Monthly Archive: maj 2008

Jihoo, eller nåt

Tack så hemskt mycket för all peppning och för förtroendet!!! Det värmer!!! Smile

Efter några timmars svettande och lite runtstrulande så har jag lyckats lösa och ordna väldigt mycket. Mycket som hör till världsutställningen och allt runt den och en hel del annat. Nu andas jag lugnt igen, men magen kommer nog fortsätta vara en klump tills typ den 7e juli när jag kommit hem från Stockholm och allt är klart och över. Allt utom de förhoppningsvisa valparna vill säga… Smile Då ska jag bara njuta av dem och mina tjejer resten av sommaren!!!
Till dess så är det utställning i Töreboda och Norrköping nu i helgen. Jag och Dizzy åker hemifrån redan om några timmar för att spendera natten hos Nadia för att sen, tillsammans med Linda och Jojje, starta aptidigt imorgonbitti mot inoffen i Töreboda. Därifrån åker vi vidare allesammans vidare till Norrköping där Linda ordnat med stuga att sova i och sen är det off utställning i Norrköping på söndag innan vi åker hemåt igen.
Nästa helg är det agilitytävlingar fredag och lördag där jag, A, Nadia, Mattias och Josefine ska vara funktionärer båda dagarna och A ska tävla med våra båda brunbjörnar på lördagen.
Helgen efter det är lydnads- och agilitySM på Öland och jag, Nadia, Dizzy, Carrey och Nea åker till Kalmar och mamma redan på torsdagkväll. Både jag, Nadia och mamma ska vara funktionärer av olika slag och så ska vi givetvis hejja på Susanne och Berta (Crazy och Mix matte!) i agilityn! I Kalmar lämnar vi sen Carrey och jag kommer att sakna honom!
Helgen efter det är det midsommar och då ska jag, A och våra hundar bara andas djupt och ha trevligt i varandras sällskap helt utan stress!
Helgen efter det håller jag nog på att gå sönder skulle jag tro… Dels är det dagarna innan årets största händelse i hundvärlden och dels så väntas det förhoppningsvis valpar vilken dag som helst då!!!
På onsdag morgon den 2a juli tar jag sen flyget till Stockholm och kommer inte hem förrän söndagkväll…
Nånstans mitt i allt detta så ska jag ta hand om mina egna hundar, daghundar, alla detaljer som ska klaffa inför curcuiten och omhulda en förhoppningsvis mer och mer gravid Sill! Wink

Mina älskade, älskade tjejer!!!
dizzyandsilly.JPG

Press

Nu börjar jag få lite lagom ont i magen inför världsutställningen… Det är så otroligt mycket som ska fixas innan dess, som ska klaffa när vi väl är där och så mycket små detaljer som är så lätt att glömma. En sak är helt säker och det är att jag aldrig någonsin mer ska ta hand om en wds-curcuit igen. Fast å andra sidan lär ju inte wds’en hamna i Sverige igen inom överskådlig tid iaf… Våra normala specialutställningar är en liten piss i havet mot vad det här är. Fast den stora skillnaden är egentligen inte alls antalet anmälda, som förövrigt är hela 106 till curcuiten och 143 till wds’en, utan att SKK står med hakan på min axel hela tiden. Dels lägger de sig i en massa hur allt ska göras och dels är det mycket som de helt enkelt gör åt en och som vi inte kan lägga oss i alls. Dels så är det ändå en massa smågrejer som vi måste fixa själva, smågrejer som hade varit enklare att fixa om vi fått bestämma själva från början… Å andra sidan förstår jag hur stort arrangemang det är för SKK och att de är så illa tvungna att styra upp bland curcuitarna en hel massa för att det överhuvudtaget ska fungera.
Tja, mycket står och faller med mig, så om det går åt helvete så vet ni vart ni ska skälla… Wink

Ibland blir man bara lycklig!

