Monthly Archive: september 2009

Löp

Jag hann inte mer än tänka att brudarna  börjat bli lite porriga  igen (vilket alltid signalerar löp) och kikat i kalendern förrän Silly började.  Hon är lättsam löpkossa dock. Fortsätter att gå lös ända fram till höglöpet och även då fast under striktare uppsikt, blöder väldigt lite och tvättar sig duktigt. Lite porrig då, men inte i närheten av de andra tre. Trökigast är att hon blir en kossa strax och kommer sen gå som i sirap och bete sig som om hon vore femton i ett par månader innan hon blir pigg och glad igen. Men, men det går ju över som sagt.

De andra tre kommer med stor sannolikhet löpa direkt efter varandra i vinter. Förutsatt att småbrudarna håller sex månader vil säga, det vet man ju inte alls än. Svansa beräknas börja i slutet på november, Dizzy slutet på december och Mellan slutet på januari. Tre månader med löp. Kul – not. Kunde de inte klumpa ihop sig och köra samtidigt alla tre istället så det är gjort sen? Fast, lite glad ska jag väl vara att de iaf kommer vara färdiglöpta till mars när bebis förväntas anlända. Hade blivit jobbigt med hundvakter annars… ;-)

Ett par bilder till

Några bilder till. Fast betydligt färskare höstbilder.

intensiva
Älskade intensiva, knasiga Mella.

mellaboll
Knasig och intensiv som sagt… ;-)

toasvans
Syster Blå är knasig på helt andra sätt. Som att hon gärna hjälper husse med tandborstningen…

mage15v1
Och så då den efterlängtade magbilden. Vecka 15, eller dag 14+2 för att vara exakt.

Äntligen bilder!

Efter många om och men så har jag äntligen både en dator som funkar hyfsat (även om internet istället är knas rätt ofta), en fungerande kamera och en sladd som jag vet vart den ligger. Så nu blir det lite bilder från sommaren! Jag skulle ljuga om jag hävdar att vi fotat ofta, men lite bilder är bättre än inga! :-)

bad1
Monsterhunden goes sjöodjur i Sisjön.

bad10siomo
Två vackra blå.

bad9mons
Kanske den allra finaste av dem alla!

bad8sill
Lite knäpp bild, men jag gillar den ändå!

bad8carr
Pappahunden med munnen full.

bad7carr
Han är visserligen ytterst väluppfostrad, men ibland kan han bara inte låta bli att hålla kvar och morra glatt när man säger loss! Hund med humor liksom!

bad6carr
Blött.

bad5svans
Blötare än pappa.

bad4svoca
T o m höstmänniskor som jag kan längta tillbaka till sommaren ibland…

bad3svans
Svansa i ett nötskal! :-)

bad2svans
Mer nötskalssvans!

alot
Så här ser det ofta ut i vårt kök när mamma är på besök. Finns det hjärterum så finns det stjärterum! Ni ser väl Sillen?

carrutst
Inoff på Ölands bk. Carreys lipande mot husse är underbart!

carrutst2
Att charma domaren är halva grejen. Carrey är bra på det. Så bra att han till sist stod som BIS!

dizzuts
Dizzy i ringen. Att stå är ingen konst. Om hon kunde springa lika fint också vore jag toknöjd.

dizzutst2
Väntan. Mattes älskade rödnäsa!

dizzutst3
I ringen igen. Och jodå, rätt fin är hon ju. Om hon bara lärde sig trava lugnt och tyst så skulle nog de där efterlängtade två caciben trilla in rätt lätt…

För de som undrar. Jo, det kommer magbild också. Nåt i kontakten mellan kamera och dator strejkar lite och jag behöver A-hjälp först bara. Men jag lovar, det kommer!

Stolt morsa! (och farsa)

Efter den här helgen kan Silly och Carrey vara rysligt stolta över sina barn! Särskilt över två av dem.

Först och främst så klarade Lisa och Focus uppflyttet till lägre spår på första försöket med god marginal i poängen. Alltså stoltare uppfödare kan man nog inte bli än vad jag är över dessa två!!! Alltså jag är stolt över alla ”mina” bebisar och det helt oavsett vad de presterat i resultatväg, men Focus och Lisa har kommit så otroligt långt på alla plan på det här året att resultaten bara är en mycket trevlig biprodukt!

Sen gick min egen uppfödare och härliga storasyster Kissy och klarade uppflytt till högre spår med finfina poäng där med! Största segern för dem måste nästan vara att Kissy fick en 10a på plats med skott. Skott är ju nåt som inte funkat problemfritt för henne sen hon blev rejält skrämd som liten, men nu verkar hon kommit över det finfint!

TILLÄGG: Carreys dotter Garbo på kennel Faroflox fixade också uppflytt till högre spår i helgen! Tre barn på en helg måste väl nästan vara rekord!?!!

