Monthly Archive: februari 2009

NakenDizzy

För er som är nyfikna på exakt hur naken en Dizzy kan bli… ;-)

dizz3
Att stå på trimbordet är inte världens kuligaste, därav bristen på hållning. Hon är inte ett dugg bakhög egentligen. Jag måste ändå säga att hon gått ihop fint efter valparna. Tuttarna hänger bara några centimeter nu och muskler och hull är på god väg tillbaka!

dizz31
Söta benrangelhunden med de stora fötterna! ;-)

dizz21
Den här vinkeln är allra roligast! Hon är inte bred om rumpan iaf! :-D

Hållas lugn…

Dizzy ska ju hållas lugn under läkningstiden. Stygnen ska tas om två veckor och först några dagar efter det får hon börja röra sig lite mer. Tjoho. Dizzy var lugn i onsdagskväll och förmiddagen igår. Sen dess tittar hon uppfordrande på mig titt som tätt och vill göra nåt! På promenaderna är det flexi som gäller för att hon ska få röra sig aningen fritt iaf. Lös är inte att tänka på då hon genast skulle slå kullerbyttor och köra bockserier som värsta racerponnyn. Inomhus får man hela tiden hålla ett vakande öga på henne för att se till att hon inte bjuder upp nån av småtjejerna till brottningsmatch och så fort jag reser mig så står hon framför mig med tindrande ögon, huvudet på sned och säger ”Vad ska vi göra nu? Nåt kul? Säg nåt då! Jag vill göra nåt NUUU!” Stackars lilla nakna Dizzy som har två veckor av tråkigheter framför sig… Nu ska jag ta fram klicker och godisburk och träna lite lugna trix och platsliggning i köket iaf.

Rekord?

Nu börjar jag nog slå personliga rekord i antal blogginlägg på kortast tid! Men det är väl så det är, ibland får man massa inspiration att skriva och ibland spyr man vid bara tanken på det… Jag till skillnad från många andra kan ju rapa ur mig långa, långa texter utan att ha nåt alls att skriva om egentligen dessutom. Många skriver ju bara när det hänt nåt, när de har nåt att rapportera. Själv skriver jag nog som mest när det händer lite. Då tänker jag ju mest! ;-)

Iaf, jag har funderat på om päls väger väldigt mycket. På vissa hundar verkar det ju så. Jag minns en viss herr Cooper som blev totalt fnattig när han blev nerrakad och fick energi för tio hundar helt utan att annars vara en lat eller ens speciellt lugn hund. Hur Stella skulle reagera på nerrakning kommer vi säkerligen aldrig få veta, men när jag friserade hennes svans igår inför söndagens utställning blev den tydligt jättelätt! Sen dess bär hon den betydligt högre och mer böjd än innan. Ändå hade hon inte jättemycket päls på den innan heller och det är ju inga mängder jag klippt bort, men skillnad på tyngden märks tydligen av bäraren… ;-) På Svansas stolt och högt burna svans hände inte så mycket som tur var trots att jag klippte bort mer päls på hennes halva än på Stellas hela. Tur det, annars hade den väl slagit i ryggen! :-)
Imorgon hade jag tänkt mig ett bad av tanten med efterföljande klippning och sen blir det småbrudarnas tur på lördag. Dizzy fick både bad och klippning i tisdags inför operationen och bl a byxorna (de patetiska rester som var kvar av dem alltså) rök helt och nu har hon en sportig vårlook. Söt och helt korthårig är hon!

Försöker tänka positivt

I ett försök att släppa min grinighet över puckade schäferägare och puckade blå svansar så hittade jag en lite trevlig utmaning hos Nathalie.

I veckan….

