Monthly Archive: oktober 2008

Tips

Till alla som ska till Växjö och visa aussie (el briard för den delen). Ta med en tjock tröja. Ring 2 ligger vid entrén och där drar det isande vindar. Det vets av erfarenhet. Ska bli skitkul att se alla igen iaf!

Bortskämda?

När jag äter frukt så ska mina hundar få en bit de också. Frukt får de nämligen tigga och de älskar de flesta sorter. När jag skalar en clementin sitter de därför som ljus framför mig och vill ha varsin klyfta. Helt ok när man har en eller två hundar. Det funkar med tre hundar också. Men när jag om dagarna har fem hundar hemma så får jag snällt skala två clementiner om jag vill ha mer än ett par klyftor själv… ;-) Fast det gör jag så gärna!

Glömsk…

GLÖMDE JU GRATTA VALPARNA PÅ 4-MÅNADERSDAGEN IGÅR!!!

Det var inte så att jag glömt det utan bara glömde gratta… hmm. Sicken kass uppföderska! ;-)
Nu är de små inte så små längre. Både Stella och Svansa väger 12.8 kg idag och båda är högbenta och släthåriga. De ser verkligen inte alls ut som Monster och hans syskon gjorde för ett år sen när de var i samma ålder! De var kompakta och hade stora pälsar för att vara så unga. Å andra sidan så känns mina valpar stabilare och vuxnare i kropp och rörelser så de utvecklas väl bara olika fort i olika delar antar jag. Några bilder blir det ju tyvärr inte med pga kamerans öde…

Skevt, återfunnet och älskling

Under ett besök på dass så läste jag i Hundsport (det är där jag läser den och många andra tidningar) att de fr o m nu inte kommer skriva ut titlar på hundarna som placerar sig på utställning i deras utställningreportage. Alla championat kommer bara betäcknas Ch oavsett vart det är taget eller hur många championat hunden har. De enda titlar som kommer finnas kvar utöver Ch är några få arbetstitlar. Förenklat och mer lättläst och säkert nästan nödvändigt för att bildtexterna inte ska bli milslånga för vissa hundar, men det känns surt iaf för mig. I många raser har det inte så stor betydelse eftersom Ch-titlar är lika mycket värda i alla länder. I vår ras är det verkligen inte så. Har man SUCH har man en hund med bruksmeriter eller åtminstone en mkt god mentalitet. Har man ett NUCH eller kanske ett amerikanskt Ch så finns där inget mer än utställningsmeriter… Det är en stor skillnad i mina ögon! En skillnad jag stolt vill visa!!! (Då har jag dessutom en hund med NUCH och en med SUCH.) Kanske allra mest sticker det att de ”färdiga” champions som importeras eller lånas in får samma fina titel som våra svanska hundar när de med stor sannolikhet aldrig hade klarat av kraven för ett SUCH…
Å andra sidan så har folk i stort inte nån vidare koll ändå och fattar inte skillnaden och de insatta i vår ras och andra ”drabbade” raser vet mycket väl vilka hundar som har vilken sorts titel… ;-)

Kameran är återfunnnen. Frida hittade den på sin gräsmatta. Den har legat ute i en vecka och mår därför inte speciellt bra. Den lever men det är inte mycket mer. Vi ska se om den går att lämna in och laga, annars får vi väl ut pengar på försäkringen för den så vi kan köpa en ny. Måste ju iaf vara lättare att få ut nåt på försäkringen när man har en skadad kamera än när den bara är borta… Om inte annat så fick jag lite sinnesro i att veta vart den tog vägen. Men surt som satan är det fortfarande!

