Monthly Archive: september 2006

Inte mycke…

… händer det här inte. Skolan rullar på och nu är jag mitt i en period full av prov, inlämningar och redovisningar. Inte superkul direkt, men det funkar.
Hundarna har fått en helt klart blandad vecka med spår, långisar och lydnadsträning ena dagen och inte mycket alls nästa. Ibland blir det ju så och normalt klarar våra hundar av det väldigt bra. Den här veckan har dock Dizzy varit lite ur gängorna och varit pipig och rastlös när det inte hänt nåt. Inte för att det varit speciellt mycket bättre de dagar det hänt massor å andra sidan. Jag misstänker att hon har tokhormonrus i kroppen och det är det som stör henne. Jag hoppas för mitt liv att det inte är löp på g ännu bara! Hon löpte ju i slutet av maj och bör därmed inte löpa förrän slutet av november, men hon kan ju lika gärna ha en 4-månaderscykel… Håll tummarna för att hon kniper igen ett bra tag till!

Dizzys spårande funkar iaf bättre och bättre. Hon är sansad men samtidigt full av sug och fart i spåret och löser problem jättefint utan att stressa. Apporterna är ju vår akilleshäl, men t o m där börjar hon fatta så smått. Intresset för apporterna finns och vissa hämtar hon in av sig själv och de andra behöver jag bara bromsa in henne med linan och vänta en pyttestund innan hon kommer in med de med! Gulletjej!
Även lydnaden gör små framsteg och det är hur kul som helst att träna med en hund som verkligen tycker det är skitkul!!! Pipandet vi fick ett tag har försvunnit och det kommer bara ett litet pip om hon blir frustrerad för att hon inte fattar vad hon gör för fel (t ex när hon hamnar snett i ingångar och jag bara tyst låter henne göra om). Platsen börjar ÄNTLIGEN släppa och det är sååå skönt! Ännu är vi på en lätt nivå med mig nära och en hel del stöd, men hon känns avslappnad och lagomt aktiv i sitt liggande nu.

 

Kollohelg, borrelia och kurs

Länge sen jag skrev igen. Det har den naturliga anledningen att jag inte haft tid. Iaf inte tid nog att engagera mig i min blogg…

Fredagskväll var jag och A och hundarna på GMBK och kikade på bästa fd grannen Linda som tävlade elitlydnad med sin Soya. Tyvärr nådde de inte ända fram till förstapriset den här gången, men det såg jättefint ut mellan de två nollade momenten. Soya som nomalt är den apportör hon borde som retriver, nollade dirigeringsapporten pga någons hål i fickorna. Det låg något gott godis bredvid apporten och givetvis var det lite för intressant för att låta det ligga där! ;) Linda har nog haft alla sorters otur man kan ha på tävling det senaste året så nu måste det ju bara släppa för henne! Jag håller iaf tummarna.

Efter tävlingstitten for vi vidare till Fjärås och en helg på kollo hemma hos Tina. Vi blev inhyrda för målning av stallet och eftersom vi trivs bra i deras sällskap blev vi som vanligt kvar längre än vi tänkt. Förutom målat har vi ridit, promenerat, gosat med valparna och med Alice, A har spelat badminton och tv-spel och vi har pratat och druckit vin, ätit gott och pratat ännu mer. Givetvis har jag myst en hel del med älskade Silly också.
Dizzy och Caddy skötte sig riktigt duktigt hela helgen och jag är riktigt stolt över dem! Tyvärr fick helgen ett mindre bra slut när jag och Tina tog en promenad med alla tre hundarna och både Dizzy och Caddy, framförallt den sistnämda, betedde sig ordentligt illa. Det drogs i koppel, nonchalerades inkallningar, tramsades och kunde inte låta bli att busas med varandra trots att jag sa att det räckte… Gah! Det hela känns ju inte mindre jobbigt när Tina är med. Nånstans vill jag ju väldigt gärna visa upp mina hundars goda sidor inför henne. Men som Tina sa, så hade de visserligen fått vara ute och sprungit hela helgen, men den mentala träningen hade ju bara bestått i att ligga stilla där jag lagt dem i hallen medan barnen lekte runt dem. Det var de visserligen helt ljuvligt duktiga på, men det kan inte beskrivas som mentalt krävande direkt. :)
Den andra mindre roliga saken i slutet av helgen var att Tinas äldsta son mådde kasst och fick spendera hela eftermiddagen och kvällen på Östra och fick konstaterat borrelia. Stackarn!

