Monthly Archive: september 2007

Rapport

Nä, det gick inge bra i söndags. Vi är inte form helt enkelt. Silly ville inte gå budföring och tänkte då rakt inte krypa och det kombinerat med en annars halvbra lydnad så skulle poängen inte räcka för uppflytt så när spåret krånglade så valde jag att inte pressa henne utan istället låta henne bada i myren hon hittat. På sätt och vis kändes det iaf skönt. Om vi är så pass bra när vi inte är i form och jag dessutom mår rätt skruttit inuti så är vi nog inte alls speciellt kassa när vi är i form både fysiskt och mentalt! Dessutom kan jag inte annat än älska min underbara hund som alltid gör sitt bästa för att göra mig glad!

Annars var helgen skitkul och oerhört jobbig. Mamma och hennes lille Monster var här och gjorde livet osäkert för både Norpa och Dizzy. Den första uppskattade det inte ett dugg och lärde sig snabbt att monster bits hårt och vasst och ville sen inte leka mera. Den andra lekte glatt och länge och brydde sig inte om vassa tänder men även hon tröttnade och ville mest bli av med skitungen när han terrade henne när hon ville ha sin skönhetsömn på förmiddagarna… Familjens tanter, dvs Nalla och Silly visade utan ett morr vilka som är äldst och även om Nalla blev lite jagad och Silly offrade sig och lekte lite med den lille blå så utmanade han dem aldrig på samma sätt som de två yngre fröknarna. Silly har f ö fullständigt förälskat sig i Monster. Det gjorde hon redan i Böda då hon var skendräktig och mjölkade och Monster fortfarande letade spenar på alla fyrbeningar… Nu var det inte på det viset, men hon visar tydligt att hon tycker om honom och att hon vakar över honom. Sötnos!
Tja, födelsedagsmiddag i Gräppås avverkades på fredagen. Gooood mat som vanligt och trevligt sällskap. För antagligen första gången så var det inte jag och mamma som var högljuddast, utan A och hans bror som glatt påhejades av deras far i nån diskussion om reklam el program el vad det nu var. Innocent Smile

På lördagen var det inoff på Partille bk. Ojoj. Jag har varit på mängder av utställningar av varierande kvalité men det här var nog ändå ett bottennapp. Parkeringen var obefintlig och dessutom oövervakad (dvs folk ställde sig lite som de ville) och sen väntade en smärre klättring upp till klubbens plan. Alltså det var en brant, lerig och ojämn grusväg. Vi hade inte mer packning med oss än två handväskor och två hundar fördelat på fyra personer, men det var halvsvettigt att ta sig upp ändå, Jag vill inte fundera över hur de två tanterna med ett gäng amrisar med tillhörande tält, burar, trimbord och trimväskor tog sig upp… Väl uppe så möttes vi av en fin plan med tillräckligt utrymme för en inoff av denna storlek. Arrangörerna måste dock haft otroligt ont om ringsnöre för ringarna låg ihopklämda mot varandra mitt på planen och de var inte större än mitt vardagsrum (som är av normalstorlek)!!! Tja, Dizzy kunde givetvis inte trava ordentligt på så litet utrymme utan studsade mest upp och ner. Caddy var en ängel och gjorde precis som Nadia bad honom och båda fick Hp. Dizzy slog sedan sin storebror trots att hon nog inte travat ett enda steg i ringen och blev sedemera BIR. Vi valde att åka hem igen efter lite kaffe och äggmacka från klubbens trots allt helt ok servering. Nadia som varit hos läkaren dagen innan och fått konstaterat luftvägskatarr deckade i min säng medan vi andra fikade och slappade i soffan tills det var dags att åka tillbaka till utställningsplatsen och Nadia gjorde debut i finalringen med Dizzy. Nu hade damen mer utrymme att röra sig och dessutom var hon inte lika tokladdad som på morgonen och det hela gick rätt bra och hon fick en orange rosett. Hem igen och packa om, byta hund och så for jag och mamma (A stannade hemma och var valpvakt) till Borås för att spendera natten hos Tytti och Tarrak. Vi bjöds på ljuvlig mat, vin och härligt umgänge! Tack!!!! Tarrak har alltid varit en av mina favoriter och jag tycker ännu mer om honom nu sen jag träffat honom på hemmaplan. Han är som aussies är mest, dvs glad, sprallig och med driv, men samtidigt är han härligt balanserad och otroligt lydig! Han är social och pussglad, men det syns långa vägar att hans matte är hans allt och ingen väger upp mot henne!