Igår när jag var ute och kissade Svansa och Stella så mötte vi min älsklingstant. Hon som för ett halvår sen stoppade mig och gav mig ”Stora A” i betyg för hur jag skötte mina hundar. Nu fick jag lika fina ord igen! Hon menade att mina hundar var de lydigaste, gladaste och finaste hundar hon träffat på och att hon ofta ser oss genom fönstret och beundrar oss! Kan man bli annat än lycklig och glad över sånt? Underbara lilla tant! Nästa gång jag ser henne måste jag fråga exakt vart hon bor så jag kan gå dit med en kakburk eller en blomma eller nåt för hon har på egen hand gett mig fler vackra ord som gjort mig så oerhört glad än vad de allra flesta gjort ihop! Gud så mycket det är värt att få höra sånt!!! :-)

Mobilt

Ny utmaning. Denna kommer från min kära mor och handlar om mobiltelefoner…
Var ligger din mobil när du sover?
Den hänger i sin rosa dragkedjerem i min sänggavel, typ 30 cm från mitt huvud. Det händer att den ligger glömd i en jackficka dock…

Hur ofta ligger din mobil hemma utan batterier?
Rätt ofta hemma, men sällan urladdad.

Hur känns det när du inte har din mobil på dig?
Beror på vart jag är. På promenad har jag den ytterst sällan med mig, då vill jag vara onåbar. Ska jag ”iväg” så är den alltid med såvida inte A är med, för då kan jag tycka att det räcker att hans mobil är med… Sä jäkla noga är jag helt enkelt inte.

Får du någon gång höra att du är en mobilälskare?
Nopp.

Hur många samtalsminuter har du ringt?
Måste klura ut hur man ser det först… Hmm, det var inte det lättaste! Jag har pratat 26 timmar, 15 minuter och 34 sekunder. Detta på sisådär ett och ett halvt år lite drygt.

Hur många mobiler har du haft det senaste året?
En.

Blir folk irriterade över att din mobil ständigt är med dig?
Det kan jag inte tänka mig eftersom den ofta inte är med mig och annars oftast satt på ljudlöst när jag inte vill störa andra.

Vad står de i det 4e sms:et i din inkorg?
”Vi kan inte ordna valpvakt för ikväll? Har lite panik här…” från A igår när jag skulle till klubben.

Vad står de i det senaste skickade sms:et?
”Absolut! Vill inte ställa till problem så klart!” till Linda ang Växjöresan.

Vem är överst listan över missade samtal?
Frida m Orca.

Vem är 6a på listan över mottagna samtal?
Andreas.

Vem är 2a på listan över uppringda nummer?
Josefin m Stella & Dexter

Vad har du som bakgrundsbild?
Silly. Så klart! ;-)

Hur mkt batteri har du?
52%

Vem är 8 på din kontaktlista?
Björn m Wilma (bekanting m schäfer som vi spårade rätt ofta med förr)

Vem är den första på bokstaven “G” i din kontaktlista?
Har ingen på G faktiskt.

Vad heter din mobil, som bluethooth namn?
Saz

Den bästa låten på din mobil?
Jag lyssnar inte på musik i mobilen och har därför ingen inlagd.

Den sämsta låten på din mobil?
Samma svar som ovan…

Den första bilden du ser när du går in på dina foton på mobilen?
Linda. Taget från baksätet i deras bil under vår Norrköpingresa i somras.

Hur mkt är klockan när du gör detta?
16.06

Säger som min mor: Anta om ni vill! :-)