Igår var vi ut och tog igen lite efter helgen och lade spår och tränade lydnad. Både Dizzy och Caddy spårade jättefint! Jag lade ett utökat appellspår till Caddy med ca sex vinklar och fyra apporter. Han snurrade lite i första vinkeln och i ett kort parti där spåret gick på torr sandmark, men markerade apporter och tog övriga vinklar klockrent.
Dizzy gick för första gången ett hussespår och det med fem vinklar och fyra apporter och två vegetationsövergångar (något hon heller inte gjort innan). Redan innan påsläppet hade hon spåret i näsan och det var bara till att hänga med när jag släppt på henne. Massa sug, näsan i backen och klockrent i kärnan hela vägen! Hon stannade upp en aning vid alla apporterna och plockade två av dem självmant! Gulletjejen börjar fatta galoppen!!!
En tur ner till sjön för lite simträning belv det också innan vi åkte hem och särskillt Dizzy tycker det är höjden av lycka att få simma!

Idag har det varit kurs för mig och Dizzy. Hon överraskade mig fullständigt med att vara lugn och fokuserad till tusen och låg plats som hon aldrig gjort förr! Stabilt och koncentrerat trots andra hundar nära inpå och störning av instruktörer låg hon där och kikade på mig! :)
Positions-/kontaktövningar och ingångar stod på schemat idag och Dizzy är ju bra på det så hon briljerade lite till! Ikväll kände jag att hon var sådär ”med mig” som Silly är och den känslan är helt obetalbar!!!
Tyvärr fick vi ett mindre kul slut när lilla frökens hjärnceller var slut och hon började boffa på storpudeln som tydligen var väldans farlig. Eftersom hon boffade till så fort jag släppte kontakten med henne fick jag uppmaningen att nonchalera henne av instruktören. Detta resulterade i att boffandet övergick i vrålskall och rest ragg. Bättre blev det när pudeln med matte kom och ställde sig en bit bredvid oss så Dizzy fick en chans att se att trots hennes hotfasoner så viftade pudeln bara lugnt på svansen åt henne. Skällandet bytte karaktär till ett mer avslappnat, raggen sjönk och svansen började vifta, men tyst blev hon inte förrän vi gått ifrån pudeln. Envis som en gris… Om denna metod resulterat i en förbättring eller försämring till nästa gång återstår att se. Det trista är att jag vet att om hon bara får chansen att gå fram och hälsa så släpper hon allt på en sekund, men jag kan ju inte låta henne hälsa på alla hundar som ser knepiga ut på plan. Hon måste ju lära sig att lita mer på mitt omdöme och skita i hur andra hundar ser ut. Till vardags går hundmötena bara bättre och bättre och det blir bara ett boff innan hon för det mesta bryter själv eller gör det när jag säger till. Hon litar mer på att jag fixar situationen och hon vet att jag blir pissförbannad när hon beter sig illa och att jag blir som en kvittrande sol när hon är duktig. Det var nog en kombination av en bestämd plan och mognad som gjorde att det äntligen blev bättre på den punkten.

Nattinatti!

Somrig höst och efterlysning

Sommaren som tog slut i början av augusti har tydligen kommit tillbaka. Bättre sent än aldrig kanske? Jag trivs visserligen med solskenet och de ljumma vindarna men skulle ändå föredra ett gäng grader kyligare och lite frostigt om nätterna. Inte för att jag för den delen vill ha det som i Kiruna där de tydligen hade ett par decimeter snö imorse… Lite mer höstigt vore dock gott!

Jag har inget vettigt alls att skriva idag. Vi var till klubben och kikade på lydnadsKM och tränade lite i ett hörn och får sen vidare till GMBK och tränade lite mer vettigt med mindre störning. Caddy som tramsat och varit allmänt tråkig när A tränat lydnad med honom det sista gick som en prins med mig. Knäppt det där med nyhetens behag. För ett år sen var det tvärtom. Då tyckte han att jag var skittrist och gav allt för A på appellplan. Med en del skojsig motivationsträning blev det snabbt bättre även med A och vi avslutade med några budföringar mellan oss och Caddy tycker det är superlajbans! Om han på tävling stannar hos mottagaren eller om han hoppar och pussar lär vi väl få reda på tids nog, men med iaf halvkända mottagare springer, sitter och låter sig klappas innan han skickas tillbaka hur fint som helst.
Dizzy gick som en pärla igår och jag är sååå sugen på att tävla med henne! Hon ger fullständigt allt hon har eller så gör hon nåt annat. Allt i samma hysteriska tempo och med en instensitet som jag skulle göra mycket för att få hos Caddy och även Silly. Mycket blir rätt och ser då himla snyggt ut, men det kan lika väl bli fel än så länge! Det gäller att ha humor med en hund som Dizzy!

