning och rasmonterarbetet är roligt och givande. Att ha mamma, Anders och deras hundar här trevligt och att träffa allt hundfolk i mässan är skitkul. Men herrejisses vad skönt det är när det är över och jag får sova igen. När lägenheten bebos endast av våran flock (även om den idag knappt syns under all disk, tvätt, monterutrustning och allmänt bös) och tystnaden lägger sig igen. Imorgon väntar en hel del efterarbete för montern, tvättid, långpromenader, lite pappersarbete som ska till SASK för AG-exteriörs räkning och lite annat trist jag ligger efter med. Idag har jag bara vilat, ätit ifatt mig (har inte alls hunnit äta som jag bör i helgen) och myst i soffan med hundarna som är lika trötta som jag.

Hur det gick för oss i helgen då? Jodå, rätt så bra. Monster var 4a bästa hane båda dagarna och det får väl anses helt ok. Svansa var 3a i unghundsklassen båda dagarna, med hp på lördagen och utan på söndagen. Helt ok det också då hon verkligen inte är i närheten av så ”klar” som de som placerade sig högre. Silly var bara anmäld på söndagen och blev 2a efter Crazy och fick hp. På söndagen fick jag också äran att visa Dizzys fina son Merlin i juniorklass. Han gick jättefint och fick en slät 1a. Ett ck eller åtminstone ett hp tycker jag han var värd, men han har framtiden framför sig och kommer nog knappast ha problem att plocka utställningsmeriter längre fram!

Carrey ströks båda dagarna då han blev sjuk på fredagen. Först trodde vi i panik att det var kennelhosta vilket skulle resulterat i totalt kaos eftersom Carrey dels suttit i montern på torsdagen och dels isf smittat alla våra andra hundar och ingen av dem skulle kunnas visas eller sitta i montern på hela helgen. Efter några timmar och några fler symtom visat sig så insåg vi dock att det var tonsillit och en antaglig öroninflammation. Symtomen känner jag tydligt igen sen Caddy var ung och hade det flera gånger. Tonsillit bär de allra flesta hundar på latent och blommade antagligen upp på Carrey pga örat. Fredagen var han uslig och mådde piss, men sen har han blivit bättre och bättre för varje dag och enligt mamma mår han tydligen rätt ok idag.

Helgens bästa bitar är nog våra egna hundar. Jag är så stolt över dem alla sex!!! Carrey satt som sagt i montern på torsdagen med mig, Eike och hennes tik Narnia och hennes unghane Toby. Carrey måste ju säkert ha mått lite krassligt redan då, men skötte sig finfint och är verkligen en klippa att ha med sig på sånt här! Dizzy är lik sin far och har också gjort mycket bra ifrån sig i montern där hon mer eller mindre heltidsarbetat i fyra dagar. Hon tycker verkligen all uppmärksamhet är urmysigt, men kan också koppla bort allt folk och stim när hon blir alltför trött och lägga sig och sova mitt i allt. Silly tycker väl att det räcker med att folk ska klappa, hon tycker inte alls att hon behöver engarera sig i dem också utan vänder nacken till och visar vart hon vill bli kliad. Mellan och Monster är lite likadana. Monster ska helst hångla upp alla som kommer fram och det kan man inte anklaga Mella för, men lika glada och positiva är de båda två! Mella har också visat på en superb avknapp och förmåga att koppla av efter långa pass i montern och bara lägga sig och tvärsomna. Monster har inte varit i montern tillräckligt mycket för att bli så trött… ;-) Svansa har visat sig från sin bästa sida i ringen båda dagarna. På lördagen med Tezze (tack!) och på söndagen med mig och faktiskt inte tagit ett endaste passteg vilket är en stor sak för snabbpassande lilla blå! Hennes trav däremot är att dö för!!! På söndagen fick hon sitta eftermiddagspasset i montern också. Vi hade inte tänkt att ha henne där alls eftersom hon inte gillar barn alls, men det gick utmärkt visade det sig. Hon traskade glatt fram till alla och nosade och hälsade men gick därifrån om det blev för mycket och ville inte bli klappad av alla, men det anser jag vara fullständigt ok.

