3-1=2 och lite funderingar…

3 minus 1 är lika med 2. Så är det. Nu är det bara två hundar kvar här hemma igen. Caddy är hos Nadia och Mattias sen i lördagskväll. Det är ju inget ovanligt i sig för han har spenderat mycket tid där i vår, men den här gången är det på riktigt, för alltid. Eller nä, vi kommer träffa honom mycket och visst kommer han komma hit igen, men han bor numera permanent hos sin nya matte och husse.
Tanken på att låta honom flytta till just N & M kom redan när det blev klart att det inte funkade för Caddy i Hälsingland men vi tänkte ganska uträknande och har inte sagt något till vare sig N & M eller andra (jo, mamma och Tina har vetat länge). Både jag och A kände när det blev klart att Caddy skulle komma hem, att om vi någonsin släpper honom igen så måste det vara både nära och till någon vi känner och kommer fortsätta träffa ofta. Vi kände också att vi aldrig skulle klara av att göra om hela resan med att släppa taget och få tillbaka honom en gång till och var därmed tvugna att vara väldigt säkra innan några beslut togs. Under våren har vi dessutom hittat sätt och rutiner som gjort att det funkat väldigt bra att Caddy hemma och både jag och A kände att det verkligen var helt ok att behålla honom även på det praktiska planet (på det känslomässiga fanns det aldrig någon tvekan).
Under våren har Caddy som sagt spenderat en hel del tid hos N & M och de har lärt känna varandra bra med både fördelar och nackdelar och alla tre har kommit varandra väldigt nära. Jag har känt igen mina egna känslor sen tiden när Silly bara bodde här på deltid i N & M’ s blickar och ansiktsuttryck när de hämtat och lämnat Caddy. För varje gång mer glädje när de hämtat och för varje gång mer sorg och smärta när de lämnat… Jag har många, många gånger känt mig allmänt elak som inte frågat dem den stora frågan tidigare när jag sett hur de lidit, men nu känns det bra att jag väntade.
I lördagskväll hemma hos Tina när vi gick en kvällsrunda i skogen med våra tre och Kissy och hundarna röjde som galningar så tog vi mod till oss och ställde frågan med en klump i magen. Jag frågade om de ville ha Caddy och att jag ville att de skulle tänka igenom frågan ordentligt och verkligen vara säkra på sin sak innan de svarade. Vi gick en liten bit till och småpratade lite om Caddy och sen bröt N ihop i ett känslomässigt storböl! Givetvis smittade det av sig på mig och vi grät lite båda två. M lös som en stolt förstagångspappa och jag visste redan då vad svaret skulle bli. I måndags kunde inte N hålla sig mer utan berättade att de självklart ville ha Nallen!
På sätt och vis känns det ledsamt och lite tungt att ha släppt taget om vår underbara kille igen, men den här gången är jag så säker man bara kan bli på att det är fullständigt rätt och Caddy kommer att få en lysande framtid hos Nadia och Mattias! Det är nog bara jag och A som kan älska den hunden lika mycket som N & M gör. De har tålamod och humor nog och med råge att tackla Caddys olater och sämre sidor och deras engagemang och glädje kommer låta hans goda sidor att blomstra! De är helt gröna inom hundvärlden, men ivriga att lära sig allt de kommer över och ihop med Caddy kommer de kunna lära sig massor! (Gudarna vet hur mycket jag lärde mig av honom i hans tonår!) Jag och A är fullständigt trygga i vårt beslut.

