Jag har världens mest underbar karl!!! Jag har haft en pissig dag i total dvala, inte fått ett skit gjort och känner mig allmänt värdelös och hemsk när A kommer hem från jobbet. Hundarna är understimulerade och rastlösa och jag orkar inte titta på dem utan att få dåligt samvete medans huvudet bultar illa. Han kommer innanför dörren och inser med en blick på mig vad för slags dag jag har och tar ljudlöst ut hundarna på rastrundor snabbast möjligt för att de inte ska stimma så mycket och därmed skona min onda skalle. Tillbaka igen ger han dem mat, masserar mina axlar där jag står i köket och försöker diska undan så jag kan börja med maten, det första jag gör på hela dagen känns det som. Jag är så glad att han förstår och ställer upp, men samtidigt får det mig att känna mig ännu sämre och jag gråter. Floder. Ulkande håller jag fast i diskbänken medan han bara tyst håller om mig och viskar i mitt öra exakt vad jag behöver höra just då. För han vet, han känner mig, han känner mitt innersta utan att jag behöver säga nåt med ord.

Tröstad och med aningen mindre bultande huvud, hjälpte det att gråta ut lite kanske, så tar jag hand om middagen medan A slänger ihop en kladdkaka. Vi hamnar i soffan med maten och sen kladdkakan och slötittar på Law and Order och 30 days. Huvudvärken kommer tillbaka och ryggen tar emot hugg så fort jag håller samma ställning aningen för länge. Inget är bekvämt. Allt känns bättre bara för att han är nära. Det är så mycket lättare att ta det onda bara han finns där. Stryker mitt hår eller masserar en fot, ger mig blickar så fulla av kärlek att det gör ont.

Nu är han ute med hundarna. Alla fyra. På långpromenad. Jag blir trött bara jag tänker på det och jag imponeras av att han bara tänker tanken att göra det.

Själv ska jag ta en varm dusch för att mjuka upp kroppen lite inför sängen. Att ha ont redan innan jag lägger mig bådar inte gott och jag drömmer om en ny madrass med mer stöd. Nä, nu har jag gnällt så det räcker för flera veckor. Hatar att gnälla egentligen ju.
Jag har insett en sak idag. Jag har alltid sett upp till tjejer som klarat sina graviditeter (och förlossningar och spädbarnstider för den delen) helt utan problem. Som lyckats vara lika aktiva, pigga, sociala och glada som vanligt och som inte på något sätt låtit det påverka deras normala liv utan snarare fått lite extra kraft och ambition av att gå med stor mage. Det gör jag inte längre. De tjejerna lär ju helt enkelt bara ha grym tur som får det så lätt. Min nya insikt gör istället att jag imponeras av de tjejer som har grymma graviditeter, hemska förlossningar och kolikbarn (el kanske t o m sjuka barn). De som mår skit både fysiskt och psykiskt, men som ändå håller ihop och som ändå lyckas le vid dagens slut, iaf nån gång ibland. Det är ju de som är de riktiga hjältinnorna!
Själv har jag det ändå rätt lätt skulle jag tro. Jag har nog inte påverkats så värst mycket vare sig kroppsligt eller mentalt, men nu börjar det bli tungt för min redan innan trasiga kropp och det känns. Vissa dagar mer än andra och dagar som idag vill jag mest glömma. Oh well, det är snart bara ett minne blott och hur mycket som går att skylla på graviditeten vet jag ju egentligen inte. Oavsett vad så överlever jag det här också. Och det som väntar oss ganska snart är på alla sätt värt dessa pissdagar!!!

Att ha A vid min sida gör att jag orkar vad som helst. Att få ge honom en son är det största och häftigaste jag kan tänka mig!