Monthly Archive: september 2008

Vitsen med extriörbeskrivning?

Jag fick kopian på Dizzys exteriörbeskrivning idag. Hon gick ju igenom den med glans men jag kan inte låta bli att ifrågasätta varför det över huvud taget finns en exteriörbeskrivning. Det jag kan komma på är en fördel är väl om man inte sett en hund live själv men får lov att läsa exteriörprotokollet så kan man nog bilda sig en rätt bra uppfattning om hur hunden ser ut och är byggd eftersom protokollet är så otroligt detaljerat. Fast inte skulle jag se Dizzy framför mig om jag läser hennes protokoll… Jag vet inte om beskrivaren var trött, ointresserad eller bara slarvig för det är flera klara fel! Dels sånt som nog med lite olika syn på saken kan vara hennes ärliga åsikt, men även sånt som helt klart hamnade i fel ruta! Det som Dizzy fick synpunkter på var huvud, kors, svans, rörelser bakifrån och päls. Alla punkter utom den sista är jag helt med på inte är perfekta på Dizzy. Huvudet beskrevs som ngt för långt och smalt i nospartiet vilket är helt sant. Likaså att hennes öron är ngt stora. Däremot fick hon ingen synpunkt på parallelliteten i huvudet som faktiskt inte är den bästa… Men, men så långt allt väl. Korset beskrevs som ngt kort och ganska plant!!! WHAT? Dizzys största exteriöra fel är ju hennes fallande kors!!! Hennes svansansättning är därför naturligt nog låg men beskrevs helt felaktigt som ngt hög!!! Vidare finns inga synpunkter förrän man kommer ner till rörelserna som beskrivs som ngt vida bakifrån… Ngt trånga hade varit mer korrekt.
Värst blir det väl när man kommer till hennes päls ändå. En päls som när den är fullpälsad som nu, är bland det vackraste och mest korrekta aussie(tik)pälsar jag sett. Den beskrivs dock som ngt kort (inte helt konstigt tänkt av en colliemänniska kanske?), ngt vågig (jodå lite småvågor har hon över ryggslutet) och sen till det riktigt underliga… det saknas underull!!! Eh? Tittade hon på min hund kan man ju undra? Om det är nåt Dizzy har rikligt av så är det underull. Så pass att en normaltandad kam inte går att dra igenom hennes päls när hon är fullpälsad! Mer är en omöjlighet!
Så nä, exteriörbeskrivningen är en smärre ekonomiskt utgift för att kunna kassera ut titeln KORAD och inte ett dugg värd i sig själv i mina ögon. Särskilt inte som vilket ”skräp” som helst kan bli godkänd. (Nu menar jag inget ont om någon!!!)

Fulbilder

Trots bristen på en iaf nästan ok kamera så har jag fotat lite grann iaf de senaste veckorna. Att föra över bilderna till datorn har dock inte lockat det minsta eftersom jag vet att jag blir ytterst besviken över resultatet. Nu har jag iaf fått tummen ur och gjort precis det. Bilderna suger i kvalitet men objekten är ju söta som vanligt! ;-)

För ett par veckor sen så hade bl a Nadia antagit utmaningen att få hundarna att hålla korv i munnen utan att äta upp den. Jag kunde självklart inte vara sämre utan gjorde samma sak. Inte så svårt som det kan verka om man bara har ett bra inlärt ”håll”-kommando… Jag funderar dock allvarligt på att lära dem apportera på riktigt och springa och hämta en kastad korv och komma in i position med och lämna av, men det får bli ett framtida projekt. Kanske nåt för regniga höstkvällar?

Förra söndagen gjorde jag, A och hundarna en liten utflykt i det vackra höstvädret. Några timmars kvalitetstid med en annars väldigt frånvarande husse (han jobbar så mycket att jag knappt hinner se honom)!

Silly är en väldigt glad och nöjd hund! :-)


Söt Svansen!


De två vilda är stilla samtidigt för en gångs skull!


Svansa sysselsatte sig en lång stund med att gräva sig in i en gammal stubbe. Morrandes givetvis!


Glad Sill!


Så här brukar det se ut vid mina fötter under skrivbordet om dagarna… ;-) Trötta och nöjda hundar är bland det mest tillfredställande jag vet!

