Monthly Archive: oktober 2009

Magbild

Ja, före- och efterbilderna kommer. Promise! En annan dag.

Idag bjuder jag däremot på en ny magbild. Både jag och Nadia har insett att gravidmagar inte växer i ett jämt tempo utan snarare med lite ketchupeffekt. Ingenting, ingenting, ingenting och sen – poff! Igår sa det poff  i min mage iaf. Shit liksom. Tillväxten blir dessutom så snabb så magmusklerna blir alldeles ömma och det känns som träningsverk. Men ack så häftigt det är att se att det händer nåt!

mage15v_18v
Magen i vecka 15, som jämförelse.                               Magen idag. Vecka 18.

Förbannade internet

Den  här veckan har jag försökt uppdatera min blogg tre gånger utan att lyckas. Två gånger har då internet inte funkat alls och en gång hann jag skriva ett jättelångt inlägg som raderades när jag tryckte på ”publicera”. WordPress har en automatisk sparfunktion som gör att man inte tappar hela inlägg, men den funkade tydligen inte…

Kortversion idag alltså.

Tisdag: Mella och jag var hos Nadia och spårade, åt middag och de fyrbenta brudarna busade. Spåren som var Mellans allra första på äng gick dessutom i bäckmörker och på tjockt lager frost. Ändå gick hon jättefint enligt mig! Nöjd matte och iaf glad Mella, nöjd blir hon liksom aldrig. Mycket trevligt med bebisprat i massor också förstås! Vi väntar ju med bara lite drygt tre veckors mellanrum!

Onsdag: Dagen som försvann i en äcklig yrsel. Får såna dagar ibland och det är inte mycket att göra. Själv tror jag att det är min form av migrän, men vet vet jag inte.

Torsdag: Frida och Orca kom hit med hämtmat och umgicks lite. Dizzy blev jätteglad för lite besök i hennes annars så gråa liv just nu. De två svarta systrarna fick följa med till klubben för träning och Mella hade en dålig dag. Väldigt splittrad och okoncentrerad och mitt i allt fick hon för sig att valla klubbkompisens riesentik!! Pinsamt som f-n, men ingen skada skedd och hussen såg det bara som bra träning för sin hund.

Fredag: Sov väldigt dåligt inatt eftersom A var kvar på jobbet hela natten. Att sova ensam är ingen höjdare och jag somnade först framåt morgontimmarna och sov därmed till tolv… Sen kom A hem. Lite komplitteringshandling på fredagsfullt coop och en tur till djuraffären för hundmat, hundschampo och kattsand. De två yngre förmågornas tur att bada den här helgen. Och jodå, efterbilder på ”damerna” kommer. När datorn samarbetar och jag har ork samtidigt. De finns i kameran iaf… ;-)

Helgen bjuder inte på nåt särskilt. Nåt spår, nån långpromenad, en biltvätt förhoppningsvis och två hundbad med följande klippning. Men jag är rätt nöjd bara A är hemma jag! :-)

Elaka matten

Precis som Agnetha så har jag varit en taskig matte idag. Iaf till de två äldre hunddamerna. Det har badats, hemska tanke! Och fönats. Och ska klippas. Badet tycker varken Silly eller Dizzy om. Att torka med handduk tycker Dizzy är helskönt och knorrar ljudligt. Silly tycker väl det är ok, men lyckan är att bli fönad! Oj vad hon myser!! Hon kommer direkt när jag tar fram fönen och sätter sig tillrätta framför mig. Helst ska jag bara föna halsen och nacken, men resten är rätt mysigt det också. Knäpphund. Det knäppaste är att hon insåg att det var mysigt helt plötsligt för ett år sen från att ha tvärhatat fönen. Fönar jag mitt eget hår så kommer hon och tigger om att få lite hon också! Och det får hon ju så klart, ingen kan linda matte runt lilltån som hon! :-)

Iaf, mina damer är ytterst ovårdade och håriga så jag tänkte bjuda på lite före och efterbilder. Själv tycker jag sånt är skitkul så jag bryr mig inte om att jag gjort det förr. Anser ni att det är trist så hoppa över det då. ;-) Bilderna kommer när damerna är klara vilket säkerligen inte inträffar förrän imorgon.