I söndags eftermiddags så följde jag och mamma med A och tittade på hans och Dizzys agilitykurs. Lille Monster fick följa med och socialträna lite och så hade vi bestämt träff med Linda och Milou (husse var oxå med). Milou är Monsters svarta kullbror och det var som alltid kul att se två valpar busa sådär som de bara kan med andra valpar. Det är två jämna killar. Monster ha mer skalle medans Milou har mer benstomme. Mentalt så verkar Milou lite mer pang-på-rödbetan än vad Monster är som sätter sig på rumpan och analyserar läget innan han sätter tänderna i det som är intressantast. Inte alls så att han fegar, utan han bara funderar lite först och inte som storasyster Dizzy som gör först och sen eventuellt funderar efteråt… Wink Tuffa, sociala och trevliga är båda bröderna iaf!
Dizzy visade som vanligt att hon är en kommande agilitystjärna. Hon och husse har ett härligt samspel och när grunderna sitter ordentligt kommer de nog att vara heta på tävlingsbanorna!
Hon blir f ö mer och mer husses hund. Inte på samma sätt som Caddy som så tydligt visade att husse var viktigast och han var olycklig utan honom. Dizzy tycker jag är hellajbans också och jobbar mer än gärna med mig med och hon skulle nog följa mig om vi gick åt olika håll i skogen. Men hon älskar verkligen sin husse! Hon kan komma till mig när vi sitter i soffan, lägga huvudet i mitt knä och be om att få komma upp och gosa, när jag säger ok så studsar hon rakt över mig och rakt i famnen på husse!!! Fast jag kan inte annat än le! Så länge hon lyssnar på mig, och jobbar med mig så får hon gärna favorisera husse om hon vill. Jag har ju alltid min Sill som aldrig någonsin tittar åt nån annan om jag är där. Det är bara ätbara saker som får henne att vara ”otrogen” en liten stund innan hon snabbt kommer tillbaka till mig. Jag har inte känt mig så älskad av en hund sen Mia. Min Mia som fortfarande ger mig tårar i ögonen av sorg och dubbla hjärtslag av glädje när jag tänker på henne! Silly är speciell på samma sätt men samtidigt en helt annan individ.

Jag då? Det är sådär. Livet kan inte vara kul jämt och på nåt vis tar jag allt med lugn just nu. Vissa saker ska tas itu med och andra ska tas upp kamp om. Vissa saker är bara att ha tålamod med och andra måste genomlevas och sen sörjas. Sen finns det sånt som får mig att må bättre, le och känna mig älskad. Sånt som väger upp skiten och som får mig att se ljuset längst bort. Jag mår inte jätteilla trots allt. Jag har mått oändligt mycket sämre än så här. Egentligen mår jag nog riktigt bra trots allt och det är tack vare alla underbara runt omkring mig, mina fyrbeningar och att hösten är här.
Så tack för alla uppmuntrande och tröstande ord på både mejl, bloggkommentarer, sms, telefon och andra samtal!!! Det värmer otroligt!!! Men var inte oroliga och tyck inte synd om mig, för jag mår som sagt helt ok. Jag har bara mycket runt omkring just nu och jag lovar att återkomma!!!