När jag nyss gick dagens eftermiddagsrunda varv 2 (Carrey, Silly + Nea varv 1) med Caddy och Dizzy så stoppades jag av en äldre dam. Oh no, var min självklara tanke. Jag orkar inte få skäll för nåt jag inte gjort nu! När hon kommer lite närmare ser jag dock att hon ler och jag tänker istället att hon kommer säga hur gulliga mina hundar är och så skäller båda två på henne varpå hon genast tycker de är mindre gulliga… Men nej, till min stora förvåning så är det inte alls vad hon säger! ”Jag måste bara säga att du får stora A för hur du tar hand om dina hundar! Det brukar vara 3 va? Du är jätteduktig!” Givetvis svarar både Caddy och Dizzy med att skälla lite på henne, men turligt nog ser hon deras viftande bakdelar och ler bara och jag lyckas muta dem att sitta tyst för varsin godis. Ojoj, så glad jag blev!!! Det enda jag fick ur mig var att det faktiskt ofta var fler än tre, men att bara tre var mina och så tackade jag så hemskt mycket för hennes härliga betyg!!! Resten av vår promenad gick jag med ett brett leende på läpparna och kände mig lycklig! Tänk om fler kunde öppna munnen när de hade nåt positivt att säga och inte bara när det var nåt negativt som ville ut! Men damens ord kommer jag leva på länge, länge och det kommer att väga upp många surtanters griniga kommentarer!!!!
Saken är ju den att jag är jättenoga med att inte störa mig med folk. Jag har så pass många hundar, mina och andras, att jag syns. Jag märks när jag kommer gåendes med ett knippe jyckar som dessutom ser lite annorlunda ut och jag vill verkligen inte att folk ska se snett på mig eller ha nåt att sura över. Jag ser till att nogsamt samla upp hundarna när vi möter folk och går upp i kanten, jag plockar noga allt bajs på klippta gräsytor (dock inte inne i buskar el i höga gräset längs stora vägen) och jag försöker uppfostra hundarna att uppföra sig på ett fint och lydigt sätt. Jag sopar i trapphuset när hundarna fäller som värst för att det inte ska ligga drivor med hundhår där. Jag rastar inte hundarna på innergårdarna och genar vi ändå så får de gå på kort koppel. När man ändå får sura kommentarer över att en av dem sätter sig och bajsar bredvid cykelvägen, fast jag står med påsen i högsta hugg redo att plocka, eller när nån får frispel över att Sillen går lös tre meter ifrån mig på gräset, totalt ointresserad av allt annat än att nosa och hålla koll på mig, så blir jag ledsen. Särskilt med tanke på hur många idioter det finns som har hund utan att ta minsta lilla ansvar…
Sen är jag inte perfekt. Det vågar jag inte påstå. Silly skruttar alltid lös och det sticker säkert i vissas ögon, särskilt innan de hinner inse att hon faktiskt både lyssnar och är ointresserad av barn, cyklar, fåglar och gud vet vad. Jag plockar som sagt inte bajs överallt, jag har svårt att se anledningen till att plocka där ingen ser bajset och inte kommer att gå i det. Mina hundar har dessutom en tendens att glatt och ljudligt hälsa på folk som pratar med oss. De håller fötterna på marken så länge det är okänt folk men kan givetvis vara lite burdusa ändå (läs Dizzy) och framförallt hörs de ju och det skrämmer säkert en och annan. Nu släpper jag ju inte fram dem till folk som inte vill hälsa på dem och inte utan att denne blivit varnad, men ändå.
Nej, det här inlägget skulle ju handla om hur glad jag blev och hur härligt det är att veta att folk ser det bra man gör och inte om de mindre roliga bitarna! Om jag visste vart damen bor så hade jag traskat dit med en bukett blommor för hon gjorde verkligen min dag!

Kass bloggare…

Jag inser att det är väldigt dåligt med uppdateringar här och det borde kanske vara bättre med tanke på det som förhoppningsvis stundar… Många är nyfikna och hjälper mig hålla tummarna!
Några direkta nyheter på den fronten har jag dock inte. Jag tycker mig se en viss breddning precis bakom revbenen, men det kan lika väl vara inbillning än så länge… Wink
Jag har också tagit beslutet att inte göra nåt ultraljud. Det verkar väldigt poppis att göra det numera, men jag insåg efter lite funderingar att det bara skulle vara för att stilla min nyfikenhet och den kan jag gott leva med lite till istället! Särskilt när resultatet på ul inte är helt säkert och det både kan bli valpar iaf fast tiken såg tom ut på ul och dels kan man se valpar som sen reabsorberas och det ändå inget blir… Hade man utan så stor felmarginal kunnat räkna valparna och kanske t o m bestämma kön så hade jag helt klart gjort det! Nu får jag (och ni) hålla oss lite till och fortsätta se verkliga och overkliga tecken! Spännande som tusan är det iaf och jättekul!!!!

