Idag skiner solen från blå himmel. Temperaturen är hel lagom på ett par plusgrader och solen värmer både kropp och själ. Snön gristrar kritvit och allt är bara inbjudande.
Och jag sitter inne. Snön är nämligen inte alls snö, utan is. Blankis. Det växlar mellan svinhalt och snorhalt precis överallt och inte hjälper det att gå bredvid gångvägarna heller för ovanpå snön ligger ett centimetertjockt lager skithal skare som man inte trampar igenom. Hundarna får kortisar i dag med och A är beordrad till apoteket för inköp av pensionärsbroddar att fästa på mina skor.
Tur att hundarna har sin husse utan ömtålig bula på magen förresten. De får sin dagliga motion av honom när jag inte kan.

Lillgrabben i magen börjar få det trångt nu. Han får inte in lika galet hårda sparkar längre och han snurrar inte runt, runt heller längre. Nu tror jag att han legat åt samma håll i över en vecka och tyvärr är det inte ”rätt” håll, dvs neråt. Men, men det finns väl fortfarande plats och tid nog att vända sig rätt antar jag. Hoppas det iaf. För nåt vändningsförsök vill jag helst inte vara med om och ännu mindre en sätesförlossning eller kejsarsnitt…

Jag har förväntat mig att jag ska hamna i nåt slags läge av ”blivande-mamma-som-boar-hysteriskt”, men än har det inte hänt. Trist för jag skulle verkligen behöva lite extraork att ta itu med storstädning, organisering och allmänt iordningställande innan Kurt anländer. Just nu är inspirationen till det absolut noll så jag skjuter det glatt på framtiden ett tag till! ;-)