Istället kan jag bjuda på två bilder på familjen stollar. Silly hör inte dit nu när hon är kossig utan tittar på dem som om de vore dumma i huvudet när de tycker att hon ska vara med och busa.

bus

busa

Slynglarna har fått en desto roligare dag. De har mest busat, gått promenader och haft en skön söndag helt enkelt. Jag har äntligen kommit igång att cykla med dem lite mer regelbundet nu. Det gillas av dem båda. Mellan är fortsatt svår att få att trava, hon vill helst galoppera och får hon inte det så passar hon. Men bara hon slappnar av så har hon en jättefin trav så jag ska bara hitta rätt ”knapp” för att få henne att fatta vad hon ska göra… Svansa däremot travar som en gud. Jisses vilket härligt steg hon har!! Snacka om att hon fått mycket från sin mor!

Nä, middagen är klar hojtas det från köket och sen ska vi mysa framför tv’n med nygjord citronpaj!

Inget nytt under solen…

Mella är vild som sagt. Mycket vild. På dagens förmiddagspromenad fick hon till sin stora lycka gå lös mest hela vägen och jag lovar, hon tog inte ett enda steg i nån annan gångart än galopp! Tja, borträknat alla bocksprång och krumbukter då… ;-) Hon har skaffat sig en ful ovana som jag misstänker kommer från hennes Blå syster. Hon har börjat gaffa på folk. Oftast helt vanliga människor som står eller går alldeles normalt i närheten av oss. Inte verkar hon vare sig osäker, vaktande eller sur heller. Det verkar mer bara som en dum ovana och att det liksom läcker överskottsenergi ur munnen på henne… Svansa skäller på folk som ser lite udda ut, beter sig ovanligt eller som hon tycker blänger på henne. Hon låter som en rottweiler och lyckas låta rätt farlig. Med henne är det ingen tvekan om att det är en kombination av vakt och lite osäkerhet som är anledningen dock och med en tillsägning eller två så slutar hon och slappnar av direkt. Hon är inte feg alls utan går utan problem fram och kollar av folk hon tycker är kusliga om hon får chansen, men den får hon ju sällan på okänt folk man råkar gå förbi bara. Tja, tonåringar är de som sagt och det händer massor i deras små skallar just nu det är ett som är säkert.

Sillen har gått in i löpkoman. Hon går låååångsamt ute och lyssnar sådär om man inte tar till den Allvarliga rösten. Hon vill göra på eget vis hela tiden och blir man arg på henne så sjunker hon ihop och vill inte vara med alls istället. Helt normalt efterlöpbeteende för henne helt enkelt. Lite trist att se är det för hon ser genast ut att vara 15 år och inte 9, men desto härligare är det när hon sen går ur skendräktigheten och blir 2 igen!! ;-)

Jaja!

Lisa brukar vara den som gnäller på mig när jag inte uppdaterat på länge. Och eftersom jag tycker mycket om Lisa och är mån om att hon fortsätter läsa här så får jag väl göra henne till viljes även denna gång och skriva lite… ;-)

Här händer väl inte så mycket att uppdatera om bara. Spenderar dagarna med att gå promenader som egentligen borde vara längre för att göra mina tonårsbrudar nöjda(-re), tränar lite med den Svarta Faran och pular i hemmet. Not much m a o… Surar över att jag inte har några pengar och söker några jobb. Surar över att mitt internet strular och ”blir trött” efter typ tjugo minuters användande och lägger ner. Surar över att A jobbbar och inte är hemma. Surar över att Mellan Boll är totalt skogsvild just nu och mer påminner om kusin Monster än sig själv.
Man skulle ju lätt kunna tro att jag är bitter, butter och allmänt grinig, men det är jag inte. Inte alls. Jag är inte ens lite butter. Jag är trots allt fasligt nöjd med tillvaron och det är få saker jag skulle vilja ändra egentligen. Mest är jag väl uttråkad antar jag…