Från det ena till det andra…
Jag har funderat en hel del på hur olika man (läs jag) behandlar sina hundar. Silly har oerhört mycket mer friheter som jag inte skulle drömma om att ge Dizzy. Silly går i princip alltid lös och strosar lite som hon vill. Dizzy går visserligen mycket lös hon med, men alltid under sträng uppsikt. Silly drar hiskeligt i kopplet när hon sätter den sidan till och det är ändå sällan jag gör så värst mycket åt det. Skulle Dizzy dra så rättar jag genast till och ser till att hon går fint. Om jag säger åt Dizzy att gå och lägga sig så gäller det. Alltid. Säger jag samma sak till Silly så är det inte alltid det är så värst noga att ligga kvar…
Likadant är det under träning. Med Silly har jag fånigt nog accepterat både dålig fart och trist kass precision medan jag med Dizzy aldrig skulle belöna samma utförande… Whyyyy???? Silly har visserligen inte vare sig samma superturbo eller vändradie som Dizzy, men skillnaden är dock marginell mot skillnaden i vad de utför. Jag fick det väldigt effektivt kastat i ansiktet på mig efter dagens träningspass när tjejerna sprang som galningar runt runt på planen och Silly hela tiden fintade Dizzy och var den som lockade till lek och som ”drev på”. Varför lurar jag mig själv att tro att hon inte kan bättre i träning? Eller är jag så svag för henne att hennes bruna ögon får mig att belöna långsamma lägganden och inkallningar bara för att hon ska vara glad? Fjamsmatte!!!
Nä, jag har tänkt på detta förr utan att göra något åt det, men nu ska jag verkligen försöka bättra mig och träna bättre med Silly! Sina privilegier i vardagen får hon nog behålla för hon är ju trots allt mattes hjärtehund! Kiss

Måste bara lägga till att vi var och såg Mamma Mia på Skandinavium igårkväll. Biljetterna fick vi av A’s mormor så det var gratisnöje av hög klass! Det var verkligen skitbra!!! Lite tur var det nog att de sjöng på svenska för annars hade jag nog gjort mina ”grannar” irreterade med mitt skrålande. ABBA-låtarnas svenska texter kan jag nämligen inte och höll därmed tyst nästan hela tiden.
Nu ska jag slänga i mig lite ätbart innan vi ska till N & M för att A ska få hjälp att fixa bromsklossarna på bilen av M och så blev vi visst bjudna på fika också. Efteråt ska vi inom A’s bror D där A ska prova finkläder som han förhoppningsvis kan ha på bröllopet på lördag.
Ha det gott vänner!

Comments (5)

  1. Åsa

    Då får inte skriva sådana inlägg som gör att man gråter glädjetårar *skäms på dig!* ;)
    Härligt att Caddy får en egen braig familj med sin flock i närheten. Kan det bli bättre?:)

    Tänk vad bra det är att rannsaka sig själv! Nu när du kommit till insikt kan det ju bara bli bättre för både dig och Sillen.

    Kram på er och ha en härlig helg!

  2. Nickie

    Åh vad kul att ni har hittat ”rätt” hem till Caddy nu! :)

    Jag känner igen mig i det där med att belöna halvlångsamma utföranden trots att man VET att hunden kan snabbare.. Det är något jag gör med Milo hur ofta som helst :S

  3. Lisa

    Det låter verkligen som om Caddy hittat ”hem” nu, vad fantastiskt! N & M har verkligen en läromästare att upptäcka hundvärlden med. Det låter som om det kommer gå bra för både dem och Caddy, med er som ständig support och stöd.

    All lycka till såklart!

    *kram*

  4. Agnetha

    Jag hade ju äran att ”korvstafetta” med N i lördags och hon verkar vara en synnerligen trevlig person. Och pratade lite med M också, som även han verkade vara trevlig. Men det trevligaste av allt var att de och Caddy definitivt verkade ha ”det” mellan sig. Jag förstår din vånda, men också ditt beslut. Och jag är säker på att det kommer att bli alldeles, alldeles utmärkt.
    Hälsa dem och ge dem ett ”lycka till” på vägen från mig.
    Kram.

  5. Annelie

    Jaha, och här sitter man med tårar i ögonen….glädjetårar visserligen men åndå :) Grattis N och M och välkomna in i ”aussiefamiljen”!

    Kram

Comments are closed.