Att kissa över eller inte, det verkar vara frågan just nu. Och vem som ska kissa över vem, vem som ska acceptera att bli överkissad och vem som helt enkelt ska ge upp överkissandet. Normalt är Silly vår enda markeringspinkare. Utmärkt anser jag eftersom hon är högsta hönset och dessutom den enda som ständigt går lös och därmed har ”fria tyglar” att pinka här och där. I koppel pysslar man enligt mig inte med sånt nämligen, man pinkar när man nödig och sen kan det räcka.
Förutom att Silly alltid pinkar över alla grannskapets jyckar så har hon alltid varit noga med att pinka över Dizzy. Sina döttrar har hon väl inte ansett vara värt besväret. När Svansa satte igång att löpa den här gången (hennes 2a löp) så började hon pinka över sin mor. Kaxigt kan tyckas och det tyckte tydligen Sillen också som pinkade över en gång till. I nästan två veckor, sen gav hon upp. Dizzy pinkar över småtjejerna nu i löptider (hon började fö löpa i lördags), men inte Silly. Det har hon för mycket respekt för. Svansa i sin tur kissar inte över Dizzy, men ibland över Mella… Tja, ni fattar. Det pinkas högt och lågt mest hela tiden och den enda som inte är med i leken ett enda dugg är Mella. :-)

Igår blev ytterligare en bra dag i lugn och ro med hemmamys. En långpromenad med hussen, Silly, Dizzy och Svansa i skogen och sen brödbak, smaskig mat och semla till efterrätt. A var hurtig och tog årets första springtur och tog Mellaboll med sig. De sprang 5 kilometer och det låter mycket i mina öron men ingen av dem verkade ens anfådda när de kom hem. I’m impressed.

Nattrastningen igår tog jag. Första svängen gick med Dizzy och Mella och vi hann inte mer än runt husknuten innan brudarna fick syn på en katt som låg där och tryckte vid husväggen. Vid gaveln på huset är det blankis och självklart hade jag inget fotfäste alls när båda två kastar sig framåt och drar iväg med mig. Gah! Ingen idé att vråla. Ingen idé att dra i kopplen. Ingen idé att bli arg eller försöka förhindra jakten. Mitt enda mål blev att hålla mig på fötterna. Det lyckades jag med som tur var och efter sisådär tio meters isåkning i ilfart efter två galna hundar så fick jag gräs under fötterna och kunde bromsa ekipaget. Puh! Brudarna tittade lite förvånat på mig och trodde nog att jag vid det laget skulle vara vansinnig, men jag kunde lungt bara be dem följa med mig åt motsatt håll vilket de faktiskt också gjorde snällt. Kanske för att katten inte sprang nåt långt utan bara precis utom räckhåll för hundarna och katter är ju egentligen inte speciellt intressanta om de inte flyr. Kanske för att jag behöll lugnet? Lite väl spännande sådär mitt i natten var det iaf… ;-)