Får och lera

Med de två orden ”får” och ”lera” kan man i stort beskriva gårdagen. Andra ord hade varit ”svårt”, ”roligt”, ”regn” och ”aha-upplevelser”. Jag, A och våra tre packade in oss i bilen kl 4.30 igårmorse och fiskade upp Nadia, Mattias och deras två på vägen. Som packade, men förväntansfulla Sillar styrde vi sen kosan mot Skärblacka i närheten av Norrköping. Vi blev inbjudna att hänga på kennel Kreivi när de skulle valla hos kennel Fätorpet och vi var inte sena att anta utmaningen! Det här med att prova på vallning har jag längtat efter och funderat på länge. Först hade jag tanken att det är dumt att ”väcka” nåt i dem som jag ändå inte ska använda regelbundet. Sen insåg jag mer och mer att det finns där ju redan och är inte som väcks. Några får stöter vi ju ändå inte på speciellt ofta så det har liksom ingen betydelse om de inser att det är skitlajbans med såna… Iaf, så kände jag starkt att skulle jag nu prova så var det tvunget hos någon som kan det här med vallande aussies för det är inte alls samma sak som en bc. Att jag vill ha någon som kan läsa min hund i en sån situation och som kan instruera och styra upp är ju liksom självklart eftersom min egen erfarenhet av vallning är noll och inget.
Väl på plats så fick hundarna prova i en liten rundfålla i koppel. Först fick de hundar som varit där tidigare och kommit en liten bit på väg gå och det var kul att se hur det är tänkt att det ska se ut. Raffa, Izi och Vinna imponerade alla tre!
Dizzy var självklart het på gröten och växlade mellan att inte titta på fåren alls och göra annat till att bli lite förbannad för att fåren inte flyttade sig snabbt nog för henne och stampa jämfota och skälla. Hon tyckte nog det var jobbigt i den lilla fållan och blev klart frustrerad. Andra gången i fållan hade hon iaf gjort lite framsteg och korta stunder så tittade hon på fåren och gick helt lugnt mot dem så det finns nog hopp om saken för henne. Hon hade behövt utmanas lite mer och fått veta lite mer ordentligt hur man inte får göra i fållan, men det är inget som vare sig jag eller Nina ville göra i hennes välsignade tillstånd utan nåt som får vänta till nästa gång vi åker dit. Fräckt var det iaf att se att hon faktiskt var fullt kontaktbar och lyssnade på mig mitt i all kalabalik i fållan! Jag fick också höra från Nina att hon såg att min galenpanna var en lydig hund som vill samarbeta med mig, men igår inte riktigt fick till hur det skulle gå till. Om hon har nån instinkt återstår att se.
Silly trodde jag inte skulle bry sig ett skit om fåren. Redan utanför fållan kikade hon på dem intresserat dock och väl i fållan så hade hon mer glöd och framåtdrag än Dizzy! Hon skällde inget (vilket Dizzy gjorde desto mer…) men pep en del när hon inte fick till det som hon ville. Att Silly lyssnar fint på mig i vanliga fall visste jag ju, men att hon skulle vara så lydig med en sån otrolig störning/sug som fåren var för henne, det trodde jag verkligen inte! Silly fick prova att vara lös i fållan (med Ninas hjälp) och löste det på samma sätt.  Det roligaste var nog att hon hela tiden jobbade som en gnu för att komma på hur hon skulle få gå till fåren och hur jag ville att hon skulle göra. Hon gick fot med ögonkontakt, hon gjorde snabba ställanden, hon gjorde fina snurrar och hon fjäskade för mig för att få gå framåt. För fast hon inte hela tiden tittade på fåren så släppte hon dem aldrig! Ögonen såg ut att hålla på att ploppa ur sina hålor av upphetsning men ändå lyssnade hon. Hon tog korrigeringarna på rätt sätt, lugnade sig och försökte igen. Dock ska jag säga att det är tveksamt om det var nåt i närheten av vallning hon pysslade med… Om det berodde på hennes ålder och gamla invanda vanor (dvs viltjakt och jaktlek) eller om där helt enkelt inte finns någon vallinstinkt alls kunde inte Nina säga, men det har inte så stor betydelse för mig. Jag är skitglad att jag har en så lydig och samarbetsvillig hund jag!!! :-)
Svansa fick för dagen nöja sig med att kika på fåren genom staketet och det tyckte hon inte var ett dugg intressant. Vi gick runt på utsidan fållan hon och jag och jag motade fåren lite för att de skulle röra sig och hon tittade visserligen på dem, men visade inget intresse. Lite fräckare tyckte hon att det var när de duktigare hundarna fick valla i stora hagen. Då stod hon med halva kroppen genom fårnätet och spanade djupt koncentrerad! Det ska iaf bli intressant att se vad hon tycker om fårskallarna nästa gång!
Caddy var (inte så förvånansvärt) väldigt lik Dizzy i fållan, men eftersom han inte är gravid så fick han sig en rejäl åthutning rätt så omedelbart och sen lyssnade han fint och förföljde fåren tyst och koncentrerat. Nea var otroligt mycket tuffare än jag trott att hon skulle vara och såg ut att försöka hypnotisera fåren med blicken. Hon gjorde jättefint ifrån sig i fållan!
Fräckast på hela dagen var nog ändå att se Nina med sin egen Bluff i hagen! Trots att där var andra mycket duktiga hundar så var det sååå häftigt att se ett ekipage som visste vad de gjorde! Bluff är ung och under utbildning, men Nina vet vad hon pysslar med och Bluff är ack så duktig! Inspiration på hög nivå!