Lydnadsträningen ligger lite nere just nu. El sommarvila kanske man skulle kunna kalla det? Lite övningar lite då och då blir det ju varje dag, men ingen organiserad träning. De båda brunbjörnarna tränar agility med husse rätt så intensivt nu och därimellan är det rätt mycket kondition- och muskelträning för dem. Sillen hon lullar mest runt och ser söt och hemlighetsfull ut! Långisar och pysmys är det ändå som står på hennes agenda just nu. Förhoppningsvis är det så hela hennes sommar kommer att se ut!
Dizzy ska väl sättas igång igen så snart jag skaffat mig lite inspiration. Jag måste fundera på vår platsliggning igen.Yell Att den aldrig kan bli stabil ordentligt!!! Men jag tänker f-n inte ge mig!!!

Nä, en kopp kaffe, lite sockerkaka och en god bok i solen på balkongen står i min allra närmsta planering!  Smile

Planering

Jag sitter och planerar. Eller försöker iaf. För det första så har jag ju en eventuell valpkull som det ska planeras runt. Till och med den är ju dåligt planerad eftersom den väntas komma dagarna innan eller under världsutställningen… Jag räknar med att det blir valpar, men försöker samtidigt inte låsa upp mig på det helt utan hittar alternativa saker att spendera sommaren med om Sillen är tom. Tävla t ex. Tävlingskalendern är välstuderad nu och jag kan väl konstatera att klubbarna inte tänker långt när de planerar sina tävlingar… Hur i helskotta kan det vara inte bara ett par utan tre-fyra appellspårtävlingar samma jäkla dag inom inte speciellt stort område, när det sen inte är en endaste tävling på flera månader??? Annars så krockar mest de olika grenarna, men det kan man väl inte gnälla på klubbarna för antar jag… Oavsett om det blir några valpar eller inte så satsar jag på en tävlingsrik höst full av lydnad, bruks, agility och en och annan utställning. Jag har insett att det nog är dags att dra ut Dizzy på utställning och plocka hem det där sista certet utan att vänta på bruksmeriterna som jag egentligen vill. Konkurrensen om certen blir hårdare och hårdare och det vore ju attans snopet om jag stod där sen och inte lyckades ta det sista bara för att jag väntat så länge med att visa henne!!! Hon tog ju cert på löpande band i junior- och unghundsklass och sen har jag inte visat henne en endaste gång sen hon fyllde två år! Min dröm är ju nämligen att få utställningschampionatet i utställningsringen… Wink Men i den takt vi tävlar och lyckas (haha Yell) så känner jag inte för att vänta längre. Däremot ska vi få till ett MT i höst! Nu har jag tröttnat på att försöka komma med på MT på ”bra” klubbar som sen antingen ställer in, får fullt el tvingas ställa in pga väder. Till hösten blir det därför anmält till allt inom hyfsat avstånd.
Tusan vore det väl om vi inte lyckades även på tävling i höst. Sommaren ska satsat stenhårt på träning med diverse underlig störning och plats i mängder på höjden och tvären.

Valpar då? Tjo, det tjatas myyyyycket om huruvida Sillen är gravid eller inte och jag har helt ärligt ingen aning! Beroende på när ”det tog sig” så är hon nu på 3,5 vecka eller 2,5 vecka. Än syns inget och inte berättar hon heller… Hon är vansinnigt hungrig, vill inte leka med de andra och är allmänt lite sur. Hon lyssnar som en kossa ute, dvs inte mycket alls och luktar tydligen intressant därbak enligt andra hundar. Jag försöker minnas hur hon var förra gången, men minns inte att jag tyckte hon var annorlunda alls då. Spännande är det iaf och svaret får vi ju förr eller senare hur som helst! Smile

Grattis!