Nyss fick jag för mig att försöka ta ståbilder på Lilla Blå på egen hand eftersom A inte finns tillgänglig. Upp på trimbordet med valpen och sen kameran i ena handen (hållen bakom min egen axel på nåt vis) och godis i den andra för att få valpen att stå… Resultatet blev väl sådär. På de flesta bilder så fattas antingen halva valpen eller så har hon satt sig eller lagt sig. Här är de två bästa bilderna iaf. På den ena fattas ansiktet men där står hon bra och den andra ser hon bra söt ut men står sämre… :-) Hon väger 9,5 kg idag förresten!

Behöver jag påminna om att jag önskar mig en ny kamera ganska desperat???

3 månader!

Idag är det 3 månader sen jag spenderade hela dagen i valplådan tillsammans med en pustande Silly i spänd väntan på den första valpen. 3 månader sen Proppen (senare Daisy) skrämde skiten ur oss med att sitta ordentligt fast och ta alldeles för lång tid på sig att komma ut med rumpan först. Hennes ljudliga första skrik i samma ögonblick hon föddes var obeskrivligt underbara att höra!!! Jag var så säker på att hon var död vid det laget. Hon fortsatte dock vara en ljudlig flicka och blev Dizzys lillasyster på många sätt! Sabine har fått en tjej med skinn på näsan och glöd under fötterna att jobba med och jag vet vad hon har framför sig. Det finns ytterst få hundar som är så jäkla häftiga att jobba med och att leva med som Dizzy, så om Daisy fortsätter gå i storasysters fotspår så finns det mängder med kapacitet inom det mesta att plocka av!


Nu gick allt lätt och smidigt och inte långt efter Proppen så kom det en red merle kille med en vacker bred bläs, schackmönster längs ryggen och ett läckert helbrunt framben. Detta var vår Lilleman som efter en vecka började halka efter de andra men hade humör och vilja för minst två valpar. En vecka senare blev han dock tydligt sjuk och snabbt sämre och vi blev tvungna att säga adjö till ett litet liv som knappt hade börjat.

Nästa valp fick jag direkt i handen! Den vackraste merlefärgen jag sett syntes tydligt genom fosterhinnan och snart tittade en underbar liten red merlekille till ut! Blondie tog mitt hjärta med storm från första ögonblicket och det bultar fortfarande extra hårt för honom! Blondie (senare Coffea) visade sig vara den mest speciella valpen i kullen och den som följde mig vart jag än gick utan att för den delen vara fegare eller mindre äventyrslysten än de andra. Hade hjärtat fått råda över intellektet så hade han aldrig flyttat från oss, men till Maritas stora glädje så har jag lite mer vett än så. ;-)


Efter Blondie kom det en liten svart tjej med de läckraste, klaraste tantecken jag sett på en så liten valp! En fräck sned bläs likt Dizzys (jag älskar assymetriska tecken!) och ett fasligt sött huvud visades senare innehålla en järnvilja och vassa tänder som älskade att terra sina syskon! Att hon skulle få flytta till Josefin och fortsätta ingå i kenneln genom behållen avelsrätt bestämde vi tidigt och det kändes självklart från start. Stella som hon numera heter har visserligen fortfarande humör och är lite av en duracellkanin ibland, men hon är balancerad och trevlig och inte så vansinnigt kaxig som det verkade ett tag. Till Josefins lättnad skulle jag tro! :-)

Som nummer 5 anländer en liten blå tikvalp som likt Coffea intog mitt hjärta omedelbart. Det är en obeskrivbar känsla av att ”det stämmer” och jag följde magkänslan och insåg tidigt att Lilla Blå skulle få bo kvar hemma hos oss. Det tog visserligen ett tag innan jag bestämde mig till 100% men egentligen visste jag redan samma natt de föddes… Svansa är hittills precis vad jag hoppats på och lite till! Hon är tuff, egoistisk och självständig men samtidigt trevlig, social och väldigt balancerad!

Efter Lilla Blå så började mamma, som följde allt per telefon och noga uppdaterade de handfullt antal personer som nervöst följde förloppet i hennes blogg, om det inte var klart snart. Nope, inte än var mitt besked. Silly hade mer kvar att ge världen och ännu en red merlekille såg dagens ljus (lampans sken, det hade hunnit bli natt!) och vår ”Tjockis” var född. Han var stor redan från start och sen åt han mer eller mindre konstant och gick ifrån sina syskon fort och ordentligt i vikt. Därmed var han också sist upp på benen och klumpigast när de började skutta runt! ;-) Tjockisen var pappas pojke redan från början, lugn, cool, obekymrad av omvärlden och ack så gosig! Tidigt kravlade han målmedvetet sig upp i famnen och somnade nöjt! Det blidde självklart liv i denna gosse också och Lisa har fått en grabb med målmedvetenhet och glädje så det räcker för flera valpar. Focus är nog också den mest utåtriktade valpen i kullen, tätt följd av Daisy.