Jag avslutar med en liten efterlysning. AnnSofie, om du läser det här så mejla mig! (adressen finns längst ner på ”jag”sidan) Vi har ju tyvärr gått om varandra den här veckan och vi har ju lite att prata om… :)

Bra promenad och chokladkatt

Kom precis in från en ljuvlig tvåtimmarspromenad med både Caddy och Dizzy. Det hör inte till vanligheterna att jag tar med dem två till skogen samtidigt när jag går ensam. Detta av den enkla anledningen att de är mycket att hålla reda på var för sig och ihop blir det lätt för mycket…
Idag skötte de sig dock exemplariskt båda två och det var en fröjd att gå med dem! Jag släpper dem en och en och bara båda samtidigt på öppna fält och dyligt så jag kan ha fullständig koll på vad som händer, men däremellan har de turats om att få skutta lösa och gå i koppel. Den som har varit lös har lyssnat bra och den som varit i koppel varit sansad och knappt dragit alls! Jag är lite impad själv faktiskt! Skogspromenader med de två har förr ofta slutat med att jag dragit båda på kort koppel hemåt med ett rasande humör pga halvdöva öron och ”ska-bara”n. Inte ens mötet med grannen bostonterriern Albin fick dem att balla ur. Trots att vi kom nära Albin och han verkligen inte är någon favorit för vare sig Dizzy eller Caddy. Dizzy gav ett boff, men bröt själv och tog kontakt med mig varpå vi skuttade över vägen till gräskanten på andra sidan och jag hivade iväg en tennisboll åt henne. Gullehundar!!!

När vi kom hem satt vår knäppa katt på köksbordet och gnagde i sig de torra resterna av en kladdkaka från formen. Det är bara att konstatera att hon inte är som andra kissar vår Nalla! Aussies har ju lite allmänt rykte om sig att vara mattjuvar, men här sker det ytterst sällan och då bara kattmaten från köksfönstret. Nalla däremot snor, öppnar skåp, river upp saker ur väskor och förpackningar, hon massakerar diskproppar och svampar och hon fullständigt älskar bröd och annat bakat! Dessutom är hon väldans bortskämd och är den som sitter mellan oss i soffan när vi äter och får smakbitar, hon är den som får maten serverad när hon är hungrig och den som ser till att vi går upp om hon tycker att vi sover för länge. Hon är den som sover i sängen och den som kör racerbana i lägenheten och använder soffan som klätterställning. Att hon är husets okrönta drottning behöver jag väl inte tillägga?

nalla3.jpg

Eftertanke och kursstart

Gårdagens besked sitter kvar i tankarna och klumpen i magen kommer nog finnas kvar ett tag. Att sen som mamma skriver om idag, så har vi en till att sakna snart. Att Pepsi går på sista versen är ingen nyhet och vi har alla varit medvetna om att hon är väldigt gammal ett tag, men lätt eller självklart blir det ju inte för det. Att vara förberedd och ha vetskapen om att hon levt ett långt och (på hennes vis) gott och rikt liv gör det iaf aningen lättare att acceptera. Kanske blir det aningen lättare för mamma efteråt nu när det iaf inte blir tomt hemma? Där finns en pussgurka kvar om än inte på något vis en Pepsi.

