Det har varit en bra helg. Började finfint med frukost på sängen och har sen fortsatt i ungefär samma takt. Långpromenader, lite hundträning, umgänge och god middag hos svärföräldrarna och nu ska helgen rundas av med en kopp te och semla framför en film i soffan!

Besöket hos svärföräldrarna var lite sorgligt dock. Det var första gången vi var där sen deras gamla Ruff fick somna den 5e januari. Det märktes tydligt att den lilla blonda hunden saknades och Silly (som väl är den enda av våra hundar som brytt sig om den gamle stofilen) gick några varv i huset och letade efter honom utan att hitta. Ruff var en mycket gammal man som levt ett långt och mycket gott liv som fullständigt bortskämd på alla plan. Han skulle fyllt 15 år idag… Att hans matte skulle vara lite nerstämd fortfarande visste jag, men att hans husse som inte är av den blödiga sorten annars, skulle vara om möjligt ännu mer tagen var jag inte beredd på. Att se smärtan i deras ögon när de berättade om sista dagen och allt de fortfarande gör av rutin för en hund som inte längre finns, fick mig ledsen men samtidigt glad. Tänk att hundar kan ge så mycket till sina ägare! Så mycket glädje, kärlek, vänskap och trygghet att de saknas nåt så fruktansvärt när de är borta. Ruff kommer alltid att finnas i mångas minnen. Och i mitt knä. Han bet mig där en gång för många år sen när knät kom imellan honom och rottisen han skulle försvara sig emot. Tre tydliga hack att minnas honom för.
Svärföräldrarna är erbjudna att låna tant Sill när och hur mycket de bara vill när abstinensen slår till och det kommer de säkert att anta när våren kommer krypandes. Silly älskar dem och de henne och jag delar gärna med mig av mitt hjärta!

Nu kokar tevattnet i köket så det är dags att slå sig ner i soffan bredvid älskade A. Tänk att jag fortfarande efter så många år tillsammans älskar honom mer och mer för varje dag som går!