Silly tog sig sen en liten paus och lade ner huvudet och somnade tätt intill sina små, men det kändes ännu inte helt klart på nåt vis. Och det var det ju heller inte. Ännu en svart liten tjej tittade ut och när hon väl var ute så drog Silly liksom en lättnadens suck och jag kände därmed på mig att hon var färdig. Lilla Bredbläsen var den anonyma valpen i kullen. Inte alls för att hon var mindre, mesigare eller tristare än någon annan, för det var hon verkligen inte. Utan för att hon liksom var mellanvalpen i allt. Inte minst, inte störst, inte ljudligast, inte vildast, inte lugnast, inte socialast, inte bråkigast, inte snällast och inte mest självständig. Hon var helt enkelt väldigt lagom från början! :-) Hon visade sig också bli just väldigt lagom, men inte ett dugg anonym längre! Med matte Fridas alla förhoppningar och planer så har jag svårt att tänka mig att Orcas karriär kommer att bli anonym heller…

Att sitta där och titta på sin allra första kull, alla nöjt smaskande på varsin tutte och tikens härligt lyckliga ansiktsuttryck är ren lycka!!! Att sen få se dem utvecklas så snabbt att man ser det för var dag som går är en ynnest och så stort att man inte uppfattar storheten förrän de små redan flyttat hemifrån. Att få ge hundälskande människor en ny familjemedlem, en ny träningskamrat, promenadsällskap, myspolare, vän, kärlek… det är underbart!!! Att få fortsätta följa de små i sina nya hem och få höra hur otroligt uppskattade och älskade de är, det fyller mig med en stolthet som nästan är svår att bära ska ni veta!!!
Grattis mina kära bebisar på 3-månadersdagen!!!

Följande bilder är tagna av vår ”kennelfotograf” Yohanna när valparna var 7 veckor.


En mycket trött Daisy.


Vackraste Coffea.


Stella studerar mamma.


En av mina absoluta favitbilder! Mina älskade Blå!!!


Pillimarisk Silly med trött Focus.


Sötaste Orca.

Duktiga Blåa och snuskig Röd

Svansa är en pärla. Jag har sagt det förr och kommer med all sannolikhet säga det igen. Hon är så otroligt ”lagom” på alla sätt! Hon har en superb av-knapp, hon älskar att samarbeta, hon är tokglad i både mat och kamp, hon är kvicktänkt och löser ständigt problem, hon är kontaktsökande och signalsäker, hon är balancerat social och framåt, hon är undersökande, nyfiken och lugn i nya situationer och ingen miljö verkar bekomma henne alls. Hon är mentalt precis vad jag förväntade mig och hoppades på med kombinationen av hennes föräldrar!!! Extriört utvecklas hon bra. Hon har en fin front, snygga och balancerade rörelser, redan stark rygg och ett supersött huvud. Det som skulle kunna vara bättre just nu är bakbensvinklarna som är lite knappa, men hon är å andra sidan mitt i ett ordentligt växtryck och inget behöver se ut alls som det gör nu om ett år!

Förutom att Lilla Blå är go att ha att göra med i största allmänhet så går vår träning framåt. Vi tar det väldigt lungt än så länge och inget sker med kommandon i princip. Hon vet vad hon heter och det är ungefär allt. Mitt ”ajaj” vet hon också precis vad det innebär och senaste veckan har hon dessutom börjat respektera det! Varsågod vid maten kan hon också men annars kan hon inte ett endaste kommando. Jag har börjat klicka för sitt, ligg och stå med lite stadga via omvänt lockande och det funkar utmärkt och hon är jätteduktig! Dock inga kommandon än alltså. Vardagslydnaden jobbas givetvis också på och hon blir bättre på det mesta. Hon går fint i koppel för det mesta, kommer oftast när man ropar och rumsrenheten går väl hyfsat framåt om än inte bra ännu. Svårast är det på förmiddagen när hon är mest livad och jag tröttast. Då kan hon klämma till med en fyra-fem pölar på ett par timmar utan att jag ens hinner fundera på att det är dags att gå ut. Övrig tid på dagen är hon felfri och håller sig rätt länge och pölar då är numera ovanliga.

