Jodå, mattes lilla skitunge har haft en bra vecka! Efter det fina röntgenresultatet och veckans kurs med minitävlingen var jag nöjd, men idag var dagen för Dizzys MH. Jag minns när det var Caddys tur, hur positivt förvånad jag blev över hur han klarade alla prov. Att han vågade mer än jag trodde och att han var så stabil även under press. Med Dizzy trodde jag att jag hade läget klart för mig. Dels har jag ju nu sett både MH och korning ett par gånger och har innan kunnat se framför mig hur Dizzy skulle ta de olika svårigheterna, dels tycker jag att Dizzy visat så tydligt var hon är för nån individ redan på hemmaplan.
Jag var så säker på att hon skulle jaga som en tok, för det gillar hon, hon skulle vara lagom social och hon skulle vilja kampa. Däremot trodde jag att hon skulle reagera stort på alla skrämselmoment, använda aggressiva signaler och ha svårt att själv lösa något. Skottet trodde jag inte skulle vara några problem, men man vet ju aldrig hur mycket de byggt på sig under testets lopp och hur mycket ork de har kvar när skotten kommer.

Så fel jag hade!!! Visst var hon lagom social, kampglad och lät sig hanteras. Hon stack som skjuten ur en kanonkula på lilla bytet och annat hade jag ju inte förväntat mig. Dock var den väldigt dyngsura trasan ganska läbbig när hon kom fram och den inte slutade rycka. Det tog henne en liten stund, alldeles tyst, att ta sig fram och inse att den var död och gick att bära. Andra gången greppade hon den snabbt och ruskade den, sprang med den och försökte apportera den.
Aktiviteten var tyvärr sämre än jag väntat mig. Dizzy är en väldigt flockbunden hund och blev rätt sur över att inte få gå med gruppen när de gick. Att vi gick förbi där lilla bytet fortfarande låg gjorde kanske inte saken bättre och hon kopplade inte av ett dugg. Hon hittade på massa roliga grejer under de tre minuterna! Hon tuggade pinnar, grävde lite, satt, låg, hoppade på mig, drog mot gruppen, spanade mot skogen och pep. Jag vet att detta är Dizzys nackdel och i vanliga fall är problemet litet och jag kan säga åt henne att koppla av. Nu kunde jag inte det och då varvade hon heller inte ner. Något att träna ännu mer på självklart och några mått mognad till så tror jag att det kommer lösa sig fint.
Nu var det då dags för de moment jag trodde att hon skulle reagera jättestort på. Först ut är stora bytet/avståndsleken och jag förväntade mig skall och hotsignaler och att hon inte skulle våga gå ända fram förrän figuranten inbjöd och lockade. Fel!!! Dizzy satte sig ner och tittade väldigt intresserat och TYST på figgen. När denne tog fram trasan ville Dizzy springa dit och hon stack återigen som skjuten ur en kanon när jag släppte. Fort som tusan runt hörnet på gömslet och pussade figgen! Att leka var ju självklart och det gjorde hon glatt och uppmanade passiv figge till mer lek på lagomt sätt. Där stod jag och fånlog och kände mig skitdum som inte trott mer på min hund! Och ännu var den största överraskningen framför mig…
Nästa moment är dumpen och den var ju givetvis lite äcklig och hon skuttade undan en meter el så utan att släppa dumpen med blicken. Nåt litet morr kom det, och hon ville inte gå fram själv på en gång utan jag fick gå fram till halva och sen ända fram innan hon kom och nosade på overallen. (Det gick i mitt tycke väldigt fort mellan stegen och hon fick inte mycket till tid att lösa det själv, fast det hade kanske inte haft nån betydelse.) Litet kvarstående intresse men inga undanmanövrar efteråt.
Skramlet skuttade hon också baklänges ett steg på, men gick genast fram själv och kollade vad det var för nåt. Som vid dumpen var det fortfarande lite intressant efteråt, men inte ett dugg läskigt.
Sen då till dagens stora överraskning! Spökena.
Här trodde jag Dizzy skulle köra hela registret och hota en massa just för att hon så ofta reagerar stort först och tänker sen. Inte då. Hon har nog mognat en hel del. :) Hon såg spökena, men brydde sig inte ett dugg till att börja med. Istället tyckte hon nog att det var ännu ett trist passivitetsmoment och gjorde precis likadant nu. Hon drog lite i en rot, grävde lite, gnagde på en pinne och pep lite. Det mesta av detta skedde bakom mig eftersom det var där de kuliga rötterna och pinnarna fanns. Hela tiden hade hon koll på spökena dock. När de kommit hela vägen och stannade så gick hon fram framför mig i kopplets längd och gjorde lite hotbeteenden. Hon morrade och boffade lite och raggen var lite rest. Samtidigt viftade hon på svansen! När spökena vänt på sig och jag släppt kopplet gick hon genast runt ena spöket och nosade lite försiktigt på hans hand, insåg att det var en människa och blev jätteglad och hälsade och pussade handen!Medan jag gick fram och tog av spåket luvan tog sig Dizzy ett dopp i ett dike! En snabb koll och sen likadant med nästa spöke. Där stod jag och visste inte riktigt hur jag skulle göra. Herrejisses vilken cool hund jag har!!!
Skotten var inte det minsta problem. Leka är ju stenkul och hon släppte trasan en millisekund för att slänga en blick åt skyttens håll och kampade sen vidare. Andra skottet märkte hon nog inte och när jag kopplade upp henne för de två resterande skotten så vände hon uppmärksamheten åt skyttens håll och stod och tittade åt det hållet när skotten kom. Inte en reaktion mer än att öronen ryckte lite och att hon nog skulle vilja springa dit för att kolla om han också ville leka! Gullehund!!!

Bedömningen var bra och rättvis rakt igenom och jag var överrens på allt utom att hon fick kommentaren att det var av lite osäkerhet hon tuggade rötter på spökena. Jag tolkade det helt som att hon hade tråkigt eftersom det var exakt samma beteende som i aktiviteten och att hon sen gick rakt ut i kopplets längd framför mig när hon tyckte att de kom så nära att det var nåt att bry sig om. Kommentaren att jag har en superhund i kopplet som har all möjlighet att komma långt i tävlingssammanhang värmde gott och det enda negativa på hunden är att hon har svårt att koppla av, men även bedömaren trodde att jag nog kunnat sagt åt henne att ta det lugnt och att det kommer med mer träning och mognad. Jag är så stolt som jag bara kan bli! Att hon är en underbar hund med massa potential visste jag som sagt innan, men herrejisses vad mycket coolare och modigare hon är än vad jag trodde! Hon tänkte först och agerade sen i varje moment och var väldigt kontrollerad och lagom hela vägen.

En sak till jag blev positivt överraskad över var att hon inte var ett dugg trött efteråt. Hon hade kunnat gå ett varv till eller åka och spåra eller nåt. Hela eftermiddagen när jag och A var så trötta så vi tog en tupplur och sen segat i soffan en del, har hon uppmanat till lek och nåt att göra titt som tätt. Så det är bara att ta tjuren vid hornen och gå ut och ta ett ordentligt lydnadspass ikväll! :) Jag är ju inte ett dugg orolig för att hon inte ska kunna klara hela dagar på brukstävlingar i framtiden iaf!

DIZZY ORKAR, KAN OCH VILL!!!