Lite tungt

Det är mycket nu. Det har länge varit väldigt fullt i min kalender och kommer att fortsätta så ett par veckor till innan det lugnar ner sig. Det allra mesta är roliga och hundiga aktiviteter, men vissa är mindre hundiga. Av dem är en del minst lika roliga som hundgrejerna, men vissa klart o-roliga… Mitt i allt detta så mår jag inte helt bra. Min kropp bråkar lite med mig och jag känner att min ork börjar ta slut. Orken att vara glad ovh trevlig och få saker och ting gjorda. Orken att ta motgångarna. När jag vaknade med den känslan imorse så kunde jag ändå påminna mig själv om vilken härligt rolig och fullproppad helg jag har framför mig och det kändes genast lättare att kliva upp ur sängen. Ett telefonsamtal som egentligen inte var så farligt jobbigt, men som ändå inte var kul sänkte mig lite, men det var inget mot vad som väntade mig när jag slog på datorn och kollade mina mejl. Att det är mycket skitsnack och barnsliga dumheter i hundvärlden har jag vetat sen jag var liten, men att jag skulle drabbas och det dessutom för något jag inte förtjänar trodde jag aldrig. Nä, fy fabian vad elaka, trångsynta och vidriga människor kan vara!!! Jag ser det som självklart att inte alla kan hålla sams eller tänka och tycka lika jämt, men att en sån liten sak skulle kunna gå så här långt trodde jag verkligen inte. Att sen jag kunde drabbas som ju bara stod bredvid och såg på anade jag inte ens i mina vildaste fantasier.

Det finns andra saker som inte står helt rätt till. Liv som inom en ganska snar framtid med stor sannolikhet tyvärr kommer att slockna. Både människoliv och djurliv bevisas vara bräckligare än man inbillar sig.

För att avsluta betydligt positivare än jag började så har jag och A fått hedersuppdraget att vara gudföräldrar åt hans brorson William! Sötare unge är svårt att hitta och han visar redan nu på en obändig vilja och ett häftigt humör så vi får nog att bita i när han blir äldre. På dopet i söndags fick vi lova att be för honom varje dag och att uppvakta honom på hans dopdag varje år. Det senare kommer vi duktigt hålla på, men det första insåg vi ju på en gång att det inte riktigt var vår grej så istället lovade vi lille Widde att ta honom till djurparker, bio, Liseberg och annat viktigt som barn bör uppleva! Smile Jag vågar lova att han kommer tycka bättre om det är några böner iaf!

Mamma kommer på ännu en blixtvisit i helgen och Monster ska göra huset osäkert, vilket han säkert lyckas med ihop med Norpa! hehehe…
Norpa växer förövrigt så det knakar. Hon är precis lika söt och trevlig som innan och hon kommer bli en guldkisse när hon blir stor! Hon är faktiskt så jäkla snygg att se på att jag funderar på att se om det går att registrera in henne som huskatt och därmed ställa ut henne. Det vore skitkul att se om proffsen tycker som jag! Wink Just nu är hon annars rätt jobbig tidvis. Hon har liksom ingen sans och balans alls när hon får sina tokspel och attackerar stackars Nalla eller A för den delen. Mig och Silly låter hon vara och Dizzy leker glatt med henne som tur är. De tar lite ut varandra och har verkligen skitkul ihop. Tyvärr så är Dizzy lite seg på förmiddagarna och vill helst sova ett par timmar efter frukost då Norpa har sitt förmiddagsryck så då får hon liksom roa sig själv och det är inte alltid helt lyckat ur blomkruke- och Nallasvans perspektiv… SurprisedLaughing Men, som alla bebisar så är hon fasligt söt när hon sover!