Sillen har löpt tyst minst en vecka har jag insett. Hon är nämligen redan påväg ur sitt höglöp, något som brukar inträffa runt dygn 13-15 för henne. Rätt skönt ska väl tilläggas eftersom det betyder klart kortare löp och mindre blod på golvet. Mindre kul är det väl att just annorlunda löp på åldrande tikar kan innebära livmoderinflammation i antågande. Men men, än så länge är hon fullständigt frisk så det är väl bara att hålla extra noga ögon på henne framöver.

Mella är som sagt totalt galen just nu. Hon har även normalt ett par skruvar lösa och de flesta normala hämningarna fattas hos henne. Nu är hon värre än värst. Att gå i koppel med henne känns som en dragkamp med ett lejon med en raket i röven eller nåt! Hon sliter som en tok och sen helt utan förvarning så flyger hon iväg mot en luktfläck eller annat spännande och nästan sliter omkull mig i processen. Att kontakta henne är oftast lönlöst och det enda som funkar ens hjälpligt är att hålla hårt i koppeländen och inte låta henne komma framåt när hon drar. Att bli arg, korrigera eller säga åt henne på skarpen har totalt motsatt effekt. Då är det som att djävulen själv flyger  i henne och hon blir bara etter värre. Gah. Behöver jag säga att jag går med henne ensam eller endast i Sillys (okopplade) sällskap just nu?
Annars är Mella en kul hund. Skitkul faktiskt. Hon är intensiv och sprallig och tycker all sorts träning är buskul! Och ändå kan hon slappna av på ett bra sätt när inget händer. Att få mysa i soffan och bara vara nära, nära är guld värt enligt henne och får man inte komma upp kan man alltid bara lägga huvudet i knät eller armhålan på matte och mysa ändå. ;-)

Svansa är nog en av dem mest udda personligheter jag någonsin mött. Så okomplicerad och enkel att leva med samtidigt som hon har en väldigt lång rad mycket egna egenheter för sig och vissa dagar ger mig gråa hår. Att gå i koppel är fortfarande skitsvårt enligt Lilla Blå, men antingen har hon faktiskt blivit bättre eller så känns det bara så eftersom hennes syster är så hopplös just nu. Men kontakten mellan mig och Svansa, som förövrigt är nåt jag hela tiden får jobba med för den kommer inte naturligt alls, blir bättre och bättre. Hon är på alla sätt och vis husses hund, men det känns äntligen som att jag börjar nå fram på nåt vis och iaf kan känna att jag får lite kontakt med henne.
Nakenfis är ett namn som verkar ha fastnat på henne. Hon fällde i maj och sen dess har hon varit helnäck. Det är bara på svansen hon har päls värd namnet. Till rak motsats till hennes syster då som har bra och tjock päls på hela kroppen utom just svansen som ser ut som att den fått skabb eller nåt… ;-)

Dizzy är också naken och verkar nu ha fällt klart så gott som. Det är myyycket päls som ska trilla av den damen så det tar sin tid och det är alltid lika skönt när hon är klar! Nu har hon sommarfrilla i en jättefin mörkbrun nyans och ser riktigt fin ut. Ser fram emot vinterpäls dock så hon slipper bli kall på kvällspromenaderna.
Dizzy är aspigg nu och fattar inte alls varför hon ska ta det så himla lugnt hela tiden. Men även om hon pockar på uppmärksamhet och hemskt gärna vill hänga på ut och vara med och träna så tar hon ändå vilan bra. Men vi längtar till hon får klartecken för lite längre promenader och simning!