Intressantaste saken idag var min och Dizzys kursstart. Ikväll var det bara teori och instruktörerna, som jag känner till sen innan, verkar vettiga och positiva och gruppen består av 8-10 ekipage på helt olika nivåer och med helt olika raser. Eller vad sägs om tax, pudel (i full frisyr!) och new foundland? Jag räknar med att till stor del köra mitt eget race eftersom jag har en väldigt klar plan för hur jag vill träna och hur jag vill att resultatet ska se ut, men nya infallsvinklar och tips är aldrig fel och gemenskapen och störningsträningen med en grupp är väldigt uppskattad. Att sen få den pushen en bra kurs ger är guld värt! 
Vad som kändes mindre kul var att instruktörerna inte hade koll på de nya reglerna och heller inte planerat att ha med det nya i kursen. Efter en liten pik från min sida så lovades de nya reglerna kollas upp och de nya/ändrade momenten ingå i kursen. Bra! 
Riktigt kasst är att SBK/SKK fortfarande inte fått tummen ur och gett ut de nya reglerna! De borde gått att beställa för flera månader sen i mina ögon och jag undrar hur många det är som egentligen har koll på att reglerna ska ändras efter nyår? Kasst.   

En stjärna har slocknat

Jag fick nyss budet att underbara Gemmy inte finns mera.

En hund med alla de sidor en bra aussie ska ha och mer därtill. Den hund som fick mig att bestämma att det var från just Tina jag skulle ha min första aussie och den hund som är mamma till Caddy och Silly och mormor till Dizzy. En mer social, arbetglad, balanserad, tålmodig, tuff och lagom galen hund får man leta länge efter. Att hon sen var snygg, frisk, sund och gav bra avkommor är bara bonusar. Tyvärr slutade hennes liv alldeles för tidigt och vi är många som kommer sakna henne, för Gemmy var en stjärna, någon alldeles speciell.
Jag vet att hon var hunden med stort H för Tina och att tomrummet efter henne aldrig kommer att fyllas. Jag vet hur hennes hjärta är krossat nu och jag lider så med henne och hennes familj.

Gemmy kommer att leva vidare genom sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn och i våra minnen!

Gemmy 2.jpg gemmy.gif

Sorgligt nog har jag ytterst få bilder av Gemmy. Undrar varför? Dessa två är lånade av Tina. Är det nån som har bra bilder på henne och vill dela med sig till mig får de hemskt gärna göra det! 
   

Lull och inget viktigt

Värst vad kass jag blivit på att uppdatera! Jag ska försöka bättra mig…

Dizzy är nog skendräktig som jag trodde. Lite boffig inomhus, något hon aldrig är annars, stissigare än vanligt ute och hyfsat virrig och lite svårt att koncentrera sig på arbete. I övrigt är hon glad och ivrig att få jobba och iaf platsliggningsträningen går framåt. Sakta men säkert.

Caddy har fått lindrigt fukteksem på magen. Antagligen pga alla bad och hans tjocka päls i kombination med att han har svårt att låta nåt som killar eller kliar vara ifred. Jag vet inte riktigt hur man behandlar fukteksem, men jag har tvättat magen med ansiktsvatten(!) och sen smörjt med en bakteriedödande salva som är lite uttorkande. På ett par dagar så måste jag säga att det ser nästan helt fint ut redan så helt fel kan ju min behandling inte vara! ;)

Längtan efter Silly börjar bli hemsk nu. Tänk att den hunden tagit en så stor del av mitt hjärta! Hon saknas verkligen här hemma.
Dessutom är jag såå sugen på att få börja träna på allvar med henne igen! Dizzy är kul att träna med och jag får hela tiden tänka snabbt och agera änu snabbare för att det ska bli rätt och hon inte ska bli frustrerad och Dizzy tror jag har kapacitet att komma långt, men… Silly har något annat. En helt annan kvalité som jag inte kan sätta fingret på. Det är nåt i hennes ögon och hennes sätt att titta på mig som får mig att känna att vi två hör ihop och det blir otroligt belönande för själen att jobba ihop med henne. Är det nån som förstår vad jag menar eller verkar jag fullständigt lullig nu?

 