…ser jag:
på mina hundars rörelser och muskler på ett annat sätt sedan Marita var här och lärde mig ett och annat.
…lyssnar jag: efter Svansas hemska ylande.
…läser jag: bloggar och ett par lydnadsträningsböcker.
…surfar jag:
och letar efter braiga platsliggningstips.
…äter jag: lättfil med skivad banan och honey cheerios som är senaste frukostmåstet ihop med många koppar kaffe.
…dricker jag:
kaffe, kaffe och en hel del vatten.
…jobbar jag: på att lära mina hundar ett och annat. Och att söka jobb…
…bävar jag:
för hur jag ska få Svansa att sluta yla.
…måste jag:
hålla koll på Dizzys sår så det får läka ifred.
…njuter jag: av mina älskade fyrbeningar.
…skrattar jag: åt Stellas alla bravader.
…tänker jag: att jag har det väldigt bra ändå… :-)

Jag utmanar den som känner för det eftersom jag själv ”snott” utmaningen! ;-)

Arg

Nyss inkommen från eftermiddagens hundpromenader och jag kokar inombords. Först en kortare runda med Dizzy och Svansa. Svansa skötte sig riktigt fint och kunde skutta runt lös runt en kopplad Dizzy utan att mucka bus och kom fint hela tiden när jag ropade. Ett underligt hundmöte fick vi runt ett hörn där det helt plötsligt stod en tax. Svansa som var lös och några meter framför mig hamnade näsa mot rumpa med den lågbente och nosade av den snabbt och kom sen fint när jag ropade. Vid såna möten där de redan är helt framme vid mötande jycke innan någon hunnit reagera så förväntar jag mig inte att de vänder ögonblickligen utan låter dem få ett par sekunder på sig för att göra mötet klart och veta vad det är för nåt som de vänder ryggen mot när jag ropar på dem. Så långt allt väl. In och byta hundar och hinner inte mer än ut genom dörren innan Svansa ylar högt och surt. In och vråla åt henne att så gör man verkligen inte, stoppar in henne i buren med ett ben och står sen kvar utanför dörren för att förvissa mig om att hon är tyst nu. Det är hon så jag går. Stella fick gå i flexikoppel och träna på att trava och inte skutta jämfota eller galoppera som hon annars så gärna gör. Efter de första hundra metrarna gick det helt ok. Sen fick hon vara lös en massa och yra runt som hon ville varvat med inkallningsträning och gå fint lös vid sidan. Hon är faktiskt himla duktig på just det. Hon kan rusa runt i 190 och sen ändå tvärnita, vända i luften och skutta tillbaka till mig för att gå snyggt och samlat vid sidan förbi mötande människor eller sitta stilla en stund innan jag ger henne frikommando och det är 190 igen. Lite utställningsträning körde vi också inför helgens valputställning i Varberg. Har kännbart fått inse de sista veckorna att Stella tycker det är fasligt roligt att nypas i rumpan när man springer och det har jag redan en hund som gör i utställningsringen och vill verkligen inte ha en till! Efter några rundors träning så fattade damen riktigt fint och travade på utan hopp, skutt eller nyp. Dock har hon alldeles på tok för fin kontakt egentligen och blir slarvig i fronten, men det är en mindre detalj och nåt vi kan jobba på inför officiell utställning istället. Efter träningen fick hon skrutta runt med sin mor på gräsmattan där vi var och när hon som bäst snusar i en buske så sticker det ut ett litet lurvigt huvud ur busken! Ett till underligt hundmöte alltså där hunden helt plötsligt liksom bara var där utan att varken jag eller hundarna märkt den. Stella gjorde precis som Svansa gjort med taxen och nosade nos mot nos på den lilla lurviga innan jag ropade och hon glatt kom skuttandes. Duktig brud! Vi gick vidare och på ”vår” stora gräsplan släppte tanten loss och röjde med sin dotter lite. Helt plötsligt ser jag hur det längst bort i andra hörnet på planen kommer en gigantschäfer rusandes rakt mot oss. Jag