Idag är en stor dag på annat sätt för Sillys yngsta barn. De blir idag 15 månader och är därmed officiellt unghundar! Redan har den sex hundar starka kullen tillsammans 3 utställningscert, fyra förstapris i Lk1, ett uppflytt till lägre spår, ett utomordentligt MH med 1a på skotten och utöver det är det sex underbara hundar som gör sina ägare glada varje dag! Vissa av dem utdelar fler grå hår än de andra ska väl erkännas (kanske den gråhåriga av dem allra mest?) och alla är de hundar med ”mycket hund i”. Alla är ändå trevliga, sociala och egentligen väldigt lättsamma hundar att leva med och att umgås och träna med. Framför oss har vi fem MH’n och röntgen av dem allihopa. Flera av dem har tävlingar planerade i höst och vinter och säkert kan de stoltsera med ännu fler fina resultat innan de fyller ett och ett halvt vid årsskiftet.

Jag vill gratta alla underbara unghundar på månadsdagen och tacka alla underbara valpköpare så otroligt mycket för det underbara jobb ni gör med era hundar!!!

Vågor

Som vågor eller vattenvirvlar. Bättre än så kan jag inte beskriva det. Sen igårkväll kan jag känna att det rör sig därinne! Inga distinkta rörelser eller sparkar eller ens fisksprattel som det ofta beskrivs som, utan bara ATT det rör sig. Det är inte stilla liksom. Men så är det tidigt som attan också. I all litteratur står det att man kan känna rörelser från vecka 16 eller möjligen 15 och som förstföderska sällan tidigare än veckan 18. Jag är på sista dagen i vecka 14… Men så har jag spenderat mycket tid med att känna efter också. Underbart är det iaf och genast kände jag mig mer gravid än för bara ett par dagar sen! :-) Gått upp i vikt har jag gjort också. Nästan ett halvt kilo! ;-)

Tjat

Det var väl värst vilket tjat det blev på magbilder då! Hmpf… Får väl se hur det blir med den saken.

Nadia var här på middag och glass ikväll. Mycket trevligt som vanligt! Annars är väl allt som vanligt ungefär. Jag fick ett ryck och planterade om alla mina blommor idag. Eller iaf de som överlevde min långa dvala när jag tydligen inte såg att blommorna sloknade och ville ha vatten… ;-) Så med färre, men mycket gladare och finare blommor i fönstren kände jag mig lite duktig. En genomkammning av dogsen och en dammsugning behövdes innan Nadia kom så det fick det bli också. Tre aktiviteter efter varandra som alla gav ryggen stryk. Nu känns det som den ska gå av på mitten… Underligt egentligen. Jag har ett trimbord som står i vardagsrummet som jag sällan använder till vardags. Korkat eftersom ryggen som sagt tar stryk av att gå igenom fyra hundar sittandes på golvet… Kanske ska bättra mig på den punkten innan jag blir stor och tung dessutom? Fast då orkar jag väl inte lyfta upp dem istället. Kanske ska ställa bordet intill soffan så de kan hoppa upp själva?

Magen ja, jo den växer. Inte så fort och än ser jag inte mycket mer än lite mullig ut även om det känns mer eftersom magen är hård och oböjlig och i vägen när man ska böja sig till golvet. Dizzy är min ängel och kommer alltid kutandes när jag tappar nåt och lyfter det åt mig. Sötnosen! Henne kommer jag ha glädje av sen! Jag har fortfarande inte gått upp nåt iaf. Rätt skönt faktiskt med tanke på att det väl blir ganska många kilo ändå innan mars. Är lite rädd för att gå upp 30 kilo eller så…

Mellans träning går sakta framåt. Oftast iaf. Ibland går den bakåt också. Klurigast just nu är att lära henne att lägga sig framåt från sittande. Hon är nämligen så himla bra på att lägga sig bakåt, vilket jag är jätteglad för, att hon gör det även från sittande. Mindre kul när man ska lägga henne plats och hon slänger sig bakåt och hamnar en dryg halvmeter bakom mig istället för vid min sida… Gulligt men inte så rätt. ;-)
Annars är hon väldigt lik Dizzy att träna. Pigg som få och blir mer taggad ju oftare vi tränar. Hon tycker verkligen det är tokroligt att traggla fotpositioner eller ettans apport! Knäpp hund. Men ack så tacksam att jobba med!

Nu ska jag börja göra mig redo för natten och tigga en ryggmassage från A!

Ut ur dimman in i vardagen

Jag har varit så jäklans toktrött, hungrig och rätt så illamående i flera månader. Gravid liksom. Det har känts påtagligt och annorlunda. Nu är jag pigg, rätt osugen på mat (särskilt frukost) och inte ett dugg illamående längre. Normaltillstånd för mig alltså. Och helt normalt för att vara gravid också. Men det känns olustigt ”ogravidigt”. Tur att magen växer iaf.

Vardag ja. Hundträningen är kul igen och jag är sååå tävlingssugen. Därmed även lite sur på mig själv för att halva sommaren gick åt åt till att göra ingenting alls och Mellan är därför långt ifrån tävlingsklar. Men vad tusan, det är ju liksom bara att börja i ena änden och träna på! Och det gör vi. Hon är skitkul att jobba med. Väldigt lik Dizzy men superfart och taggad till tusen hela tiden. Lite samma problem får vi också, lite frustrationsljud när hon inte fattar och hjärnan är inte alltid helt med. Men kul är det!