Skendräktighet, spår och valpar

Tre ord som kan beskriva vår lördag.
Vi for till Tina med packad spårväska och hade spår och valpgos i planen. Väl där gosades det givetvis en hel massa med söttjejerna och A traskade ut ett långt spår i risig skog åt Caddy. Spåret blev ”kryddat” med både svampplockare och älgkalv! Jag lade ut två korta spår till Dizzy. Ett med fyra apporter och ett med frolicar och kongen som slut. Jag hade med mig Silly som är som en igel på mig när jag är där och vill INTE bli lämnad så hon fick skutta med i skogen och gick sicksack framför mitt spår. Det är väl kanske inte nån lämplig svårighet för en så grön spårhund som Dizzy, men å andra sidan är det ju ganska normalt att Silly traskar omkring runt mig så det borde inte störa Dizzy.
Det blev kaffe och macka med Tina och barnen innan spåren togs så de fick liggadrygt en och en halv timme. Nåt som verkade vara bra för Dizzy som ju haft lite svårt att hålla sig i spårkärnan innan. Nu gick hon som en dammsugare och visade iaf lite intresse för apporterna och plockade snällt in dem till mig efter lite uppmuntran! Gulletjej! Hoppas nu detta håller i sig och blir bättre! Spår nummer två gick jättefint det med och gick lugnt och sansat med näsan ända nere i marken hela tiden! Vinklarna som i det här spåret var lite klurigare än hon gått innan klarade hon galant. Tyvärr var det nåt som luktade fasligt gott precis efter slutet med kongen och kongen (som annars är att döda för) var inte speciellt intressant. Jag var en envis matte som kopplade upp Dizzy igen och drog iväg henne ut mot vägen och där bestämde att nu jäklar ska vi leka och efter lite övertalning att lukta inte är lek så busade vi oss tillbaka till Tinas hus. A och Caddy kom brötandes en stund senare och deras spår hade också gått fint. En missad apport men annars spårsäkert och stabilt.
Vi satt sen med hundarna och valparna en lång stund i gräset och myste! Lilla Alice pussade alla tre valparna noga och valparna skuttade omkring, upptäckte, busade och försökte tutta på Dizzy så fort hon satte sig ner. Dizzy är mer sugen på att busa med de små och gör det förvånansvärt lugnt och försiktigt! Caddy är sååå gullig! Han tvättar, leker lite och myser med valparna. Går de iväg för långt så går han efter och ser till att de inte gör nåt dumt eller så vallar han duttandes tillbaka dem till oss!! 
Efter vi ätit middag (tack för ännu en god middag Tina!!) och kaffe med glass skulle vi bara gå en sväng med våra tre innan vi begav oss hem. Halvvägs på rundan inser vi att Dizzy är väldigt trött. Hon är ALRDIG trött. Ju längre vi går desto långsammare går Dizzy och jag stannar och kollar henne. Ormbett var min första tanke, men inget sår hittas och hon har ju varit bredvid oss hela vägen… Jag känner på hennes mage och kommer åt ett väldigt fyllt juver baktill. Sån var hon ju inte tidigare på dagen och det är bara ett juver som är påverkat. A fick bära henne tillbaka så vi kunde kika på henne i ljuset och där konstaterar vi att hon mjölkar massor och det nog är skendräktighet som sattes fart på av valparna och kanske en juverinflammation. Väl hemma tempade jag henne och visst hade hon ordentlig feber. Jag mjölkade ur juvret en del på henne eftersom det var helt hårt och ordentligt ömt.
Jag är av tron att kroppen tål mer än man tror och man ska inte vara för snabb med att ta ner feber eftersom den har en funktion i sig så jag bäddade bara ner henne, gav henne vatten och satt uppe och höll koll till febern började sjunka igen. På morgonen igår hade hon bara lite feber kvar och var nästan sig själv igen. Juvret var även det bättre.

Igår spenderade jag och A stor del av dagen städandes. Det behövdes! Och sen for vi till IKEA en stund och köpte en ny kastrull som ersättare för den jag förstörde förra veckan, en liten trasmatta för Nalla att kloa på, nya vardagsrumsgardiner och fika med gott kaffe och ljuvlig kladdkaka.
Hem igen och mötte upp ett aussieintresserat par i vår ålder som ville träffa hundar och prata aussie. De bjöds på massa aussiepussar och fika och de visade sig vara jättetrevliga och nog goda blivande ägare till en aussievalp.

Idag är Dizzy precis som vanligt igen. Hon gav mig sitt vanliga godmorgonyl imorse och rejsade som en galning ute. Sen igårkväll har hon ingen feber och juvret är helt mjukt och betydligt mindre än det var. Hon verkar inte heller mjölka längre, men hon får nog inte träffa valparna fler gånger så länge de diar! ;)

Utlovade valpbilder

Jag hade ju lovat lite bilder på småtjejerna. Dessa är från mitten av förra veckan, dvs de är lite drygt tre veckor. Färskare bilder kommer förhoppningsvis under helgen.