Det här var skitkul, spännande, lärorikt och otroligt givande! Såpass att jag inte bara tänker göra om det utan dessutom vill samla hela kullen där någon gång i vår. Vill man inte själv prova med sin hund av någon anledning så tror jag att man ändå får ut massor av att bara titta på de andra och se hur en aussie vallar! Jag fick nämligen många aha-upplevelser under dagen och lärde mig mycket om mina egna hundar och rasen i sig genom att bara se hur de gjorde (och inte gjorde!).  Mer om detta kommer per mejl kära valpköpare!

Väl hemma igårkväll så var det sååå skönt att få duscha av hundarna fårskitsleran, hälla upp ett glas vin och sjunka ner i soffan!

Massa fula ord och beskrivet Monster

Monster och mamma traskade imorse igenom MH-banan i Kalmar. Det gick bra. Riktigt bra av vad jag fått beskrivit för mig! Monster gjorde som vi trott och mamma kissade inte ner sig. Monster är som bekant en jycke med maaassoooor av spring i benen och det händer alltid en hel massa i hans lilla blå kropp. Mycket mer än vad som hinner hända i lilla monsterskallen. Därför hinner han skutta rätt så långt innan han hinner tänka minsta lilla och reaktionerna ser större ut än vad jag övertygad om vad som händer i hans huvud. ;-) Med sisådär tio års mognad så kanske benen är i samma takt som hjärnan? :-) Tja, bra hade det iaf gått och förutom en liten retlig detalj i kvarstående rädsla för skramlet så tror jag även mamma är både nöjd och stolt över sin lille galning. Den trea han fick på skotten är givetvis inte optimal, men inte konstig för en trött Monsterhund med spring i benen som inte hört många skott innan i sitt liv tyvärr.
”Felbeskrivningen” på skramlet är ju sånt man får räkna lite med på MH. Det är ju nämligen så att det ska beskrivas exakt vad hunden gör och inte alls varför. Då blir det felvisande ibland… Dizzy fick t ex beskrivet att hon inte gick fram till dumpen förrän jag satt och lockade. Det gjorde hon inte heller men hon var fullt upptagen med att undersöka fågelboet som föregående hund nästan fått i huvudet när dumpen rycktes upp för denna. Fågelbo är helt enkelt mer intressant att kolla närmre på än overall enligt Dizzy och därmed hamnar hon i en ruta som annars betyder att hunden inte vågar gå fram utan det stora stödet från ägaren… Det känns faktiskt som att det blir mycket rättvisare på MT sen. Dels är det ju två domare istället för en beskrivare och dels så bedöms mer anledningen till exakta meter, antal skall, osv än just hur många meter hund flydde, hur mycket den skällde eller om den rundade en grästova först eller inte. Så har iaf jag uppfattat saken och det ska bli skitspännande att se Monsters (o mammas!) utveckling och hur de tar sig an tävlingsbanor och MT!!!

De senaste dagarna har de fula orden varit många i mitt huvud. Min sprillans nya kamera är puts väck. Jag må vara lite slarvig och rätt så klantig, men jag tappar inte bort saker. Jag har benkoll på vart mina grejer finns och oftast även andras grejer. OM blir av med nåt så vet jag exakt när, var och varför. Kameran är bara spårlöst borta. Jag vet inte ens vilken dag den slutade att existera, vart den tog vägen eller när jag hade den senast… Det enda jag vet är att jag hade den den 14e för då lade jag in nya bilder i datorn. Sen dess har jag ingen aning… Det är pissigt värre att bli av med en så ny och så dyr pryl och än värre att inte veta vart den tog vägen! Hur anmäler man det till försäkringsbolaget liksom? Eh, den försvann nånstans, på något vis, mellan den 14e och typ den 20e… Pucko.