Husets andra blåa, tant Blå, är en knäpp tant just nu! Hon mår tydligen helt kalas och busar som en galning med Dizzy ute, med sin dotter (o lillasyster) inne och därimellan bjuder hon in mig till lek med pinnar eller hittade små barnvantar el så! Gulliga, nakna tant! Hon är taggad till tusen när det vankas träning och går rätt bra faktiskt. Hon är som alltid efter en längre paus, slarvig och ”ful” i sina utföranden, men viljan är det inget fel på och hon blir bättre för varje pass vi gör. Eftersom Dizzys tävlingshöst förstördes innan den ens börjat så får Silly skippa sin vilohöst som jag tänkt och istället hårdträna inför Lk2 och Lk3! När vi är mogna för tävling låter jag dock vara osagt ännu.

Fröken Röd är en snuskfia. Hon är på 6e dygnet i sitt löp idag och har börjat våldta de stackars katterna. Hon verkar tycka att trosorna är helt ok att ha på sig och ligger mest hela dagarna sovandes upp-och-ner nånstans. För ovanlighetens skull ligger hon nu ofta i soffan, något hon annars bara gör när vi sitter där. Hon är lite trött och lite sur och har kortare stubin med Svansa än innan löpet. Men sån är hon ju under löp, det har jag lärt mig. Efter löpet däremot så blir hon superduper taggad, ljudar och kan inte koncentrera sig på en uppgift. Hon blir dessutom rätt så skendräktig och får tuttar och mjölkar men utan de mentala bitar som brukar förknippas med detta. Väl i skendräktighet sisådär två månader efter löpet så blir hon samma lagomt galna tjej som vanligt och går att jobba med igen. Med detta i åtanke så har jag lagt ner de planer vi hade för tävlingar i höst oavsett om hon paras nu eller inte. Hon får helt enkelt ta en lugnare höst med mer fokus på spår, trix och motion (om hon inte paras alltså) istället för lydnadsträning och tävling. Nya tag med tävling får det bli till våren och då vore det väl f-n om vi inte kommer nånvart!!! Jag undrar hur många gånger jag sagt det nu…

Veterinärbesök och imponerande kurs

Igår morse hämtades jag, Dizzy och Svansa upp av Josefin för en liten tripp till Västra Djursjukhuset. Valparna och Dexter fick varsin spruta i nacken som ingen av dem märkte. Valparna tyckte det var hellajbans att stå på ett bord och käka frolic! Dizzy blev ögonlyst och detta helt utan anmärkning. Så nu är Dizzy klar för eventuell parning. Dock är det ju lite mer än hon själv som ska klaffa så inget är klart ännu, men det visar sig ju inom de närmsta dagarna… Eventuella valpar kommer att födas med Door Keeper-prefix men självklart kommer de att gå att följa även här!

Igår mitt på dagen kom Nadia, Caddy och Nea hit på ett besök med äppelpajätande, prat och valpmys. Jättemysigt med lite sällskap och Svansa tyckte det var skitkul med lite nya lekkompisar! Caddy tyckte mest hon var irriterande men Nea lekte så det stod härliga till!

Igårkväll var det tredje tillfället på kursen. Efter en klart hackig start där både jag och C trodde att vi skulle få jobba hårt för att få vare sig hundar eller förare att göra några större framsteg så har vi blivit glatt överraskade av alla ekipage! Vilka otroliga framsteg på bara en vecka!! Det här kommer att bli jättebra innan vi är klara med dem!
Efter kursen hängde jag och Josefin kvar en stund och pratade med C och några till av ”de gamla rävarna” på klubben. Vår kära ordförande (tillika rottisägare) kom fram för att slänga en hel hög med fina ord över Dexter! Jag kunde ju inte låta bli att skryta lite extra över honom för även om han inte direkt är min uppfödning (blandisavel kommer jag ALDRIG syssla med) så hör han ju ändå till ”min flock” och jag är sååå stolt över denna lilla jycke som är så otroligt lik Dizzy, fast ännu bättre! (Nä Josefin, jag överdriver inte!)

Idag stod tvätt på schemat egentligen, men det glömde jag innan tiden tagit slut. Istället blev jag helslapp och mamma kanske har smittat mig med sin slöhet? Kanske skulle jag ta tag i nåt av allt det andra jag borde få gjort?