Söta och snälla lillasyster.

lillasyster1.jpg lilla2.jpg lillacooling.jpg

Bestämda och pratiga storasyster.

tjock3.jpg tjcok2.jpg tjock1.jpg

Coola och tuffa mellansystern.

svart2.jpg svart3.jpg svart4.jpg

Tja…

Det är tydligen mycket lättare att tjata på andra som inte uppdaterar dagligen i sina bloggar, men att få tummen ur och skriva nåt själv är tydligen inte lika lätt…
Här händer inte mycket just nu dock. Jag försöker få rutin i pluggandet igen och A har haft en tokjobbar vecka. Caddy är med honom en del på jobbet och det känns minst sagt konstigt att bara ha en hund hemma. En skål att fylla vid matdags, en hund att rasta och en hund att trängas med i soffan… Tur att de andra kommer hem, den ene förr och den andra senare.

Efter en tids total nolltolerans av utfallstrams från Dizzy så har hon blivit ganska spak i de situationerna. Det är oerhört skönt att kunna bryta henne utan att ”balla ur” själv och nu har jag äntligen fått ett kontakttagande som jag kan belöna. Självklart är belöningarna för att ta kontakt med matte vid hundmöten och ge sjutton i den andra hunden STORA och positiva! Och baske mig tror jag att det börjar ge resultat som känns bra och kanske t o m bestående? Lite tidigt att säga ännu kanske… tvi tvi.

Förövrigt så tränas det platsliggningar högt och lågt. Det är sjutton vad det är ett segt moment att träna! Till på köpet verkar Dizzy inte fatta mycket av vad vi gör och framstegen är små och blandas med en del bakslag. jag som trodde att vi skulle kunna tävla snart måste erkänna att jag bedragit mig rejält på den punkten! Inkallning, läggande, hopp och apportering är fullt tävlingsklara och riktigt bra. Ställandet har jag lyckats förtränga lite igen (fy på mig!), platsen funkar idag 30 sek på 10 meter med störning av cyklar osv, mer vågar jag inte testa ännu. Linförighet och fritt följ är superfint, men klarar inte svårare störningar och inte längre pass än sisådär 30 i taget innan det blir drastiskt sämre. Framförgåendet är i samma nivå som ställandet, dvs helt ofärdigt.
Så nu är frågan, ska jag satsa stenhårt på att hinna med lk1 innan jul eller ska jag istället kolla igenom de nya reglerna och träna för den nya lk1 och start efter jul? Appellen kommer vi inte hinna i höst med det beror i första hand på bristen på tävlingar efter mitten på oktober.
Tja, vi får se. Jag ska nog fundera lite på saken innan jag bestämmer mig för hur jag ska göra.

Jo, jag har ju glömt att rapportera om vår familjecup i Böda! Efter lite modifierade regler så att förutsättningarna skulle jämnas ut något så vann mamma och Carrey ändå stort! Riktigt, riktigt fint såg det ut och det är bara en del finslip, rutin och några förarslarvfel som ska rättas till för att få riktigt fina poäng även på riktig tävling!! Carrey har samma totala arbetsfokus som Silly och det är verkligen en fröjd att se honom och mamma jobba ihop. På andra plats kom jag och Dizzy. Trots att hon inte alls höll ihop i lf och ff, morrade glatt på inkallningen och gjorde sitt absolut sämsta läggande hittills så fick vi högst helhetsintryck! Det värmde och visst har vi en mycket god grund att stå på och den tjejen har otroligt mycket potential! Det är bara jag som ska förvalta den också… På jumboplatsen kom då ekipaget ”sönerna” (jo vi döptes till ”föräldrarna”, ”döttrarna” o ”sönerna” av mamma!). Att de inte tränat lydnad mer än en handfull gånger under sommaren så gick det bra tycker jag. Caddy saknar ju tyvärr sin fars fokus under arbete och hittar lätt andra intressanta saker att fundera över än husses kommandon. Lite oväntade saker som att han lade sig ner inför inkallningen och att inte alls förstod vad som menades med ”hopp!” kan nog skyllas på träningsbrist. Däremellan så såg det väldigt fint ut med ett snyggt fotgående och en, för Caddy, fin plats.
Jag lovade givetvis revanch till nästa år och ställer nog då upp med min ”förstahund”! hehehe
Hur som helst var det superkul och jag ser redan fram till nästa år!