Obalans

Saker är inte som de brukar här hemma. Balansen är störd sen Dizzy parades och allt känns lite konstigt just nu. Dizzy är ju förändrad själv. Hon är lugnare, snällare, tröttare och hungrigare. Silly är sur. Inte på Dizzy, men på mig. Varför har jag ingen aning om, men vår relation är inte som den brukar vara just nu. Normalt är hon otroligt mammig, ligger alltid nära, nära mig oavsett vart i lägenheten jag är. Det är hon inte på samma sätt nu. Nu ligger hon ibland i soffan fast jag sitter vid datorn, eller under skrivbordet när jag sitter i soffan. Hon lyssnar irriterande kasst både ute och inne och visar ofta inte ens att hon hör mig. Det är inget fel på hennes hörsel dock för hon hör ljud knappt hörbara annars. Hon vill inte träna med mig. Eller jo, det vill hon, men inte med samma glöd och glädje hon annars har. Hon leker glatt och länge med valparna och Dexter, men vill knappt galoppera när jag ropar på henne. Jag tror alltså inte alls på nåt fysiskt fel eftersom detta bara är riktat mot mig och hon är minst lika glad, pigg och framåt när det gäller allt annat. Vår relation är i obalans. Det är inga stora förändringar alls, men tillräckligt för att jag ska känna av det.
Jag undrar vad detta beror på. Om det är för att Silly tappat pondus i flocken när Dizzy nu får bebisar och på nåt underligt vis försöker stabilisera det genom att utmana mig eller om hon känner sig undanskuffad av Dizzy och surt vänder mig ryggen… Dizzy har inte fått någon specialbehandling än ska väl tilläggas. Allt är precis som vanligt på den punkten. För mig är det här lite svårt att ta. Silly har alltid varit min hjärtehund. Hunden som läser mina tankar och som står mig så otroligt nära. Nu vet jag inte vad som rör sig i hennes lilla blå huvud och det gör mig ont… Imorgon får det bli en lång promenad bara hon och jag och en massa bonding. Jag ska också lägga ner träningen på ”gamla” moment och bara köra nya, roliga moment som vi inte har några krav i alls ännu. Så får vi väl se om det känns bättre sen… Annars är det väl bara att vänta och hoppas att det går över när Dizzy flyttar till Tina.

Dizzy är sööööt just nu. Hon ger intryck av att vara höggravid trots att det inte syns alls på henne ännu. Hon är lugn, seg, trött och såååå hungrig! Hon skruttar fram i trav på promenaderna istället för att rusa i glad galopp och hon ser ut att ha sirap i benen. Hennes otroliga driv och kraft i steget finns inte alls på samma sätt nu. Hon vill helst ligga i knät och mysa hela tiden och hon tycker de andra hundarna är skitjobbiga när de leker. Inte helt sällan suckar hon och går fram till dragkampsleken, tar ett rejält tag om leksaken, morrar dovt och går sen därifrån med leksaken i munnen, släpper den på vägen och går och lägger sig igen. Andra gånger kan hon komma och lägga hakan i mitt knä och titta bedjande på mig och liksom be mig få dem andra att sluta stojja. Nu låter det ju som att hon är halvdöd antar jag, men så är självklart inte fallet. Hon är bara väldigt lugn för att vara hon. Hon är fortfarande min vildbase! Finns det minsta chans för nåt ätbart så blir hon eld och lågor och hon äter verkligen allt just nu. Hon är inte ett dugg kräsmagad i vanliga fall heller, men nu snusar hon upp ruttna äppelskrutt låååångt in i buskarna som hon glufsar i sig och rapar gott av. Sånt har hon normalt aldrig tid för annars! ;-) Snällheten håller i sig och hon bryr sig avsevärt mycket mindre om mötande hundar ute. Dock med undantaget runt vår port. Möter vi en hund där så blir både hon och Silly vansinniga och har alltid blivit. Det är nog en kombination av att det blir så plötsligt, att de blir trängda vid porten och dessutom vaktar sitt hem. Eftersom nog de och jag blir ungefär lika rädda allihopa i nån halvsekund innan vi hunnit tänka till så blir de situationerna alltid lika dåliga. Annars är hon som sagt snäll och trygg och obrydd av mötande hundar!