Hundarna mår bara gott. Det tränas på och den senaste veckan har jag helt koncentrerat mig på Silly. Vi ska tävla lägre på söndag i Borås nämligen. Jag tror dessvärre inte på att vi kommer att lyckas då vi inte alls är i form. (Kanske beror det på  hur jag mår…) Det kändes bra på träning för ett par veckor sen, men nu trilskas det i både det ena och det andra momentet… Gah! Men, å andra sidan borde vi kunna gå på rutin. Det är inget hon inte kan och det är inget som är nytt. Om vi bara vaknar på rätt sida på söndag så kan vi klara det ganska lätt skulle jag tro. Vi kommer iaf satsa och hoppas på det bästa! För att slippa åka till Borås halv sex på söndagmorgon så får vi sova hos Tytti. Tack snälla Tytti!!! (Hon har nog f ö större chans än jag att ge sin hund ett SUCH på söndag. Jag kommer hålla tummarna för dem!)
Dizzy har börjat en fortsättningskurs i agility med husse och tro mig, de har alla förutsättningar för att komma långt ihop! Det är klart imponerande att se dem susa runt planen i hundranittio och faktiskt oftast göra det helt rätt dessutom! Jag och Dizzy är anmälda till appell och dessutom mt. Imorgon ska hon jag och Nadia och Caddy åka på inoff på Partille Bk. Det är mest för skojs skull och för att Nadia vill öva i att ställa hund och jag tänkte att Dizzy och jag gott kan öva lite på den saken också! Wink

Nä, nu ska jag bada min röda galning, träna med den grå, dammsuga, duscha och slå in paket innan A kommer hem och vi åker för att möta upp mamma på vägen och sen till Gräppås för att fira A’s mors födelsedag lite i efterskott.
När jag återkommer här vet jag inte. Utöver allt annat så är min dator helt kass.  Först dog internet på den (fast inte på A’s) och när A skulle försöka laga så dog den helt… Dessutom har jag ingen lust att blogga just nu. Inte ens skriva kommentarer i andras bloggar. Jag läser dock troget så ni ska inte tro att ni är bortglömda! Jag återkommer till internetlivet förr eller senare. Tro mig!

Förtydligande

Jag måste nog förtydliga lite. Givetvis tror jag också att vår ras, precis som alla andra raser, har vissa inbyggda egenskaper som både kan ställa till med problem likaväl som att de kan vara underbara egenskaper att jobba med. T ex jakten. Jag tror att många av våra aussies jagar vilt av den enkla anledningen att det är vallhundar som fortfarande har starka vallegenskaper (jodå, även våra ”showaussies”) och som bekant är dessa instinkter och egenskaper förfinade ”jaktinstinkter”. Får man inte utlopp för det man är gjord för så rinner det lätt över och så blir vallhunden kanske en harjagare som mina tjejer. 
Dessutom är våra aussies givetvis individer också. De har inte alla samma egenskaper, problem och fördelar. Och gudarna ska ju veta att det man är beredd på och tänker att med nästa valp ska jag vara noga att göra si el så för det fick jag problem med den förra hunden med, så är den valpen en komplett motsats till den gamla hunden på just den punkten. Som t ex Caddys ägandevilja av föremål. Han tycker det är skitkul att springa efter kastat föremål och lägger sig glatt och tuggar el busar med det på egen hand. Om man ska ha honom att komma in med det så är det genast skittrist med prylar. Med Dizzy belönade jag därför allt bärande och apporterande i ungefär en vecka innan jag insåg att jag hade en apporteringstokig hund som tyckte det var höjden av lycka att få komma tillbaka med saker till mig… Eller Caddys totala kärlek till allt och alla och särskilt då alla hundar han möter. Han vill promt fram till alla och hälsa och busa och många är de gånger jag asförbannad gått och hämtat honom när han sprungit fram till främmande personer och hundar. Dizzy tvärhatar alla hundar hon möter. Iaf så länge de är på avstånd och har ingen som helst önskan att gå dit. Väl framme umgås hon bra med i princip alla hundar dock, men jisses vad vi jobbat med hundmöten för att hon ska kunna hålla snattran… Men kanske just för att Caddy älskade alla hundar så fasligt så ville jag inte ge Dizzy chansen att umgås så mycket med främmande hundar.  Jag ville att hon skulle umgås med mig och tycka det var roligare än att springa iväg till andra. Det lyckades jag ju med, men i efterhand kan jag ju konstatera att lite fler positiva kontakter med främmande hundar när hon var liten hade varit väldigt bra för henne…