KORAD SUCH Door Keeper’s I’m Dizzy

Japp, hon knep certet idag och blev därmed champion!!! Exteriörbeskrivningen gled hon givetvis också igenom eftersom det var samma domare som på utställningen och BIR blev hon till på köpet!
Som att detta inte räcker så passade hennes underbare kullbror Iron på att göra sin exteriörbeskrivning samtidigt och blev då KORAD SUCH Door Keeper’s Iron Man! Bra kullsyskon är väl det minsta man kan säga!

Nu ska vi ta med Svansa och åka till svärföräldrarna och äta middag och luta oss tillbaka resten av dagen! Tjejerna ska få varsitt grisöra att festa loss på här hemma och är nog klart nöjda med det!

12 veckor

Jag vägde Svansa för en liten stund sen för att kunna avmaska henne inför vaccineringen på måndag. Hon väger hela 8,4 kg!!! Stor tjej! ;-) Passade på att mäta henne också och hon är (med reservation för mätfel pga endast två händer på matten…) 37 cm i manken idag. Ståbild tänkte jag fixa också, men det behöver jag fler händer för så det kommer ikväll eller så.

Orca och plötsligt löp…

Igår mötte jag, Andreas och Svansa upp Frida, Nicklas, Nova och givetvis Orca i Slottskogen för lite gemensam miljöträning, valpbus och fika. Orca är en pärla!!! Riktigt söt och välbyggd är hon! Hon är som ett mellanting mellan Svansa och Stella fast med vissa likheter med Daisy också. Hon är lite kortare i ryggen än Svansa och Stella, men har ett lite större huvud mer likt Daisys. Hon är välvinklad, rör sig finfint och är jättego!!! En riktig mammagris har hon blivit också, men det verkar som att hela kullen är det mer eller mindre och det kommer väl från deras kära mor som är mattegris av stora mått. Småflickorna röjde runt och busade hejvilt så fort de fick chansen med medans Svansa inte hörde mig alls så lyssnade Orca på sin matte iaf hälften av gångerna!
Svansa är en kavat tjej som tror att alla vill klappa henne medans Orca är lite blygare och inte traskar fram till vem som helst utan att fundera lite på saken först. Hon är inte rädd eller så, hon behöver bara lite tid innan hon är tjenis och penis med folk! :-)

Väl hemma igen så placerades en nöjd och trött Svansa i sin hage medans jag och A tog en underbar långis med tjejerna som följdes av en pizza i soffan innan A deckade efter drygt ett dygns jobb och bara knappa två timmars sömn. Kvällens stora händelse stod Dizzy för. Hon började löpa drygt två och en halv månad för tidigt! Hon som tidigare hållt precis tio månader mellan löp tyckte tydligen det var dags att löpa nu… Jisses vilken tur att hon höll sig till nu och inte började förra veckan! Men så jäkla trist på tävlingarna vi har anmält och planerat till… Jaja, inget att göra. Det är det här som är nackdelen med att ha tikar helt klart…
Posivitivt är iaf att jag vet precis vart tiktrosorna är den här gången! De senaste typ tre löpen så har jag letat som en tok efter dem… Jag är inte så förtjust i att använda dem visserligen men hellre att de har trosor på sig och får vara med i soffan som vanligt än att de, utan att de själva fattar varför, helt plötsligt blir bortkörda från gemenskapen.

