Daily Archive: 4 januari 2010

Saknat

Gud vad jag har saknat min hund!!! Och nu pratar jag inte om slyngelbrudarna som är på kollo fortfarande, utan om Dizzy som hela tiden varit här fysiskt men som först nu börjar bli sig själv fullt ut igen efter konvalecensen. Hon skuttar helnöjd lös på promenaderna, gör ett och annat tokryck och springer bara för att det är så härligt och för att hon äntligen får, men skruttar mest runt och nosar bredvid Sillen. Hon går lungt och städat i koppel och lyssnar när man säger nåt och har mental ork att faktiskt utföra det man ber om också.

Idag har vi för tredje dagen i rad tränat lite lydnad. Visst har vi kört lite kortare pass innan också, men det har mest gått ut på att få henne att orka koncentrera sig överhuvudtaget och inte bara balla ur i lyckoruset att få göra nåt. Nu klarar hon att anstränga sig lite och hålla ihop så man faktiskt kan träna på momenten i alla sina detaljer. Lycklig och taggad är hon, men hon håller ihop!
Fria följet är riktigt snyggt just nu. Tyst, fokuserat och i rätt position. Självklart finns mängder med detaljer att pilla på, det gör det ju alltid och särskilt såhär efter ett jättelångt uppehåll, men ändå känns det riktigt bra och hade nog genererat åtminstone 8-9 på tävling. Duktig toka!
Idag testade hon en ny variant på läggandet dock. Hon slängde sig fint i backen, men reste sig omgående och skuttade efter mig. Efter ett par såna upprepningar så fräste jag ifrån när hon reste sig och sen låg hon. Hon vet ju exakt vad det momentet går ut på och hon kan verkligen ta en tillsägelse så det kändes som rätt åtgärd trots att jag normalt aldrig fyar eller korrigerar under träning om hunden inte bryter vardagslydnadsreglerna och typ rusar ifrån mig, skäller på en annan hund eller nåt.
Vårt stora och eviga problemmoment platsliggningen känns också förhållandevis ok nu. Visst kan det fortfarande komma ett och annat kryp eller pip, men hon känns trygg och (för att vara hon) lugn. Jag har så gott som helt tagit bort all belöning i det momentet och förväntar mig bara att hon ligger still och håller klaffen. Om hon ska ha hakan i backen eller inte får hon bestämma själv och verkar välja att ligga med huvudet högt merparten men lägger ner det om det blir lite mycket störning och när jag är påväg tillbaka. Som belöning för rätt beteende så får hon bara en tyst och nöjd matte och lugnt muntligt beröm när jag kommer tillbaka. Klarar hon att ligga kvar tyst och stilla fast det blir jobbigt för henne kan jag möjligen klämma till med ett ”bra” från håll, men det är jag försiktig med eftersom jag sett alldeles för många hundar bli beroende av en ständigt babblande förare. Detta verkar vara melodin för just Dizzy iaf. 
Jag hoppas så obeskrivligt mycket att vi äntligen, äntligen, äntligen hittat melodin för att få Dizzy att ligga plats och att det kommer fortsätta funka även med främmande hundar och på tävling.  Sitter bara platsen så är jag säker på att resten kommer att flyta av bara farten också och hon kan äntligen få lyckas på tävling! Nästa steg blir att lägga skott på platsen, men det tror jag faktiskt inte kommer bli nåt problem. Hon är skottfast och får hon bara en vana av att det kan panga bakom henne när hon ligger plats så kommer hon nog snarare se det som ett stöd, en bekräftelse på att hon gör rätt.

Och vet ni vad? Jag tror bestämt att jag hittat träningslusten igen!!! Hoppas nu bara att den håller i sig! :-)

Tillväxt = mental dvala?

Jag tror Kurt/Sam har haft en växtryck modell stort under helgen. Dels har magen exploderat, dels har sparkarna blivit bra mycket kraftigare, dels har jag varit läskigt hungrig och sen har jag varit så trött, så trött. Kroppen får jag sparkat igång med lite våld, men huvudet verkar helt borta. Jag kan liksom inte hålla en tanke i huvudet tillräckligt länge för att tänka den klart på nåt vis…
De senaste nätterna har han väckt mig med sparkar mot mindre bekväma mål, men som tur är så har han varit snäll och lugnat sig rätt fort så jag fått somna om. Vaknätter lär jag väl få så det räcker och blir över tids nog ändå.
Förutom att jag vill ha tillbaka min hjärna ur dimman så är det ändå bra mysigt att det händer grejer med magen igen. Det har känts som stillestånd rätt länge och allt har känts overkligt och långt bort. Nu börjar det kännas på riktigt igen och insikten att de knappa tre månaderna jag har kvar som icke-förälder är korta börjar så sakta slå mig… ;-)

Grattis till Maria som fick tvillingpojkar igår! Tummarna hålls för Petra som ska ha typ när som helst.