Helt ovetandes om mammas inlägg i sin blogg idag (på sätt och vis samma tema) så var jag nyss ute en promenad med tjejerna. Vi gick en runda som vi gör ganska ofta och när vi nyss rundat grönsakshandeln så satte sig Silly för att bajsa. Tyvärr prickade hon in den grässnutt där det på husväggen bredvid sitter en liten skylt med ”Rastning av hundar förbjuden”. Såna sitter det på nästan varenda hudvägg häromkring och jag har liksom blivit lite avtrubbad av dem och bryr mig inte särksilt mycket om dem längre. Inte så att jag med flit ”rastar” hundarna just där, men jag går heller inte omvägar runt dessa gräsplättar för att eliminera risken att de skulle sätta sig just där. Jag är dock väldigt noga med att plocka upp efter mina hundar, vilket många hundägare tyvärr inte är.
Att någon av mina hundar skulle skita på just den gräsplätt det gällde idag är risken inte så stor till eftersom den ligger på sånt där lagom avstånd från hemma att de antingen bajjat långt tidigare eller så håller de sig en god stund till. Inte idag dock.
När Silly satte sig så hivade jag självklart upp en bajspåse och trär över högerhanden och det är när jag står så och väntar på att Silly ska bli klar som en tant på cykel (nybliven pensionär med för lite att göra misstänker jag) stannar och ger mig värsta utskällningen! Herregud så oansvarig jag var som lät mina hundar bajs på ”hennes” gräsmatta (alltså hyreshuskomplexets…) och gud så ÄCKLIGT det var att de bajsade så nära ”hennes” hus. Ööööh? Jag påpekade lite fint att jag ju inte med flit låtit hunden bajsa just där och att jag ju var på väg att plocka upp. Det hade liksom ingen betydelse för tanten och hon tyckte att det finns faktiskt hundrastgårdar och en stor skog att rasta hundarna i. Jag frågade henne hur det skulle gå till när jag inget körkort har. Hur ska jag kunna transportera hundarna till närmsta skog eller rastgård (typ7-800 m till närmsta) utan att de hinner göra av sig innan de hinner fram. Det hade hon ju inget svar på, men hon tyckte att jag åtminstone kunde gå nån annanstans. Vid andra gräsplättar med små skyltar alltså…

Två hundra meter senare satte sig Dizzy för att skita på ett om möjligt mindre lämpligt ställe (dock utan skylt). Hon satte tätt intill en nyplanterad häck tillhörande en villa och till på köpet precis under brevlådan som villans ägare var på väg ut att tömma… Farbrorn (runt 75-80 år skulle jag tro) kom fram till mig när jag grävde i fickan efter en påse och tittade förtjust på hundarna. Dizzy hann sätta framtassarna i magen på farbrorn innan jag hann hindra henne men han fnittrade bara åt henne och rufsade om hennes huvud lite. Jag ursäktade både hoppandet och bajsandet vid hans brevlåda, men farbrorn tyckte bara det var trevligt med så söta hundar! När jag plockat upp så tog han påsen och slängde i sin soptunna. Han tyckte inte jag skulle behöva bära den de dryga hundra metrarna till nästa hundlatrin. Gullegubbe!

Dagens teori är alltså att nyblivna pensionärer har för lite att göra och försöker därför, likt en underbar hundras vi alla känner till, hitta på nåt att göra och bry sig om. Ibland blir det ruskigt fel och otrevliga, ogenomtänkta saker trillar ur munnen på dessa stackars understimulerade människor. När de sen vant sig vid ett liv i mer eller mindre stillhet så anpassar sig de flesta och blir trevliga, sunda människor igen. För andra går det mindre bra och en dejt med Cesar (4+ ”Hundviskaren”) eller varför inte Jo Frost (”Nannyakuten”)…