Summa kardemumma är att jag självklart inser att vår ras kanske har lättare att utveckla vissa olater, men att vi ofta (jag säger inte alltid, för det finns givetvis exempel som Lisas Eskil där de helt enkelt var lyckligt ovetandes om aussiens ”rykte”) ser genom fingrarna på mycket bara för att ”de är ju aussies”!
Säg gärna emot mig om ni tycker annat! Jag har bara teorier. Det vore kul att höra vad ni andra aussieägare ser hos era egna hundar eller rasen i stort! Smile  

Nu ska jag paniktvätta lite (min tvättstuge nyckel har varit försvunnen hela veckan, dvs på A’s kontor… Yell) innan det är dags att slänga lite kläder och pennor i en väska och bli upphämtad av A-L för avfärd mot Sofiero i helgen. Jag ska bo med en människa jag inte vet vem det är och jobba med en annan jag heller inte vet vem det är. Helgens raser är föga upphetsande i mitt tycke, men det ska ändå bli kul. Det roliga med att åka iväg och inte känna de man ska bo och jobba med är ju att man lär känna nya människor!

Norpabilder och fler funderingar

Ida skrev nåt tänkvärt i sin kommentar på gårdagens inlägg. Är vår ras extra svår att få en vettig vardagslydnad på? Eller är vi aussieägare extra kinkiga med vad vi kallar vardagslydnad? Eller är vi helt enkelt kassare hundägare som inte lyckas lära våra hundar vett och ettikett? För visst är det väl så att de allra flesta aussies drar i kopplet, har ingen aning om hur man hälsar fint och lagom, skäller på brevbäraren och jagar vilt? Eller? För det är den känslan jag fått iaf. Alltså de aussieägare jag känner och träffat älskar sina hundar och många, många känner att det inte finns någon annan ras för dem sedan deras första aussie gjorde intåg i deras liv. Det är inte det att aussieägare anser sin ras väldigt jobbig, så kanske det är så att vi helt enkelt är så inprogrammerade att det är en ras med mycket egen vilja, egna upptåg och hyss att vi helt enkelt överser med alla deras dumheter? Att vi i själva verket tycker det är lite charmigt att hundarna inte gör riktigt som vi vill jämt? Att vi kanske t o m är lite rädda för att andra ska tycka att vi inte har en ”riktig aussie” om våra hundar är alltför städade och väluppfostrade jämt? Vi kanske är så beredda på att det kommer att bli skitjobbigt med en tonårsaussie i huset att vi glömmer att göra nåt åt problemen? Eller har jag helt fel nu?
Jag och mamma diskuterade detta för ett tag sedan när en wheatenhane flyttade in i mitt område. Han är superlydig, glad och trevlig och går ständigt lös långt framför sin barnvagnsknuffande matte och kommer som en oljad blixt när hon ropar trots andra hundar i närheten. Detta impade nåt helt otroligt på två fd wheatenägare som mig och mamma. Ingen av våra hundar har haft den lydnaden eller ens nåt i närheten. (Nu räknar jag helt bort Pepsi som inte var rastypisk i sitt temperament ett dugg och heller inte lärde sig nåt utan bara gjorde som hon tyckte själv och det bara råkade ofta vara bra.) Efter lite analyserande så insåg vi att vi nog aldrig kommit på tanken att ge våra hundar chansen att lära sig gå lösa på det sättet bland folk eftersom vi förutsatte att de aldrig skulle klara det. Detta endast pga att de var terriers och terrier gör ju liksom som de vill. Eh? Rätt korkat faktiskt för självklart kommer hunden aldrig lära sig nåt som den inte får chansen att lära sig och dessutom är ju chansen att hunden inte kommer på inkallning rätt stor när vi förväntar oss att den slår dövörat till. Likaså kommer hunden säkerligen göra utfall i kopplet mot andra hundar om vi förväntar oss det och den kommer att dra om vi förväntar oss det…. Kanske är det likadant med aussies? Kanske sticker mina tjejer på hare för att jag förväntar mig det och kanske hade de låtit bli om jag förväntat mig att de skulle låta bli? Och visst hoppar de som tokar och gör sig bästa för att hångla upp alla som kommer på besök hos oss bara av den anledningen att de aldrig fått lära sig nåt annat och det är till stor anledning för att jag vet hur jobbigt det skulle vara att lära dem att hälsa fint… Pinsamt men sant.
För att återgå tilll frågan; Har våra aussies dålig vardagslydnad för att vi förväntar oss det och därmed tränar dåligt eller är de helt enkelt en skitjobbig ras att få ordning på? Jag förnekar inte att aussien som ras är en krävande ras och alla vet vi hur fel det kan bli om de hamnar i fel händer, men kanske är de inte så svåra och jobbiga som vi tror?