kallar in mina som sätter sig sött framför mig och tigger godis och förväntar mig att schäferns ägare nånstans nu ska kalla på sin hund. Icke. När jag inser att hunden kommer att komma ända fram till oss tar jag några kliv fram framför mina hundar som ungefär nu upptäcker schäfern. Med lättnad ser jag att det är en stor hane med trevliga avsikter och fint språk, men ägaren ropar fortfarande inte på sin hund utan går avslappnat och lugnt en bra bit bort. Silly som inte tycker om när saker och ting inte går till enligt reglerna skäller mest rakt ut på den stora hanen och Stella tyckte det var lite otäckt och skuttar runt och skäller lite otryggt. Schäfern inser snabbt att Sillen var inte att leka med och koncentrerar sig på Stella som tycker det blir ännu läskigare och försöker springa undan. Hon kommer dock fint när jag ropar på henne och kan freda henne från Schäfern som då håller avstånd. Ägaren ser fortfarande ointresserad ut och nu är jag förbannad och vrålar åt henne att hämta sin hund. Ingen respons. Jag vrålar lite till och människan kallar lamt på sin hund som inte bryr sig ett skvatt. Med Stella i ena handen säger jag åt jycken att gå därifrån varpå den lunkar bortåt, den är alltså inte svårpåverkad alls. Ägaren gör fortfarande ingenting. Jag vrålar lite till och sen säger jag åt hunden att gå igen och säger åt Silly ”ta den!”. Det får Silly att göra några kraftiga språng mot hunden med kraftfulla skall och hunden lunkar bortåt mot sin matte. Ägaren har nu börjat gå bortåt i sakta mak och kallar en gång till helt matt på sin hund. Äntligen går hunden iväg och efter lite om och men får hon kopplat sin hund. Alltså alla tappar kontrollen nån gång och det är verkligen ingen katastrof, särskilt inte om det är en så trevlig och språksäger hund som denne schäfer, men FÖRSÖK få in din hund igen för tusan!!! Och be om ursäkt!!! Det var väl en jävla tur för schäfergrabben att det inte var Dizzy jag hade med mig, då hade han nog sprungit tillbaka betydligt snabbare… Puckon bör inte ha hund helt klart. Som tur är så var det ingen skada skedd utom att jag blev asförbannad och Stella lite nojjig. På vägen hem letade jag därför hundmöten att träna på och kunna belöna att hon lugnt kunde titta på andra hundar utan att hetsa upp sig och det gick bättre och bättre för varje möte och till slut var hon som hon brukar. Skönt!
Väl hemma igen hör jag redan i trapphuset hur Svansa ylar igen. Gaaah! Jag öppnar dörren och förklarar vad jag tycker och konstaterar samtidigt att Dizzy låg i bäddsoffan i arbetsrummet och var helt tyst och lugn. Säkert har hon legat där och hållt för öronen… ;-) Vad tusan jag ska göra åt Svansa har jag ingen aning om. Det är bara hon som startar såna här dumheter, men både Stella och Dizzy hänger lätt på tyvärr. Svansa har inga problem med att vara ensam hemma egentligen för är alla hundar hemma så är hon tyst och lugn. Det är när jag går ut med delar av flocken och hon är hemma som hon tycker livet är orättvist och högljutt berättar det för alla som bor i huset. Hon är alltså inte helt ensam för det är alltid minst en hund till hemma med henne, men det verkar inte ha nån betydelse. Hur i helvete jag ska få bort de här dumheterna har jag ingen aning om. Nån som har tips? För det får verkligen inte fortsätta för då måste hon flytta, akut! Att ha hund i lägenhet ger mycket ansvar att hålla sina hundar från att störa omgivningen och har man då dessutom fyra så är det ännu viktigare enligt mig. Grannar och andra berörda måste se att jag kan kontrollera mina hundar utan att de ställer till problem eller blir irritationsmoment för andra och en hund som ylar så fort jag går ut med nån annan hund funkar helt enkelt inte. Fan!