De två sista och minsta medlemmarna av familjen nämns inte så ofta här. Båda två mår iaf prima. Det är lite pyssel med att ge två katter olika foder (Norpa får light och Nita får supergott superenergifoder), men det funkar rätt bra ändå. Nita är inte längre annorektiskt smal utan alldeles lagom. Norpa kunde väl bli av med några gram till, men hon är ändå helt ok så hon får vara så. Annars blir hon väl knäpp av hunger! Nita har utvecklats och blivit en vuxen katt de senaste månaderna. Hon är grövre och har en underbar päls som är helt underbar att stoppa fingrarna i. Det är bara svansen som ser lite tafflig ut… kanske hon har samma syndrom som Mella?
Norpan är väldigt mycket katt. Hon gör som hon vill och det är inte så mycket att göra åt det liksom. Hon gosar när  hon vill och kommer och ligger nära i soffan, men det är liksom helt egoistiskt och inte alls på samma sociala vis som Nita gör. De två ihop är fortfarande bästa väninnor och tvättar varandra, sover tätt ihop och leker våldsamma lekar ihop. Norpa roar sig ibland med att mucka med småbrudarna men det slutar alltid med att Dizzy kommer med stela ben och ser till att hennes småsystrar ger tusan i hennes katter. För det anser hon fortfarande att det är. Hennes katter. :-)

Så, liten uppdatering över läget här hemma. Nåt mer intressant kommer kanske en annan dag…

Hoppfull träning

Jodå, ikväll har vi vart på klubben för första gången sen juni. Vi har visserligen vart på lite andra brukshundklubbar sen dess, men utan att träna nån lydnad. Ikväll var det öppen träning med rätt så god uppslutning och se, våra yra småhönor gjorde riktigt bra ifrån sig trots att de fick helt hysteriskt mycket mer störning än de är vana vid!

Vi började lite lungt med en kortare promenad genom skogen vilken gjorde mig allt annat än hoppfull och ganska beredd att sätta den svarta i bilen snarast möjligt. Hon studsade på bakbenen hela vägen och var totalt okontaktbar. Hon snodde runt och stirrade ut i skogen och höll flera gånger på att dra omkull mig när jag försökte parera hennes ryck och mitt äppelätande samtidigt. Tillbaka till klubbstugan gav jag A kopplet och sprang in på toa. Sicken grej! Att gå på toa var tydligen värsta mirakelkuren för min hysteriska! Helt plötsligt var hon totalt fokuserad på mig och bjöd på frivillig fot i finaste dressyrhäststyle med sina bruna ögon fastnaglade i mitt ansikte! Najs!

Sen mötte vi upp Nadia och Tezze på parkeringen medans det kördes platsliggning med skott alldeles intill oss. Mellan vek örat åt det hållet de första skottet och sen hörde hon ingenting. Lika obrydd som förut m a o. Svansen hör och tittar, men kan leka under skott utan att bryta leken och verkar inte alls rädd. Knusslet med henne är mest att hon i andras ögon nog kan se rätt så skraj ut eftersom hon har det kroppsspråk hon har. Hon ser alltid väldigt låg och mesig ut så fort det är nåt runt omkring henne eller när hon funderar på nåt. Känner man henne så vet man att det inte alls är vad det ser ut som, hon bara ser ut så liksom. Hennes mor har ju som bekant också ett väldigt ”lågt” kroppsspråk många gånger och kastar sig t ex i golvet och ser ut som jag pryglat henne i en halvtimme om jag ber henne gå in i köket så jag kan stänga grinden om henne. Det är bara spel och inte alls så att hon är rädd för vare sig mig eller att bli instängd i köket. Tja, med mer skottvana (för gudarna ska veta att vi verkligen inte skottränat som vi borde ha gjort!) så kanske Svansa inte ser ut som att fått stryk när skotten går av.