Svansa äger

Efter att ha sett först Caddy och sen Dizzy växa upp och sen levt med Silly och lärt känna Carrey i flera år så luras man lätt att tro att alla aussies är lika vänliga, föriga och givmilda som de (jodå t o m på Dizzy stämmer alla tre påståendena!). Så fel man kan ha. Jag borde väl ha sett varningen i Monster och insett att det nog var dags för mig att få en liten egovalp den här gången, men det gjorde jag inte. Valptestet var ju en röd lampa på ämnet dock och visst tänkte jag lite på det då, men det försvann ändå ur mitt minne rätt fort. Ju äldre lilla Svansen blir desto mer ego och kaxig blir hon. Hon har visserligen fattat poängen med att komma tillbaka med kastade bollar och leksaker och gör det oftast med lite uppmuntran, men i alla andra fall springer hon med huvudet stolt och svansen rakt upp iväg med sina byten och fynd! Det ruttna fiskrenset Dizzy hittade ute igårkväll t ex. Dizzy spottar snällt när jag ber henne och kommer sen och inkasserar en torr godis och är nöjd med det. Silly låter snällt bli att ens gå dit när jag säger till, men Svansa… Hon rusar dit, nosar runt som en besatt efter det spännande som Dizzy uppenbarligen hade och proppar genast munnen full! Tro nu inte att hon spottar eller ens står kvar så jag kan montera ut fiskrenset. Oooonej, Svansa stoppar svansen mellan benen och blir vansinnigt snabb och far iväg till närmsta buske där hon frenetiskt försöker stoppa i sig det snuskiga fiskliket! Jag ser rött i såna här situationer men lyckades ändå hålla huvudet rätt kallt. Jag lade (mina duktiga) tjejer ner på strategiska platser utanför busken och gick sen runt och vallade ut den blå, galna valpen. Hon sprang snabbare än vinden förbi tjejerna för att undgå att de skulle sno hennes fynd och finner sig själv fångad i ett hörn med mig i mitten och tjejerna liggandes på varsinn sida om mig! Där kan jag fånga in henne och med milt våld gröpa ur munnen på henne. Hon biter mig hårt inte en gång utan två innan jag lyckas. Jag ska väl tillägga att hon inte var rädd eller trängd och jag var inte elak alls, hon ville helt enkelt inte släppa bara! Pedagogiskt lägger jag snusket i gräset bredvid mig och släpper den galna blå igen varpå hon givetvis genast springer mot renset. Jag är ju nu beredd och snabbare än henne och hon får sig en tillsägning och vi diskutterar en stund vad som är mitt och vad som är hennes och efter sisådär tio försök från henne så kan hon komma till mig rakt över fiskrenset utan att titta åt det. Duktig egovalp! Sen den diskutionen så lyssnar hon faktiskt lite bättre på mina a-a som betyder att det där ger du fan i! :-) Så det ska nog bli hund av henne också men maken till fräck valp med så mycket ägandevilja och envishet har jag inte träffat på länge! Jag ska väl tillägga att vi givetvis tränar mycket på det här och då helt under trevliga, frivilliga och uppmuntrande former.

A kom nyss hem från jobbet efter att ha jobbat sen igårmorse. Han är läskigt pigg trots att han varit vaken i över ett dygn men jag tvingade honom i säng ett par timmar. Med tiden har jag lärt mig hur det funkar. Om han inte sover lite nu så deckar han fullständigt framåt eftermiddagen och då går det inte att få liv i honom och nattsömnen blir kass istället. Sover han ett par timmar nu så kan jag banka upp honom ur sängen sen och så fungerar han resten av dagen och sover gott ikväll. Det positiva med att han jobbar så här är ju att han kan ta ut en hel del komp sen. Att kunna ta ledigt en veckodag eller en hel vecka när det inte är så mycket att göra är ju underbart. När det är som det varit sen han gick tillbaka efter semestern är inte ett dugg underbart. Han ska iaf försöka vara ledig i helgen. Det blir isåfall första helt lediga helgen sen vi flyttade hem från N & M…

Jag önskar mig en ny kamera. En som går att ta vettiga bilder med. Den jag siktat in mig på är givetvis rätt så dyr och inget som funkar i budgeten just nu om jag inte hittar någon som ska till USA och kan tänka sig att köpa med sig en sån åt mig hem. Där är det nämligen läskigt mycket billigare…
Så nu står jag i valet och kvalet. Ska jag hålla mig och vänta tills möjligheten att köpa den jag helst vill ha dyker upp, eller ska jag köpa en betydligt billigare och enklare variant bara för att kunna ta vettiga bilder tills vidare? Svansa växer ju så fasligt fort och det vore ju trist att bara ha några enstaka skitbilder av hennes uppväxt… Min gamla kamera är verkligen helkass. Inte nog med att den inte tar mer än helkassa bilder numera (den var faktikst lite bättre förr), den har ett gäng trasiga pixlar som ger röda prickar och batteriet överlever i typ tio minuter i taget…
Tja, det lutar väl åt förslag nr 2. Jag kan nog inte hålla mig! ;-)

Steg

Linda skickade ett gäng bilder på min röda galenpanna tagna i ringen i Sofiero igår. Oavsett uppförande och annat mindre bra så kan man verkligen inte säga nåt negativt om fröken Röds steglängd. Den är ordentlig liksom! ;-)


Linda är fotografen.