Svansa då? Jo, hon hade första tillfället på sin valpkurs igår. Den går hon med sin älskade husse av den goda anledningen att de ska få en vettig chans att bygga en bra relation på egen hand utan att jag lägger mig i. Med tanke på hur mycket A jobbat och fortfarande jobbar i höst så är det nog väldigt bra att de får komma iväg bara de två. Som A sa när han kom hem igår så håller sig kursinstruktörerna inte ett dugg på med samma metoder vi använder men det är mindre viktigt. A kommer träna Svansa så som vi gjort med tidigare hundar, men de moment som gås igenom på kursen. På kursen får de däremot massor av glädje av störningen av andra valpar och att träna i inomhushall. Instruktörerna är kunniga och duktiga så det kommer säkert ett och annat tips därifrån som tas till vara på också. Olika metoder betyder ju liksom inte alls att den ena är bättre eller sämre än den andra eller att man inte kan ta hjälp, råd och nya infallsvinklar från varandra!
Svansa själv utvecklas framåt. Hon är högbent, korthårig och söt som socker. De flesta framtänderna har lossnat och ersatts av nya större tänder nu och det kliar uppenbarligen rätt gott för hon tuggar hejvilt på både leksaker, tuggben och sin kära stubbe. Mor, syster och adoptivbror får också känna på gaddarna, men hon biter klart mindre i oss tvåbenta nu. Dizzy får sig ett bett eller fem ibland hon också, men hon har så mycket krage att hon aldrig når in till skinnet och Dizzy gör sitt bästa för att avvärja attackerna.
Svansa är en kaxig liten tjej. Framåt och modig och just nu har hon en period av att utmana sånt vi stöter på ute. Det kan vara allt från en jordhög som hon reser ragg och morrar dovt mot eller en granne som går i trappen. Likaså mötande hundar kan få sig ett morr eller hotfullt skall från henne. Och nä, jag tror inte det är varken spökålder eller osäkerhet för är liksom inte det… Svårt att förklara, det är nog mer en känsla, men samtidigt som hon morrar kan svansen gå och hon avslutar allt med att glatt studsa framåt, ta ett bett i busken hon nyss morrat på och sen skutta vidare som om inget hänt. Hmmm, när jag skriver det här inser jag att allt det kan tyda på just osäkerhet, men min magkänsla säger snarare att hon testar sitt tuffa språk lite och ser vad hon kan komma undan med. Lite som när småbarn står framför spegeln och gör arga grimaser och sen provar dem på mamma… ;-)
Annars är hon rätt så trotsig (puckat uttryck, jag vet!) just nu. Hon skiter i att komma när jag ropar, springer åt andra hållet eller går ner i lekställning och skäller på mig. Hon kommer galopperandes genom lägenheten och leker stålmannen, vilket är förbjudet inomhus hos oss, och när jag får tag på henne så flinar hon glatt åt mig och morrar lekfullt på mig och tycker vi ska busa. Hon uppmanar mig gärna till det genom att flyga upp och gripa tag i vad som råkar sticka ut i midjehöjd. Igår fick hon tag i min skinka när jag klätt av mig för att gå in i duschen. Gissa om jag blev arg…
Därimellan är hon världens gullevalp. Hon älskar att mysa i soffan och somnar ofta på min axel. Hon är kontaktsökande, glad, lekfull och samarbetsvillig till tusen. Utan att kunna vare sig kommandot sitt eller ligg så kan jag sätta eller lägga henne bredvid de andra och hon ligger oftast snällt kvar där! Eftersom jag inte sagt nåt så misslyckas hon heller inte när hon reser sig utan hamnar bara tyst tillbaka på samma plats hon rest sig ifrån. När hon ligger kvar så får hon givetvis godis och beröm och hon kan redan äta godis och ligga kvar, nåt som Dizzy fortfarande har svårt för. På hela taget är jag fasligt nöjd med min lilla Blå! Hon är allt jag önskade när jag parade Silly och Carrey och så rätt mycket till! Hon känns helt enkelt som ett riktigt fint framtidshopp på alla sätt!