Det här med graviditeter verkar ligga i luften i år förresten! Petra och P-A ska ha i januari redan! GRATTIS!

Orättvist

När jag själv är så glad och nöjd med min situation så känns det än mer ledsamt att det inte går lika bra för andra i min närhet. Jag blev så lycklig när jag fick veta att jag och F väntade barn samtidigt sånär som på en dryg vecka och såg framför mig hur vi stora och runda skulle fira nyår ihop och hur vi sen skulle rulla barnvagnar på gemensamma hundpromenader i vår. Mitt hjärta brast lite när jag fick reda på att det inte blir så. Att hon förlorade sin graviditet precis innan den osynliga gräns som för mig kändes som ett första målsnöre, när missfallsrisken snabbt sjunker radikalt. Så nära liksom…Underbara människor som inte förtjänat detta hur vanligt eller naturligt det än må vara. Håller tummarna för att de ska ”få till det” snart igen och att det nästa gång går vägen – hela vägen!

Gammal

Idag känner jag mig fasligt gammal och vuxen. Jag har varit i stan på hippt fik och träffat mina två kusiner. Två tjejer från pappas sida, 16 och 17 år gamla. Hippa, trådsmala och attan så unga. Men ändå vuxna. Jag minns ju när de hade blöjor, när de satt i vagn och när deras mammor gick gravida med dem! Underligt att de gick och blev stora så jäkla fort!!! De är partypinglor och bär kläder av senaste mode och pratar snygga grabbar och senaste festen och kommande matteprovet. Och själv inser jag hur otroligt långt därifrån jag är nu. Det känns otroligt avlägset att hänga på fik varje dag, att shoppa ”innekläder”, alltid bära smink och se sådär hemskt fräck och fräsch ut och att gå ut och parta i tid och otid.

Men det var skitkul att träffa dem båda. Den ena har jag trots allt väldigt mycket gemensamt med bortsett från hennes stora intresse för mode och design som jag väl aldrig tyckt vart så kul. Hon är samma typ av person som jag, babblar en massa och passar säkert in i nästan vilken situation som helst. Hon delar min stora kärlek till hundar, men har tyvärr aldrig fått chansen att göra nåt med det. Men en dag när hon är redo så ska jag allt se till att sälja en valp till henne! :-)

Dizzy går framåt. Hela gångna veckan har jag varit orolig för henne för hon började halta mer och och inte mindre och vissa dagar har hon varit riktigt kass. Men med is i magen, telefonstöd från vet och så absolut lite rörelse som möjligt för henne så har det blivit mycket bättre. Hon är glad och pigg och förutom bäckenet, dvs hältan bak, så är hon helt återhämtad nu. Igår fick hon och Silly följa med på kalas hos svärföräldrarna vilket gillades. Smaskiga matrester, en massa mella (hundgodis) och klappar och pussar från sötaste gudsonen William gjorde henne både på gott humör och alldeles trött. Trots att hon knappt rörde sig så har hon ju inte varit med om så mycket på två veckor. Stackarn har ju bara fått stanna hemma hela tiden.

Småbrudarnas träning är igångsatt igen efter en alldeles för lång semester pga min gigantiska trötthet och A’s tokjobberi. Mellan är laddad till tusen och får inte hjärnan med sig jämt, men när hon får det så är hon underbar att träna! Både hon och jag kan bli rätt så frustrerade när det blir fel ibland, men håller bara jag huvudet kallt så brukar hon kunna också. Mer fokuserad och träningsglad hund får man leta länge efter iaf! (Eller tja, bortsett från storasyster Dizzy då.) Svansen och husse ser ut att vara i god form också. Bättre än vår faktiskt för de ser inte ut att ha tappat nåt trots den långa vilan.
Vi får väl se när det kan bli tävlingsklart, men jag siktar på Lk1 med den svarta och A siktar på appellen med den blå. Mellan är inte riktigt mogen för appellen i spåret ännu så då väntar jag hellre lite med det. Tävlingssugen börjar jag iaf bli!

Den största av nyheter!

graviditetstest
(Snodd bild men samma resultat.)

Japp. Så är det. Mirakel kan ske. Jag och A lade ner för ett par år sen efter att ha försökt länge och insett att vi skulle leva ett liv utan barn. Sorg. En ofantligt stor sorg. Och sen en insikt att livet kan bli helt ok ändå och det har sina fördelar att inte ha barn faktiskt. Sen ur det blå, helt oväntat och som en ordentlig chock kom då detta som en perfekt present på A’s födelsedag. Lyckan är total, behöver jag skriva det? Värsta riskperioden för missfall är avklarad och vecka 13 snart avklarad. Rädslan att förlora detta har varit stor och kvävande, men börjar lite släppa nu. Men läskigt värre är det fortfarande. Det känns ju onekligen som vår enda chans.  Förväntad leverens i slutet på mars. Jag mår bra och har äntligen fått tillbaka lite energi och känner mig inte längre konstant spyfärdig. A ler. Han ler ofta och mycket och blicken i hans ögon får mig att älska honom ännu mer fast jag inte trodde det var möjligt.