Idag har Monstret och monstermatten, tillika mamman, varit på första officiella utställningen! Monstret hade väl åtminstone delvis gått på fyra ben och stått still i tillräckligt långa stunder för att det skulle gå att se hur han såg ut! Detta är en seger om man känner Monstret ska ni veta! Laughing Han är en helskön och toklycklig hund som bara behöver inse nyttan i att ha fötterna i marken mer än flyktiga nanosekunder. Wink Iaf så räckte detta till en finfin kritik och 1a med Hp och placerad 2a efter kullbrorsan Winston som dessutom fick Ck! Winston gick sen in i bästa hane med en matte i lyckorus och plockade CERTet!!!! Grattis till er!!! Och grattis till mamsen och lillebror också förstås!!!

Grattis också till  Milou som skötte sig fint i ringen på inoff i Borås enligt uppgift, till Neas kullbror (o kopia!) Nelson som blev BIRvalp och Tarrak som slutade som BIS4a om jag inte fattat saken fel!
Sist men inte minst av alla grattis så har Kissy gjort sitt MH idag och det med glans!

Vi har spenderat eftermiddagen hos Kjell och Susanne i Veddinge. A har drillats i agilityns konster med de två röda jyckarna. Inte illa att ha två instruktörer på en person i två timmar! Det kallar jag privatträning!! A är superduktig och jag är såååå stolt över honom! Han har inte bara fallenhet för agilityn utan är dessutom snabb på att plocka åt sig av tips och råd och utvecklas i rasande fart! Dizzy är ju en oslipad diamant i grenen och när allt stämmer går hon super, men så blir det mycket fel på vägen också. Hon är superkänslig för handlingen och blir frustrerad när det blir otydligt, men jisses så häftig hon är att titta på när det blir rätt! Carrey däremot är en klippa. Han är liksom färdigslipad och klar. Han har driv, flyt och söker själv hinder samtidigt som han lyssnar suveränt på A. Det är otroligt synd att modern och då alltså även Carrey bor på fel kust för A och Carrey skulle lätt kunna komma långt på tävling ihop!!!
Efter träningen så bjöds vi på fika hos Kjell och Susanne och vi fick chansen att gosa med underbaraste Crazy (oj vad jag gillar henne!), Susannes söta blandis Berta och Monstrets kullsyster Mix. Mix är som en nättare och femininare modell av Dizzy. En tamare sådan. Hon är söt som socker och väldigt korrekt i kroppen och verkar på så många sätt lik både sin mor, storasyster och kullbror, men verkar bara fått deras positiva sidor! Liten aning sur för att jag inte snodde åt mig henne i valplådan när jag var så sugen, är jag nu… Tongue out

“Fy faaaan vad jag är braaaa!”

Idag har jag varit superduktig! Jag har tagit tummen ur röven och gjort en hel massa sånt där som jag bara drar mig för hur länge som helst och som till slut får mig att må riktigt dåligt eftersom allt är mer eller mindre viktigt. Ett antal mejl som legat länge utan att bli besvarade har blivit det, lite praktiska göromål har gjorts, ett par mindre roliga telefonsamtal är ringda och jag har tvättat en hel hög handtvätt. Ojoj så duktig jag är nu och säkert flera kilo lättare utan allt dåligt samvete!!! Smile

Godkänd

Jag är godkänd. Min ansökan att få dela kennelnamn med min kära mor har godkänts! Så nu har jag och mamma det gemensamma kennelnamnet O’Mullan’s!!!
Nu får vi bara hoppas att det blir några valpar också. Silly är på dygn 19 räknat från första parningen. Eller på dygn 13 räknat från sista parning. Än så länge är hon nästan precis som vanligt. Hon är dock lite lugnare, ännu hungrigare än vanligt och har ännu mer bomull i öronen när vi är ute… Om det är ett graviditetstecken eller bara skendräktighet låter jag vara osagt. Jag tycker alla de andra hundarna snusar henne ovanligt mycket därbak, men om det är inbillning från min sida ska jag ju inte svära på… Wink Jag har längtat så länge efter detta och hoppas så mycket på det så jag ser nog en hel massa saker och tecken som inte finns egentligen! Tongue out

Tack för stödet!