Bokutmaning

Utmaningen kommer från Agnetha. Duktig flicka som jag är (!) så svarar jag snällt! ;-)

Vilken bok läste du senast?
Oj, måste fundera… Har just nu en ”inte-sugen-att-läsa-period” och det var länge sen sist jag läste nåt… Hmm, det är nog Nosarbete av Maria Hagström. Senaste skönlitterära boken var Ian Banks bok The Wasp Factory, en mycket udda bok som inte var direkt bra alls.

Är det övervägande kvinnliga eller manliga författare i din bokhylla?
Måste kika, vänta lite… Ganska jämt mellan könen faktiskt!

När du läser en bok, räknar du ner hur många sidor som är kvar eller tänker du “nu har jag en fjärdedel kvar”, “en tredjedel”, “hurra bara hälften kvar” ..
Nopp. Eller jo, studielitteratur räknar jag ner sida för sida.

Hur väljer du böcker du vill läsa?
Lyssnar på tips, forskar lite själv och impulsköper ibland efter omslag.

När blir en bok för lång?
När den inte är kul att läsa. Antal sidor är oviktigt då.

Läser du lika gärna på engelska som på svenska?
Nja, är det skönlitteratur föredrar jag ofta engelska. Facklitteratur är ju onekligen lättare på svenska.

Vilken bok blev du senast berörd av?

Ööööh… Nu kan jag ju gråta så jag snorar av kiosklitteratur, men riktigt berörd har jag nog inte blivit sen jag läste Torey Haydens böcker som jag läste allihop för ett par år sen. De handlar om hennes arbete i sk specialklasser med väldigt speciella och tragiska barn.

Kan du lämna en bok som du tycker är tråkig?
Det beror på hur tråkig den är. Jag är nog rätt så envis och har svårt att ge upp och ibland så inser man sent i boken att det var värt att fortsätta.

Vilken bok lämnade du senast?
Det är nog Bilbo som jag aldrig lyckats ta mig längre än ett par kapitel i…

Vilken genre är överrepresenterad i din bokhylla/lånar du ofta?
Hundböcker… Ingen förvånad va? ;-)

Rekommendera fem författare!
Torey Hayden (se ovan)
Eva Bexell (författare till underbara barnböckerna om
Morfar Prosten)
Inger Wikström-Lindgren (skrev i många år kåseriet längst bak i Hundsport om sina varghundar, detta finns i bokform)
James Herriot (författare och veterinär som på ett roande sätt beskriver sitt liv på landsbygden i England).

Det blev bara fyra. Säkert finns det många fler…

Rekommendera fem böcker!
Upp och Hoppa Morfar Prosten och alla de andra böckerna i serien av Eva Bexell (ABSOLUT läsvärda även för vuxna, man behöver inte ens ha ett barn att läsa dem för!!!)
James Herriots alla böcker, givetvis helst på engelska
Med Sikte på 10:an av herr och fru Svartberg
Ett Hundliv av Jane Burton och Michael Allaby, en enkel och inte felfri liten bok som är ack så söt och fin
En Pojke som kallades Det av Dave Pelzer
Det här är råkar vara böcker jag kommer på och som finns i min bokhylla, men det finns garanterat både fler och säkert bättre representanter på den här listan egentligen…

Utmana fem andra bokläsare.
Jag är nyfiken på mina valpköpare, alltså Lisa, Frida, Sabine, Marita och Josefin.