Mindre bra bitar med helgen är den sura personalen i entrén. Inte hundfolket då alls, utan de som hör till mässan. Sura, griniga och inte ett dugg tillmötesgående helt utan att man gjort nåt fel. Söndagens domare hade ett par riktiga sakfel såsom att han slog ner på Svansas och Sillys stora svarta fält som ett fel och att Svansa har en pytteliten rosa skärva på nosen. Att domarna inte tycker som jag kan jag ta, men när de inte är pålästa nog blir jag lite grinig. Annars är jag som sagt nöjd med bedömningarna i sig. Efter HUND09 kände jag i magen att det skulle få vara Sillys sista stora utställning, men eftersom hon var anmäld till MyDog valde jag att visa henne där ändå. Surt, för Stockholm hade varit en finare final på en fin utställningskarriär… Nu är hon iaf pensionerad från större sammanhang. Kanske att det blir nån udda start i veteranklass på nån liten utställning nån gång, men troligen inte det heller. Hon har gjort sitt och förtjänar att sluta med flaggan i absolut topp och medans hon själv tycker det är kul! Mindre kul var självklart också att Carrey blev sjuk och inte kunde vara med, men huvudsaken är att han blir frisk snart igen! Han ska nog däremot visas en del i veteranklass under året. Mestadels av sin husse, men kanske får jag sno honom lite… ;-)

Stora, stora tack riktar jag till de som suttit i montern utöver ”oss själva”: Carina med Fonzie och Tierra, Barbro (inte Berit, sorry!) med Focuz, Eike med Narnia och Toby, John med Merlin och Frida med Orca. TACK!!!
Jag, Andreas, Nadia och Mattias har jobbat hårt med montern som vanligt, men det är kul och viktigt så det är värt det! Min kära mor har suttit där en hel del också och Anders har servat oss när vi domderat runt honom. Tack till er också!!!
Jag tycker själv att det verkar vara fler som vet vad det är för ras nu än för bara ett år sen och jag tycker mig ha svarat på färre ”idiotfrågor” än förr och pratat med fler ärligt intresserade och mycket vettiga människor än tidigare år. Förhoppningsvis får hela rasen en hel del riktigt bra blivande valpköpare av denna helg och kanske, kanske nån av dem får en Dizzyvalp om ett år… :-) Jag är noga med att inte marknadföra mig själv som uppfödare i montern, utan hänvisa till klubbens uppfödarlista i första hand och därefter tipsa om uppfödare som jag tror kan passa just den personens önskemål och filosofi, men självklart får man en hel del positiv respons när man sitter där själv. Inte blir det mindre bra reklam när Dizzy själv står på bakbenen och pussar den intresserade med ett ljudligt knorrande heller… ;-)

Tja, nu är det ett helt år kvar till nästa års MyDog och väldigt, väldigt mycket hinner hända innan dess. Idag var vi på MVC igen och allt fortsätter att vara väldigt bra. Alla värden ligger finfint och min magkurva ser fin och jämn ut strax över nedre ”gränskurvan” för vad som är snittet. Nu börjar besöken trappas upp i antal mer och mer inför förlossningen och en mer spännande del av graviditeten börjar. Lilleman därinne är allt annat än en lugn bebis än så länge och jag börjar längta tills jag får se hur han ser ut och vem han är!!
Häftigt förresten med alla bebismagar just nu! På lördagen var Petra inne och kikade med sin kläckningsmogna mage och på söndagen var vi såvitt jag vet fyra gravida som visade aussie och åtminstone en till som tittade på! Yohanna träffade jag också på mässan och t o m hennes mage börjar runda till sig en liten, liten aning! :-)

För er som hoppats på bilder så måste jag göra er besvikna. Jag har inte ens haft min kamera med mig i vetskapen att den ändå inte skulle hinna användas. Bilder kommer säkert både här och var eftersom så blogga runt och hoppas på bättre lycka nån annanstans! :-)

Avatar

Filmen var superb!!! Ack så vacker både i teknik, story och känsla! Rekomenderas verkligen, men gå för guds skull inte på nåt annat än 3D-visningen!

Mindre vackert var Kurts reaktion. Så länge det bara handlade om enstaka helikoptrar eller andra dova smällande ljud så lugnade han sig genast när jag strök över magen. När kriget startade sprattlade han fullständigt hysteriskt tidsvis. Jag strök med båda händerna över magen hela tiden, andades lugnt och nynnade för mig själv och det hade en lugnande verkan, men fick honom aldrig helt lugn innan nästa ljudöverfall kom. Det blev väldigt verkligt att det verkligen ligger en liten bebis därinne. En egen individ med temperament och känslor. Och starka ben och armar. Ovansidan på magen som fick ta emot alla sparkar är alldeles öm nu och säkert blå på insidan… ;-) Karl som satt bredvid mig måste trott att jag var knäpp i huvudet som satt och gned magen som en annan budha och nynnade för mig själv så fort det hettade till i filmen! :-)

Filmen var som sagt väldigt, väldigt bra och den ska ses på bio så vänta inte tills den kommer på tv! För mig blir det inte mer bio förrän Sam är född iaf. Sen ska vi testa barnvagnsbio med Nadia och hennes bebis!