Tack alla söta ni för kommentarer här i bloggen, mejl, sms och telefonsamtal! Mest glädjer det mig nog att höra om att det finns fler som fortsätter att slå pannan blodig i ren envishet och önskan att få lyckas till slut! Och det tänker jag fortsätta göra. För vi SKA lyckas. Inte bara med appellen utan även i de andra klasserna!

Ang inlägget innan så har jag en del att läsa på med tanke på eventuella effekter kastrering kan ha på sjukdomsbilder. Att det skulle kunna ”orsaka” en sjukdom tror jag inte på riktigt, men visst borde det självklart kunna trigga igång något som ligger latent i hunden… Detta borde det ju finnas siffror på från länder där det kastreras betydligt mer än i Sverige… Att tikar skulle kunna bli bitchigare pga mindre östrogen har jag aldrig hört talas om. Visst verkar i teorin möjligt, men de kastrerade tikar jag träffat har precis som handiton snarare varit lugnare, harmoniskare och mindre lättstörda än tidigare. Men jag ska som sagt forska lite i detta för det är ett ämne som intresserar mig! Och än så länge är jag fortfarande en klar förespråkare även om jag inte vill pracka min åsikt på någon annan.

Kvällens kurstillfälle var lika lysande som vanligt. Det är en hiskeligt tacksam kurs jag fått göra min debut på! Alla tränar duktig, engagerar sig, lyssnar och funderar och alla gör stora framsteg! På vissa punkter är de så duktiga så jag känner att jag får skämmas lite för mina egna hundar!
Innan dagens kurs så tränade jag med Dizzy som jag hade med upp. Och självklart var hon samma pingla som jobbade lika stabilt och tryggt som vanligt. Lite surt att hon inte visade något av det som var igår nästan… Jag försökte störa ut henne och trigga lite med godis på marken, bollar och apporter lite här och var och en boll på snöre som jag lät dingla från min ena hand, men inget rör henne ju! Hon VET att hon inte får röra eller ens nosa eller kika efter nåt sånt när vi jobbar.
Däremot är det bara att konstatera att det är dags att gå tillbaka till punkten GÅ med platsliggningen igen. IGEN!!!!!  Nåt har hänt.  Antagligen bara i hennes huvud, men hon verkar inte veta vad jag menar riktigt. Ibland ligger hon super som vanligt, ibland reser hon sig och står och glor på mig, ibland kommer hon efter och ibland ligger hon och piper högljutt… Oftast är allt precis som det ska dock, men stabiliteten är borta… Tyvärr gäller detta även sitta kvar och även där så står hon ibland lite förvånat upp och glor på mig… Gah! Min teori är att hon hamnat i nån slags testfas och helt enkelt behöver få lite regler klara för sig samtidigt som jag behöver vara apnoga med att se till att hon faktiskt hör vad jag säger innan jag går ifrån henne. Oh well, träning är det ända som hjälper har jag hört! Wink Och trots allt är hon ju underbar att jobba med så jag gör det så gärna!