Mellan var härlig på plan. Väldigt med mig trots att det for bollar och främmande och bekanta hundar runt oss och hon koncentrerade sig jättefint på det vi gjorde. Det enda som störde henne var Nadias glädjeyttringar när Nea var duktig. Då skakade hela Mella i sin vilja att springa dit och leka med dem, men hon stannade fint kvar vid mig iaf. Duktig galenpanna! Momentträning körde vi inte så jättemycket på idag eftersom miljön var så ovan för henne, men lite ff-positioner, plats, apport med främmande apport och hopp körde vi. Apporten gick finfint trots att den var okänd, positionerna satt fint och platsen kändes trygg i koppellängd men lite pip fick jag dock. Hon är helt enkelt så laddad så hon har svårt att slappna av p platsliggningen, men det kommer väl med erfarenhet antar jag. Hemma är hon tyst trots laddningen så det ordnar sig nog det också. Hoppet tror jag var andra gången i hennes liv jag körde på ett hinder och inte ett cykelställ och det satt så fint så. Hon tjuvstartade en gång, men annars kändes det bra.

Förövrigt funderar jag på att lära om ingångarna med den svarta. Jag funderar på om inte en klassisk ”gå-runt” variant skulle passa henne bättre? Hon är toksnabb och hamnar ofta snett i sittandet och jag känner redan att det bara är en tidsfråga innan hon använder mig som stoppkloss på äkta aussievis. Om hon går runt så slipper jag dels att hon bromsar på mig och dels blir ju sittandena logiskt sett rakare av sig själva då. Hon känns väldigt fokuserad på att komma fram till mig så jag tror inte att det skulle bli några problem med att hon skulle köra stor cirkel bakom mig heller. Hmm, får fundera på detta. Jag tycker trots allt att vänsteringångar är snyggare och det kanske är onödigt tidskrävande och svårt att lära om istället för att fila på den ingång vi har?

Dizzy

Åh vad jag saknar min hund! Alltså hon ligger precis bredvid mig och mår rätt så prima skulle jag tro, men det skär i hjärtat att inte få ta med henne på promenader och inte få träna och hela tiden få bromsa, dämpa och hindra henne. Hon går både oss och sig själv på nerverna nu och vill, vill, VILL!!!

Hon har förvånansvärt mycket muskler kvar efter dryga tre veckor av fullständig passivitet, men styrkan verkar rätt borta tyvärr. Hennes kondis har inte  varit så här dålig sen hon var högdräktig förra hösten och vaggade fram bred som en soffa.  Den här veckan har jag börjat tjuvöka hennes rörelsemängd en aning. Hon står visserligen på strikt vila tills nästa vecka, men jag har utökat iaf en av hennes promenader till runt ett kvarter eller två istället för sisådär 100-150 meter fram och tillbaka längs trottoaren här utanför. Hon är jätteglad över att få känna lite nya lukter och se nånting mer än vår gata, men det märks också att hon faktiskt blir trött av att gå två kvarter. Sjukt. Samma hund som sprang en mil med husse i god fart för bara en månad sen och kom hem och knappt var flåsig.

Jag hoppas nu att sjukgymnasten ger oss klartecken att sätta igång henne lite smått nästa vecka och att hon läkt precis så bra som alla hoppats. Om hon inte kan köra agility igen eller kanske får ta det lite lugnt med tacklingsrejsen med småbrudarna så är det helt ok. Det kan vi leva med. Bara hon får träna lydnad och spår och hänga med husse på löpturer så kommer hon må bra. Och kan vi sen para henne för en kull till så vore lyckan gjord. Men självklart är det viktigast att hon får ett drägligt liv med den aktivitetsnivån hon behöver och vill ha för att må bra inombords.

Det är jobbigt att ha en skadad eller sjuk hund. Att inte veta riktigt hur det kommer att gå. Att se hur hon vill och tvingas hålla emot. Men att se henne kämpa och visa djupet av den fantastiska mentalitet hon har är desto underbarare! Och att se henne bli bättre och bättre för varje dag som går!