Vila

Dizzy hämtade sig ur ”fyllan” fint igår och idag är hon nog bara lite bakis. Såret ser jättefint ut även om det är väldigt mycket större än jag trott. Kanske för att inte huden ska rynka sig sedan, vad vet jag… Iaf så blev borttagningen av en knöl på ca 3-4 cm i diameter ett sår på en decimeter rakt över bogen! Jag som lite tyst hoppades på ett litet sår och liten rakad yta… ;-) Tja, huvudsaken är ju att hon mår bra och det gör hon. Dizzy har inga som helst problem med att ha tratt på sig, men vi andra har desto större. En trattoberörd hund blir nämligen totalt livsfarlig att ha inomhus och både tvåbenta och fyrbenta blir ordentligt tillsopade så fort hon rör sig. Därför skiter vi i tratten så länge nån är hemma och har henne under uppsikt. Själv är hon fullständigt ointresserad av sitt sår än så länge, men för att hindra de andra hundarnas (särskilt Silly och Stella som är självpåtagna vårdare) nyfikenhet så har hon t-shirt på sig. En funktionärströja från sommarens lydnads-SM sitter finfint med en knut på magen för att hålla ihop den. Behagligt med hundar som inte bryr sig vad de får på sig utan är lika lyckliga för det! Till skillnad från Svansa som får halvpanik bara man håller i ett täcke eller reflextäcke… Hon slog eget rekord på fjanteri häromdagen när jag satte täcke på Silly innan vi gick till bilen och Svansa spattade hela vägen som om det var hon som hade det fruktansvärda täcket på sig! Förstår inte hur hon blivit så fjollig. När hon var liten hade jag reflextäcke på henne utan protester och ingen av våra andra hundar bryr sig ett dugg, men hon får verkligen spatt. Funderar ju på hur hon ska klara sånt som spårsele och tjänstetecken…

Jag trodde Silly skulle bli jätteglad för bäddsoffan i arbetsrummet och ständigt ligga där. Nejdå. Hon alternerade mellan bäddsoffan, soffan i vardagsrummet och på golvet vid mina fötter under skrivbordet. Inget var helt bra. Hjärtesvaga matten gav henne en pläd att ligga på under skrivbordet och nu är hon helnöjd och spenderar all min datortid där!
Vi har hundtillåtet i sofforna och det är helt ok att de lägger sig och vilar där. Sitter vi i den vill vi att de ber om lov innan de skuttar upp och det gör de mest alltid. Annars är det fritt fram. Är de för skitiga för soffan så stänger jag bara av så de inte kan gå dit. Nu har vi dock kommit till ett problem. Svansa och Stella tycker vardagsrumsoffan är perfa att busa i. Det tycker inte jag. Jag vill inte att de river runt och röjer så kuddarna far all världens väg och försöker lära dem att inte busa där. Lättare sagt än gjort helt klart… Just nu står två kompostgaller för medans jag klurar på hur jag ska lära dem detta.

Hemma!

Nu är hon hemma och ligger i sin säng i sovrummet iklädd rosa batiktröja och sover. Grisörat vi köpte på vägen hem ligger bredvid henne och väntar på att hon ska piggna till och bli sugen. Hon är bra tapper ändå. Vaken och på benen mötte hon oss i korridoren och kunde hälsa på bakbenen som vanligt, men hon framstår som klart mer ”fräsch i skallen” än hon egentligen är. När hon skulle kissa så trillade hon nästan omkull och när Dizzy ratar grisöra så är hon inte pigg. Söt är hon iaf och hade skött sig fint. Jag är mest glad över att ha henne hemma jag!
Lite lagomt sur blev jag på försäkringsbolaget som inte svarade på direktregleringsansökan veterinären skickade iväg. Efter ett telefonsamtal fick vi veta att de hade utbildningsdag idag och därmed låg deras verksamhet nere! Hallå eller??? Gulliga som de är på Västra så fick vi betala en preliminäravgift och så skickar de faktura på ev överstående belopp efter försäkringen gjort sitt. Irriterande är sånt ändå. Man förväntar sig ju att det ska funka en helt vanlig onsdag mitt på eftermiddagen liksom. Och det borde man väl förvänta sig väl??

KLAR!

De ringde alldeles nyss! Dizzy är vaken, men groggy och mår under omständigheterna bara bra. Tanden var finfin och knölen är borta och skickad för analys. Nu får jag hålla mig en timme till innan vi får hämta hem henne, men hjärtat känns redan myyyycket lättare! Tack alla underbara som hjälpt mig hålla tummarna och som gjort sitt bästa för att lugna mig!!!

STÖN

Åh vad tiden går långsamt!

dizzy
En god glad och välpälsad Dizzy i höstas. Det är svårt att föreställa sig henne i päls nu… ;-)