Sad but true…

Satans jävla skit. Och en hel lång ramsa till var vad som snurrade i mitt huvud när jag och Dizzy klev av planen på Kinds Bk idag. Mycket snart efter det så kom klumpen i halsen och viljan att bara lägga mig i gräset och gråta. Fy faan vad besviken jag var. Och är. Dizzy gick sitt kanske bästa ängsspår någonsin. Allt flöt perfekt och eftersom det var vått i gräset så såg jag att hon gick mitt i kärnan hela tiden. Apporterna kom in utan tvekan och jag var såååå nöjd och glad och stolt när jag selade av! Lydnaden oroade mig inte alls. Den sitter. Hon kan så väl alla momenten och vi är trygga i det båda två. Spåret däremot kan ju liksom gå lite hur som beroende på mark, vind, torka, olika slags bajsar i spåret och så vidare… Och Dizzy är inte super på ängspår det är bara att konstatera. Hon är jätteduktig, men inte så vass och säker som i skogen. Tillbaka på klubben så rastade jag och värmde upp och hon var precis så samlad, fokuserad och härligt  pepp som hon varit sen skendräktigheten gick över. Jag var trygg och peppad när vi klev på plan och min hund var såååå med. Ända tills vi kom fram till startpunkten och hon började snusa i luften… Hon som mycket sällan nosar under lydnadsarbete. Hon som alltid är så fokuserad på sin uppgift att det skulle kunna rasa hus bredvid henne utan att hon skulle släppa min sida. Inte idag, inte på den planen. Mitt på planen fanns nåt som luktade helt oemotståndligt. Hon släppte min sida och bara kopplet höll oss samman. Linförigheten som normalt är vårt starka kort var idag katastrofalt och bitvis totalt osynligt att det var en hund som visste vad ordet ”fot” betyder… Framförgåendet bröt jag ganska snart då hon fastnade igen på samma fläck. På inkallningen så hann jag inte gå ifrån henne innan hon reste sig och gick med och då klev vi av planen. Monster hade gjort en bättre insats än henne idag… Väl av planen så var hon himmelskt med och fokuserad på mig igen. Då var det nära att jag började gråta… Jag fick iaf nåt bra att belöna så jag slapp sätta en apa till hund i bilen och jag slapp känna att någon bytt bort min underbara hund. En endaste gång har hon varit så fullständigt borta och det var på just den planen på aussieträningen tidigare i våras. Då slutade vårt träningspass rätt fort med att hon fick ligga plats och sitta i fotposition och titta på mig, dvs grund-grundövningar… Om det är nåt som stör henne där är ju svårt att säga efter bara två besök där och tyvärr är det ju lite långt för att åka och träna där och oavsett så bör hon verkligen klara av att hålla ihop trots lockande lukter! Hon är rutinerad nog och det är väldigt sällan hon ens snusar i luften efter nåt på träning och då handlar det om ögonblick utan att hon lämnar min sida. Så var det ju inte riktigt idag…
Jag kan inte för mitt liv förstå vad som hände, varför vi har sån fruktansvärd oflyt på tävling eller varför det ska vara så orättvist. Vi har förtjänat att lyckas nu. Vi ÄR bra. Dizzy är inte bara bra, utan skitbra. Det suger att vi inte lyckats visa upp det på tävling bara… Blä.
Här ska nu felsökas. Jag ska be min härliga instruktör (och henne jag går som hjälpinst. för nu) om hjälp med analys. Jag ska se till att bli filmad både på träning och tävling för att kunna peta sönder i detalj och se om jag gör något annorlunda som stör henne. Nervös är jag ju inte. Alltså det pirrar en aning i magen, men det handlar mest bara om att jag peppar mig själv att göra ett bra jobb och inte om nervositet egentligen. Dizzy är dessutom helt obrydd av tävlingssituationen. Eller så har jag fattat det iaf. Hon har ju dessutom presterat väldigt fint på lydnaden på en del tävlingar så det är ju inte ett konstant tillstånd. Jag ska försöka komma ut och tävla Lk1 i sommar. Mest för att testa oss och för att se om jag kan hitta felet. Sen så jävlar ska väl inget kunna stoppa oss på appellen i höst!

För att få mig att må liten aning bättre så vill jag höra andras misslyckanden i appellen! Jo, jag är en sån där hemsk människa som gottar mig i andras misslyckanden när jag själv misslyckas. Det är ju liksom lättare att vara misslyckad om man vet att man har sällskap här nere på botten och ännu bättre är det väl om andra varit lika misslyckade som vi och sen lyckats. För jag vill veta att det finns hopp. Det vet jag ju, och jag tänker fasiken lyckas också, men det vore skönt att höra om andras väg från bottenskrap och katastrof till framgång! Är det förresten någon som hört talas om någon som tävlat hela 6 gånger i appellen utan att bli uppflyttad eller för länge sen ha gett upp hoppet???? Det känns som att vi kommer slå världsrekord i detta!!! Tongue out

Nu låter det nog som att jag håller på att bryta ihop. Det gjorde jag. Mamma fick trösta och banka lite vett i mig medan jag ulkade och snorade i andra luren. Sen mådde jag bättre. Lite iaf. Jag är vansinnigt besviken. Inte på mig och inte heller på min hund, men på att vi inte lyckades. På vår prestation, eller brist därav, idag. Men vi KAN och det tänker jag visa upp en vacker dag. Vi ska inte bara klara appellen. Vi ska gå hela vägen! Smile

Tack Nadia för att du var så gullig och körde och tog hand om oss idag! Nästa gång tävlar vi båda två!! Smile