För att runda av så bjuder jag på några bilder på min sötnos och skitunge. Hon är minst sagt odräglig rätt ofta och ska man översätta hennes temperament på en hundras så skulle jag säga Bullterrier. Hon är inte rädd för någonting, hon är tuff och modig som få och så oerhört stabil och orubblig att jag sliter mitt hår ibland. Samtidigt är hon kelig, söt och riktigt samarbetsvillig – när hon vill. Wink

norpa.jpg

norpa2.jpg

sillonorpa.jpg

Återhämtad x 2

Jag har återhämtat mig. På två sätt. Dels rent fysiskt efter en jobbig, men givetvis skitkul helg i Böda. Dels mentalt efter en viss valpsjuka som Crazys valpar gav mig. Monster är en ljuvlig och supertrevlig valp, men han gav mig insikt i att jag faktiskt inte är sugen just nu. Jag har en del mål med mina tjejer att uppnå innan det finns plats för en liten krabat till här. Å andra sidan så ger mig Monster och allt valpsnack med mamma mig massor av tankar och planer för min nästa valp. Saker som jag tänker göra annorlunda än med de valpar jag haft, saker som jag ska tänka extra noga på och hur jag rent allmänt ska göra nästa hund till den perfekta hunden.
För visst är det så? Man tänker att nästa hund, den ska bli champion i precis allt, den ska se perfekt ut och vara perfekt uppfostrad och bara gå omkring med nån slags stjärnglans runt sig hela dagarna! Sen kommer nästa hund och redan första dagen inser man att även denna valp kissar på mattor, biter i fingrar och har faktiskt inte ett helt perfekt utseende ändå. Fortfarande har man dock ett stort hopp för framtiden men ju längre tiden går och ju äldre valpen blir så börjar man komma på fler och fler mer eller mindre fyndiga bortförklaringar varför det inte blev så stjärnglansigt och perfekt iaf. Det som i slutänden räknas är väl vad vi gör när vi sitter där med den drygt ettåriga slyngeln som inte kommer perfekt på inkallning, som inte plockar apporterna i spåret, som vägrar ligga plats och som bara tycks få släta ettor på utställning. Det är då man antingen ger upp (vem har inte varit nära många gånger?) eller biter sig i läppen och envist fortsätter träna trots att det verkar omöjligt att få den helvilda galningen i andra änden av kopplet att ens sitta stilla i 3 sekunder. Det är då vi utmattat tittar på dem när de sover och tänker att de iaf är söta då… Efter det, i vissa fall kanske några månader och i andra många år senare, som man får lön för mödan. När ens vuxna och iaf ibland ganska mogna hund som glatt kikar på en med spårets slutapport i munnen när man själv pustar efter kilometerspåret eller när hunden skiter i den mötande hundens utfall och istället söker sin älskade mattes blick eller när energin som innan gjorde det omöjligt att vara stilla nu ger en toksnygg inkallning med läggande och ställande eller ett vackert, flytigt fritt följ, det är då man kan klappa sig i ryggen och ta itu med det som fortfarande inte fungerar. För med aussie så finns det väl alltid nåt som inte fungerar? Om nu alla tävlingsmoment sitter som en smäck så behöver man ju inte se längre än till vardagslydnaden för att inse att man kan jobba på att inte hoppa på främmande folk (helst inte hångla med dem heller), att inte jaga vilt, att gå fint i kopplet trots störningar, att inte skälla när dörrklockan ringer och så vidare…
När hunden sen är gammal och grå och inte gör så mycket väsen av sig längre (men å andra sidan lagt sig till med en mängd bortskämda olater och fasoner) så kommer man ändå vara lika blåögd när det gäller nästa valp. För den, den kommer att bli perfekt!!! Eller hur? Laughing

Jag anser mig vara nånstans i mellanläget. Där jag börjar känna mig ganska bekväm med mina tjejer men samtidigt inser hur oändligt mycket vi har att jobba på fortfarande. Särskilt då fröken Röd.Wink Jag har gett mig den på att komma ut och tävla i höst. Tyvärr finns det ytterst få lägretävlingar häromkring och att komma med på dem verkar svåååårt. Appelltävlingar finns det gott om så att komma med ska inte vara ett problem. Att lyckas känns svårare. Inte för att Dizzy inte har kapacitet nog, för det har hon så det räcker och blir över, utan för att vi helt enkelt inte har rutin i tävlingssammanhang ihop nog för att vi ska hitta flytet. Denna rutin kommer ju bara om man tävlar så det är bara att slänga sig in i leken och vara beredd på att det kan gå mot kattlådan till lika väl som mot stjärnorna. Dizzy har som bekant inga gråskalor så halvbra kommer det nog aldrig att gå. Tongue out 
Sillen däremot har mängder av gråskalor inte bara i pälsen. Det enda jag är säker på med henne är att hon alltid gör så gott hon kan just då. Det ger en härlig trygghet att gå ut på tävlingsplan med henne, men samtidigt är det lite trist för jag vet också att hon håller sig där lite mittimellan, alltså inga bottennapp men heller inga perfekta 12:or. En riktigt kul sak med Silly är att jag helt klart lyckats hitta hennes slumrande föremålsintresse! Jag vet att hon kampade som en tok när hon var yngre, men att det av någon anledning försvann helt med tiden. Antagligen för att hennes kära mor var dominant och för att det inte underhölls ordentligt. Men, men prylar har blivit mer och mer intressanta och i Böda hittade hon en sån där gosedjursand som kvackar och blev helt tokig i den! Givetvis var jag tvungen att köpa en och hon kampar, sliter, ruskar och leker som en galning med den!!! Jag blev så glad att jag nästan började gråta första gången! Jag visste att det fanns därinne i henne nånstans och nu har jag hittat knappen!

Angående Böda så krävs väl lite rapporter antar jag…
Nadia gjorde sin debut i utställningsringen med lånade Carrey och det gjorde hon jättefint! BIM blev resultatet och det mot Carreys dotterdotter Pärlan (som visades av Fanny som visat Dizzy ett antal gånger). Pärlan blev sedan BIG 4a!!! Grattis!!!
Familjecupen vanns i år av Nadia och Caddy och det ganska överlägset. GRATTIS Nadia!!! Andreas och Dizzy var goda tvåor och jag, mamma, Sillen och Carrey var rätt så långt efter… Priset till Caddy var en hel tjursnopp som han blev mycket glad över och till Nadia äran att arrangera cupen nästa år.
Några bilder från helgen har jag inte. Jag tog nämligen inte ens med mig kameran. Både mamma och Nadia har däremot fotat rätt så duktigt och bilder bör därför avkrävas på deras sidor! hehehe